ver1.1_130116_PP_L

Populism ur ett stenåldersperspektiv

Debattartikel införd i magasinet Para§raf 2019-06-20.

Populism ur ett stenåldersperspektiv

Populism är ett begrepp som kommit att användas allt mer under senare år. Ofta som ett skällsord använt av politiker som vill misskreditera sina motståndare.

   Inom akademien anser man att ordet är problematiskt då det tar bort fokus från sakfrågor genom att använda det som ett förhållningssätt. Detta förhållningssätt utgår från en antagonistisk världsbild baserat på ett vi-och-dom, folket mot eliten, det egna folket mot andra folk, arbetare mot kapital.

   Ett särdrag inom populismen är att populister anser att de är de enda som representerar folket, ett konstruerat ”vi” som alltid står i opposition och som representerar de enda med ”sunt förnuft”. Men vilka drivkrafter ligger bakom populismen?

   Ser man populism som ett förhållningssätt kan man hitta detta mer eller mindre inom alla politiska partier då politik handlar om att skapa konflikt mellan den egna ideologin och de andras ideologier.

   På högersidan handlar det om folket mot den politiska eliten. På vänsterflanken beskrivs i stället arbetarna mot den monetära eliten (kapitalet).

   Man ser det dock tydligast hos partier som Sverigedemokraterna då de byggt hela sin retorik på att de representerar ”folket” mot den politiska ”eliten”.

   Går vi utomlands är USA:s president Donald Trump är ett intressant exempel. Han har lyckats med bedriften att få många att tro att han är en av folket fast han är en del av eliten. Även inom kommunistpartier ser man detta förhållningssätt då de fokuserar konflikten mellan arbetare och kapital. I Sverige för de ju en tynande tillvaro men tål att nämnas.

   Vad har då populism med stenåldern att göra? Jo, trots alla olika idéer om vad som är verklighet utifrån alla ideologier så har alla människor det gemensamma med varandra att man reagerar på omvärlden genom psykologiska och neurologiska system i kroppen. Integrerade system där tankar, känslor och fysiologi är ett.

   Dra dig till minnes ett tillfälle då du som en blixt från klar himmel kom på att du glömt göra något som bara var tvunget att göras i tid. Tiden mellan tanken då insikten kom, till känslan av att ha missat detta viktiga, till att kroppen reagerar med att till exempel magen spänns är bara någon mikrosekund.

 Ett annat exempel är om du föreställer dig att du tar en citronklyfta i munnen. Direkt kommer en kroppslig reaktion kopplad till föreställningen av det sura i munnen.

   Detta system som alla bär med sig, har ända sedan födseln lärt sig hur man bör reagera i olika situationer. Hjärnan lär sig ständigt vilka beteenden och reaktioner som är accepterade i den egna gruppen beroende på känslan av välbehag eller obehag i kroppen.

   Beroende på gruppens kultur där normer och beteendemönster är normaliserade kommer vi omedvetet att anpassa oss för att känna tillhörighet. Ju större klyftor vi skapar i samhället, desto större blir risken för en stenålderskultur där motståndaren hellre ”klubbas ned” än ges möjlighet till samtal.

   I gruppkulturer där förenklade normsystem råder kan vi se hur beteendemönster växer fram som anammar ett antagonistiskt förhållningssätt, både internt och gentemot omvärlden. Det leder till maktstrukturer baserade på rädslan för obehag om man bryter mot normen. Ett destruktivt mönster som normaliserar och legitimerar skuldbeläggande och i värsta fall våld mot den som inte anpassar sig. Det gäller allt från Jantelagen till kriminella kulturers beteendemönster.

   Modern forskning har visat att stora inkomstskillnader ökar de faktorer som skapar ohälsa i samhället. Wilkinsson & Pickett (2009) visar till exempel att hälsorelaterade och sociala indikatorer som livslängd, barnadödlighet, psykiskt välbefinnande, fetma, skolprestationer, användning av illegala droger, mordfrekvens med mera påverkas negativt ju större den ekonomiska ojämlikheten är.

   Intressant är att det inte enbart är i de mest utsatta områdena som dessa indikatorer påverkas negativt. Det gäller även i mer välbeställda områden. Ju större klyftor, desto större blir misstron och tillitsbristen mellan grupper.

   Med detta följer en mer radikaliserad världsbild som ställer krav på en allt hårdare politik. Det leder till exempel till ett irrationellt beteende genom att springa och jaga folk man inte tycker om med järnrör i högsta hugg. Det kan också visa sig genom att företrädare för en stor företagskoncern står i nyheterna på tv och undrar, ”Vad fan får jag för pengarna?”.

   Populismen krockar med vetenskapen. Kjell Goldmann (prof. Emeritus i statskunskap) skrev i Utrikespolitiska institutets nättidning (2017-03-12):

”I politiken används begrepp för att få oss att gilla och ogilla, i forskning för att problematisera. Typiskt för det politiska språket är att bedömningsproblem och målkonflikter sopas under mattan.”.

   Politikens dilemma är alltså att man alltid söker konflikt i stället för förståelse och kunskap. Det blir ideologiernas kamp mot vetenskapen. Ju fler missnöjda väljare, desto större misstro mot vetenskapen. Här frodas till exempel förnekare av klimat- och miljöproblem, förnekare av förintelsen med mera.

   När populister debatterar gör man det ofta utifrån sina privata erfarenheter och särskilt de negativa erfarenheterna som tenderar till att generaliseras. Den privata verkligheten generaliseras till en allmängiltig verklighet som bara eldar på motsättningar mellan olika grupper.

   Politiska partier och särskilt de utpräglade populistiska partierna hamnar här i ett dilemma. Ska man fokusera på den antagonistiska retoriken, inte sällan med utgångspunkt att ”vi” är offer och ”dom” är förövare, eller på att se till att livslängd, barnadödlighet, psykiskt välbefinnande, fetma, skolprestationer, användning av illegala droger, mordfrekvens med mera hamnar på acceptabla nivåer?

   Det är i detta läge som stenålderskroppens kamp-/flyktsystem ofta tar över. Vi-och-domretoriken tar överhanden då hjärnan och nervsystemet signalerar hot mot den egna gruppens existens om man inte fokuserar kamp.

   Då glöms de viktiga sakfrågorna bort och väljarna tröttnar till slut på den tomma retoriken och det är nu det blir riktigt farligt.

   När väljarna tappar tilliten till den politiska eliten och samhällssystemet gynnar det nämligen populisterna. Anledningen är att det kroppsliga omedvetna kamp-/flyktsystemet hos väljarna fastnar i ett kroniskt stresstillstånd.

   Man förstår inte vad politikerna menar. Man kan inte påverka sin situation och finner ingen mening vilket ökar stressen i kamp-/flyktsystemet. Vid förhöjd stressnivå i kroppen kopplas hjärnans funktioner för långsiktigt tänkande och empati bort till förmån för de funktioner som stärks för att kortsiktigt kunna vinna en kamp eller kunna fly.

   Då talar man till exempel mer om säkerhet istället för trygghet. Det viktiga är att skilja mellan att se vilka villkor människor behöver för att uppnå materiell, social och mental trygghet och den retorik som ropar efter mer säkerhet genom ökad polarisering och hårdare tag. Dessa två begrepp blandas ofta ihop i debatten.

   Trygghet skapas genom fokus på människans bästa medan säkerhet skapas genom fokus på rädslan. När samhället blir mer polariserat och fler upplever sig förfördelade tar rädslan och ilskan överhanden. Då är det enkla lösningar som vinner. Om dessutom fler och fler partier anammar den populistiska världsbilden för att vinna tillbaka väljare kommer detta uppfattas som att populisterna ”har rätt”.

   Populism kommer alltid finnas men den får fotfäste endast om man skapar ett ojämlikt samhällssystem. Det är alltså inte populismen som är problemet utan det ojämlika samhällssystemet. Där människor känner materiell, social och mental trygghet får inte populismen näring.

   Politikerna behöver alltså ifrågasätta sina ideologier, världsbilder och samhällsmodeller som gjort att de skapat ett ojämlikt samhälle. Albert Einstein sa en gång att ”man inte kan använda samma system som skapat problemen för att lösa problemen”. Frågan är om vi vill ha en politik styrd av omedvetna stenåldersprocesser eller en vetenskapsbaserad lösningsfokuserad politik.

   För att nå det senare krävs det att politiker slutar med sin ”grottmänniskoretorik” utifrån det autonoma nervsystemets kamp-/flyktsystem. I stället behöver man tänka utanför den ideologiska boxen och se hur vi kan skapa balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Inte bara för sina egna väljargrupper utan för alla i samhället.

Av Henrik Lund


Vi behöver en ny ekonomi

2016-05-17

Av Per Almgren, civ.ing.

Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet borde ta initiativet till att införa en ekonomisk politik som verkligen kan lösa de problem som vi har, både i Sverige och Penningflöde_mellan_sektoreri de flesta andra länder. Tyvärr är de flesta ekonomer och politiker ännu inte medvetna om var det grundläggande problemet finns.

I dagens ekonomi tvingas medborgarna oavbrutet öka sin skuldsättning för att både företagen och den offentliga sektorn skall kunna gå med vinst respektive överskott. Detta är inte hållbart i längden. Inte ens på kort sikt.

Så snart någon inte använder alla sina inkomster till direkta inköp av dem för inköp, uppstår en brist på pengar i samhället.

Lånas överskottet ut mot ränta måste låntagarna använda en del av sina inkomster till räntebetalningar och då minska ned på sina inköp av varor och tjänster under lånets återbetalningstid. Det minskar då inkomsterna andra människor och företag. Motsvarande gäller för utdelningar på aktier och obligationer.

Räntor och vinster som läggs till kapitalet medför ökad inflation när det

växande penningkapitalet skall förräntas, tvärt emot vad ekonomer och läroböcker i nationalekonomi påstår. Det räcker med en A4-sida för att matematiskt bevisa detta. Gymnasiekunskaper i matematik räcker.

Detta innebär att företag i princip skall drivas utan vinstsyfte. De skall tillhandahålla vad människor behöver till självkostnadspris.

Vill inga privatföretagare göra det finns det kooperativa alternativet. Aktiebolagslagen behöver förändras, liksom de flestas människors föreställningar om varför man skall driva företag.

Vi behöver en ekonomi som snabbt kan lösa problemet med arbetslöshet och utanförskap och samtidigt ger oss verktyg för att nå balans med vad naturen kan ge på lång sikt. Det är ur miljösynpunkt inte möjligt att ha en ekonomi som ständigt växer, vi använder redan i dag naturresurser som om vi hade 3,7 jordklot till vårt förfogande.

Det innebär att de ekonomiskt sämst ställda skall få det bättre och de som har långt mer än de behöver får ge de största bidragen till en utjämning.

Genom att förändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst, även för barn, stor nog att leva av, kan vi nå många goda resultat.

En stor arbetstidsförkortning blir möjlig, försörjningsstöd kan nästan upphöra, skuldsättning för studier försvinner, likaså behovet av A-kassa.

En ekonomisk grundtrygghet för alla skulle frigöra en mängd mänskliga resurser där vi i dag har stora brister.

I dag tar administration, rapportering och kontroller för mycket tid från det som verkligen behöver göras. Vi kan ägna mer tid åt att utveckla oss själva och våra barn, leva mer miljövänligt och resurssnålt, engagera oss i viktiga samhälls- och kulturfrågor.

Vi tar bort moms, arbetsgivaravgift, inkomstskatt, fastighetsskatt m.m. och därmed sammanhängande administration. I stället inför vi, med några få undantag, en automatisk daglig minskning av antalet kronor och ören som finns på alla konton och sedlar.

Det belopp som försvinner är proportionellt till hur mycket pengar som finns på kontot vid en viss tid på dygnet. En miljon kr på kontot ger en minskning med 4 000 kr per dygn, 1 000 kr på kontot ger en minskning med 4 kr per dygn.

Vi behöver inte hålla reda på vem som har hur mycket pengar, alla ”drabbas” i proportion till vad de har på sina konton och i form av sedlar.

Under en kort tid varje dygn, nattetid, görs ett betalningsstopp för att hindra att pengar förs mellan konton vid en viss tidpunkt för att undvika den dagliga minskningen.

Detta system är tekniskt enkelt att genomföra och kommer att innebära att den offentliga sektorn kan förses med nyskapade pengar i samma takt som de i samhället i övrigt cirkulerande antalet kronor minskar. Befintliga sedlar och mynt kan användas under en övergångstid på c:a 3 år, men då med en motsvarande ”växelkursminskning” i förhållande till de nya sedlarna.

De efterhand nyskapade pengarna används för att betala ut basinkomsten och till löner och inköp för den offentliga sektor som fortfarande kommer att behövas.

Inköp av utländska pengar via officiella kanaler kan, i begränsad omfattning, ske med pengar som står på basinkomstkontot men naturligtvis även med medel på kontot som tar emot ersättning för inväxling av utländsk valuta.

Export och import, med hänsynstagande till turism, hålls nästan automatiskt i balans.

Marken kommunaliseras för att hindra spekulation och miljöskadlig verksamhet. Den hyrs ut till brukarna, då förenat med villkor för användningen. Kommunerna erhåller en extra inkomstkälla. De som bedriver jord- och skogsbruk och deras barn kommer att få viss företrädesrätt vid förnyelse av kontrakten.

Det blir i praktiken nästan omöjligt att föra ut pengar till skatteparadis, men vinstdelen av exportinkomster kan lämnas kvar utomlands.

Vi behöver inte ha någon tillväxt eller växande privat (eller offentlig) skuldsättning för att samhällsekonomin skall fungera.

Ränta på pengar kommer sannolikt att försvinna, det blir fördelaktigare att låna ut pengarna än att de kronor man samlat ihop gradvis minskar i antal. Fordringsbeloppet på lånekontraktet minskar ju bara med gjorda återbetalningar. Mot detta står risken att låntagaren inte kan eller vill betala tillbaka hela lånebeloppet.

Minskningstakten på konton och sedlar blir som tidigare beskrivits c:a 0,4 % per dygn för att klara behövlig offentlig finansiering, inräknat utbetalningen av allmän basinkomst.

Den allmänna prisnivån bör minska 30 – 40 %. Arbetsgivaravgifter, moms och en del administrationskostnader hos företagen försvinner ju. Prisnivån blir därefter stabil, kanske något sjunkande på grund av förbättrade metoder att producera. Eftersom även inkomstskatten försvinner skulle en basinkomst i storleksordningen 8 000 till 10 000 kr per månad vara tillräcklig.  Ur konkurrenssynpunkt så får ett land som går före med införandet av detta sätt att sköta samhällsekonomin få en stor fördel så länge som inte andra länder snabbt följer efter.

Det här beskrivna systemet skulle, genom den jämnare inkomstfördelningen, göra det mer attraktivt att bo kvar i de områden som nu är avfolkningsbygder och minska pressen på att göra stora investeringar i storstadsområdena.  Det är c:a 98 % av befolkningen som skulle ha ekonomisk fördel av detta, c:a 1 % skulle få en försämring.

Det möjliggör stora inkomster för de som vill arbeta mycket men begränsar samtidigt möjligheten att skapa stora förmögenheter, såvida man inte är beredd att låna ut sina pengar till de som vill starta eller utvidga företag eller bygga hus. De som nu sysslar med att hitta den största avkastningen får i stället leta efter de minsta risknivåerna.

Minusräntor och kontoavgifter blir vardagsmat, men till gagn för nästan alla människor, jämfört med i dag.

Marginalskatten försvinner, att börja arbeta lönar sig direkt, till skillnad från dagens kommunala försörjningsstöd och bidragsregler där bidrag och stödbelopp minskar när arbetsinkomsterna ökar.

Det har erfarenhetsmässigt visat sig att vård- och andra samhällskostnader minskar i samhällen som är mer jämlika i ekonomiskt avseende.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill. Frihet!” ­- Ernst Wigforss, f.d. finansminister (S) under åren 1925 – 1926, 1932 – 1936 och 1936 – 1949.

Medborgarlön, en missförstådd välgörare

Publicerad i Arbetet 150201Henrik Lund

Replik på Martin Klepkes ledare i Arbetet.

De som kritiserar medborgarlön försöker med olika medel beskriva hur illa det kommer bli om medborgarlön införs. En medborgarlön baserad på generella livsvillkor är mer jämlik än någon inkomst i dagens system.

Allt från ny underklass till att ingen kommer att vilja arbeta längre. Det gemensamma är den bakomliggande världsbilden att arbete är lika med lönearbete samt att det enda samhällssystem som finns är det vänster – högersystem som dominerat samhället länge.

Så länge vi har en ideologisk grundidé som har sin generella drivkraft i konflikt mellan arbete – kapital, fattiga – rika, anställda – arbetslösa, kvinnor – män, barn – vuxna, anställda – pensionärer, friska – sjuka, svenskar – invandrare/flyktingar med flera, kommer det fortsätta skapas vinnare och förlorare. Samverkan belönas inte såvida det inte gäller en grupp mot en annan men då blir någon alltid förlorare.

Detta system skapar grupper som hela tiden konkurrerar om resurserna och det skapar stress. Forskning från Max Plank-institutet i Tyskland har studerat kopplingen mellan hjärnans funktion och vår förmåga att samverka.

Olika däggdjur och människor har bland annat visat att när en grupp individer inte behöver konkurrera om livets nödtorft upplevs en långsiktig trygghet vilket ökar individernas vilja till samverkan.  Samverkan är avgörande för utveckling men motarbetas av de drivkrafter vårt samhälle är byggt på.

En del tror att det är ett problem om löner minskar när det kompenseras av medborgarlönen. I stället balanseras de ekonomiska förutsättningarna för att skapa bättre balans mellan lönearbete och ”obetalt” arbete.

Obetalt arbete är oftare viktigare ur ett mänskligt perspektiv då det handlar om att ta hand om varandra men det värderas inte i dagens system då det på sin höjd kan legitimera ett bidrag eller en klapp på axeln. Medborgarlön ger incitament för en mer balanserad ekonomi utifrån människans behov i stället för marknadens behov av vinster.

Dagens system förutsätter till exempel arbetsmarknadsåtgärder då synen på arbetslösa är att de är lata och måste tvingas aktivera sig. Är det sunt? Samtidigt stressas anställda av alla måsten för att hinna med livspusslet. Är det sunt?

Hela 1900-talet fram till nu har varit ett enda laborerande med vänster – högerekonomier i världen. Alla säger att om man bara gör si eller så, så kommer alla få det bra men ingen har lyckats än. Vi kan inte lösa problemen med samma system som skapade dem.

Vi behöver ett fördelningssystem som är generellt och inte relaterat till grupptillhörighet. Samtidigt behöver vi definiera människans värde. Ska det komma genom marknadsvärdet på en osäker lönearbetsmarknad eller tillhörigheten till människosläktet?

Det mest generella är att vi är människor och att alla vill leva utifrån sina villkor. En medborgarlön baserad på generella livsvillkor är mer jämlik än någon inkomst i dagens system. Den ger människor friheten att ta itu med normala existentiella problem på ett konstruktivt sätt i stället för att stressas sönder. Den ger möjlighet till en lugnare livsrytm och ökad hälsa. Kort sagt ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

Henrik Lund, Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

Utveckling kräver nytänkande

Ledare 160202

TillvaxtHalsaMiljoVi står inför stora utmaningar för att samhället ska bli ett samhälle för alla. Först måste vi dock definiera vad ett samhälle för alla är. Det kräver att vi ser vad människor generellt behöver för att känna sig som hela människor vilket inkluderar allt från materiell trygghet till själslig, mental och social trygghet. Kort sagt god hälsa ur ett brett perspektiv.

Vi lever sedan länge i en kultur som separerar vad människan är och vad den gör. Vi kämpar för att ta reda på vilka vi är, genom det vi gör, men då missar vi målet. Psykoterapeuten Rollo May talade redan på 60-talet om det schizoida samhället vilket är just att leva separerad från sig själv och andra. Det innebär att vi värderar pengar, makt och materiell status genom det vi gör högre, än vad vi är som människor och vad vi betyder för varandra. Vi bygger hellre monument över oss själva och kallar det investeringar än tar hand om varandra på olika sätt, vilket vi kallar kostnader. Alla kämpar för att konsekvenserna av dagens system ska bli så små som möjligt. Det om något är ett bevis för att systemet är dysfunktionellt.

Är det ökad skuldsättning, segregation, utslagning, demonisering av de som inte är som ”vi” eller är det bättre balans i allas liv som gör oss till hela människor? Individen behöver samhället och vice versa. När tilliten tryter bryts kontraktet mellan dem. Människan behöver leva i kärlek till sig själv, och sin omgivning. Idag är många rädda för allt från ekonomisk kris till sjukdomar vilket hindrar ett tillitsfullt liv.

Enligt den rådande kulturen skapas balans endast genom mer av samma sak som enligt forskning inte ger balans för alla. Forskarna Wilkinson & Pickett (2009) visade att inkomstskillnader är den grundläggande faktorn för en bred hälsa i ett samhälle. Det är inte detsamma som att säga att alla måste ha ett lönearbete för att må bra. Sociologen Roland Paulsen konstaterar att många sysslar med privata saker en stor del av arbetstiden. Dessutom håller vår produktion på att skada moder jord. Är det hållbart i ett modernt samhälle? Nytänkande handlar om att öka frihetsgraden, tillitsgraden och balansen, materiellt, själsligt, mentalt och socialt.

När lönearbete är norm ställs många utanför och måste ”normaliseras” genom överkontroll. Det handlar om att motivera genom tvång istället för att ge människor frihet för att bli inspirerade att göra meningsfulla saker. En norm som utgår från rädsla ökar behovet av kontroll och tvång. Rädslan för kostnader gör att vi sparar på skola, vård, omsorg medan vi lägger många miljarder på kontrollsystem och monument. Det gör sakta men säkert att politik, samhällsstrukturer och olika gruppers beteende mer leder till att bryta ned än att bygga upp. Är osäkra gigantiska projekt och låg arbetslöshetsstatistik viktigare är människovärde?

Ett nytt system som utgår från människovärde och ekologisk hållbarhet sparar kostnader. Måste vi då hålla fast vid ett system som bryter ned dem som inte klarar att hålla skenet uppe?

En cirkulär penningekonomi är hållbar

TillvaxtHalsaMiljoEnligt Global Wealth Report från storbanken Credit Suisse, sägs att en (1) procent av världens befolkning nu äger cirka halva jordens resurser. Den klassiska nationalekonomin utgår från att skuldekonomin är en nödvändighet i ett fritt samhälle. Dess konsekvenser är kända. Ändå vågar få kritisera den. Att inte våga lyfta problemet är det samma som att stå bredvid en människa som kränks, utan att göra något. Vill vi ha en hållbar ekonomi kan vi inte längre strunta i orsaken till de ekonomiska strukturerna för annars kommer konsekvenserna i form av polarisering och ökat våld att kvarstå med gigantiska kostnader och mänskligt lidande som följd.

Alla pengar ”föds” genom krediter. När 100 procent av pengarna är krediter finns inte pengar till att betala räntorna. Det tvingar offentliga och privata aktörer att öka sina skulder eller minska kostnaderna. Idag kan vi se både och. Investeringar som minskar arbetslösheten ökar krediterna i samhället. När krediterna ökar tvingas aktörerna rationalisera. En ond cirkel på grund av skuldekonomin.

I ett samhälle där lönearbetsmarknaden krymper i relation till befolkningsmängden fungerar inte längre lönearbetet som en optimal penningfördelare. Hittills har man försökt med allsköns subventioner och andra fördelningsmekanismer för att klara alla som är anställningslösa. Problemet är att den kontroll och disciplineringsapparat som följer på idén att folk är lata, trots att de i verkligheten är passiviserade av disciplineringsapparaten, inte skapar utveckling hos människorna. Den frihet att skapa som människan behöver byts mot repression och inlåsningseffekter genom systemet. Hälsan påverkas på både individ och samhällsnivå vilket ökar kostnaderna i samhället helt i onödan.

Ackumulationen av pengar förstör möjligheterna till en cirkulär ekonomi i dagens system. Vad som behövs är ett system där penningackumulation inte går ut över övriga medborgare i form av ökad skuldsättning och arbetslöshet.

Värdet av valutan har ingen koppling till någon värderad materiell enhet, (pappersmyntfot eller fiatpengar). Tidigare har både så kallad koppar, silver och guldmyntfot använts. Vikten på metallen utgjorde ett visst värde i kronor. Ofta var mynten gjorda i denna metall.

En fördel med att ha pengarna kopplade till en metall är att det finns ett reellt värde i pengarna. Problem uppstår dock när det behövs mer pengar än vad tillgången på metall tillåter. Bland annat USA har kunnat fortsätta trycka pengar för att slippa behöva ta ansvaret för de begränsningar av ackumulationen som behövs för att klara mål för hälsa, sociala problem och miljö. Det har även inneburit att USA kunnat fortsätta producera vapen och föra krig över jordklotet. Ackumulationen motverkar i sig möjligheterna att nå målen då pengarna inte är knutna till ett reellt värde längre.

Tänk om vi istället för att knyta pengarna till en för liten mängd metall knöt valutan till varje människa i exempelvis Sverige. Låt säga att vi beräknar en människas behov av materiellt värde i form av mat med mera, under en månad. Vi skulle då få en ”Humanmyntfot”.

Istället för att definieras som en kostnad vare sig anställd eller anställningslös skulle människan ha ett materiellt värde på marknaden. Ju fler människor vi får i samhället desto större skulle penningmängden bli och förutsättningarna för marknaden att blomstra öka. I stället för att se invandrare och flyktingar som ett hot blir de istället en ekonomisk tillgång direkt.

Förutsättningen för detta är att vi kompletterar lönearbetsvärdemodellen med en humanvärdesmodell. För att göra detta krävs att människor får en summa pengar varje månad som är tillräcklig utifrån en generell mall som bestäms politiskt. Dessa pengar är tänkta att investeras i marknaden genom konsumtion från människorna. Det definierar människor som värdefulla istället för kostnader.

Det kommer fortfarande finnas behov av lönearbete men dels kan det utgå från vad som är hållbart, dels kan det minska lönekostnaderna för arbetsgivarna. Det kommer inte finnas behov av innehållslösa jobb längre bara för att skapa anställningar för att fördela pengarna. Människor skulle fortsätta konsumera men med incitament för mer hållbar konsumtion. När den månatliga utbetalningen sker kan samma summa minskas från arbetsgivarens lönekostnad. Jag går inte in på alla teknikaliteter.

Vi skulle få fria och hälsosammare människor vilket leder till glada arbetsgivare samt glada producenter av hållbara produkter. Kostnaderna för mentalt och socialt relaterad ohälsa skulle minska tack vare minskad polarisering och skuldbeläggande av anställningslösa. Istället för att definiera människor som närande eller tärande blir alla värdefulla för alla.

Den som läst så här långt kanske tänker: Vilken bra idé! Dock har de flesta som inte redan har släppt texten för att kolla in senaste dödssiffrorna i alla olyckor i världen eller vad Tv-tablån har för actionfilm förmodligen under läsandet sökt i sitt inre efter alla argument man kan komma på som visar att detta är omöjligt. Genomsnittsmänniskan söker hellre argument mot än för nya idéer. Anledningen är att den tankestruktur vi skapat ända sedan barnsben utgör grunden för världsbilden och det som strider mot den egna världsbilden kämpar vi emot. Det svåraste för oss människor är nämligen att ge upp tankemodeller som vi investerat känslomässig valuta i. Vi blir då vilsna och reagerar omedvetet negativt men kallar oss realister. Allt för att slippa erkänna för sig själv och andra att man begränsat sig själv och sin tankestruktur.

När vi lyckas släppa rädslan för att förändra våra idéer om världen infinner sig en nyfikenhet om vad det finns för nya lösningar på problemen när de gamla lösningarna inte fungerar. Lycka till!

Henrik Lund/151201

1 2 3 40

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans

Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se

Twittrar

Arkiv

Kategorier