ver1.1_130116_PP_L

Sagan om Pomperipossa 2.0

Astrid_lindgren_skulptur-252x300

Sagan om ”vi” och ”dom”

(Fritt efter Astrid Lindgrens artikel om Pomperipossa i Monismanien, 1976)

Sagan utspelar sig i samma land som Astrid Lindgrens Pomperipossa levde. Pomperipossa satt sedan länge på ett moln i himmelen och tittade ned på sitt älskade land kallat Monismanien. Landet hade sedan Pomperipossa levde gått från att vara ett land där företagare beskattades med 102 % till ett land där storföretag och finanssektorn kunde tjäna storkovan och skatteplanera så de knappt betalade någonting alls till den gemensamma sektorn.

När Pomperipossa såg detta blev hon dyster i hjärtat som klappade så starkt för sitt älskade land, dess skogar, berg, sjöar och gröna lunder, men även för människorna som bodde där. Hon såg att många av människorna var ledsna. Dessa såg ut att inte höra hemma någonstans utan vandrade mellan arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialförvaltningen.

De vise männen som styrde i Monismanien verkade inte se dessa människor. De bara pekade åt vilket håll dessa människor skulle gå. Att människorna var ledsna var det ingen som såg. Till och med många av de människor som slapp gå till arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller socialförvaltningen undvek dem. De gick över till andra sidan gatan för att slippa möta dem och riskera att se dem i ögonen. Konstigt nog verkade också många av dessa ledsna.

De vise männen skanderade vers på vers att det skulle löna sig att arbeta och hur bra det skulle bli för alla när man sänker skatten för dem som arbetar men inte för dem som arbetsmarknaden inte vill ha längre. Pomperipossa mindes att det talades mycket om solidaritet med de svaga i landet Monismaniens begynnelse men nu ekade endast ord som utanförskap och arbetslinje. Solidariteten verkade finnas kvar men kändes mer som att de svaga skulle vara solidariska med dem som har det gott ställt. Det blev lite förvirrande för Pomperipossa så hon bestämde sig för att flyga ned från sitt moln för att fråga människorna vad som hänt. Hon träffade på en man som inte verkade ha lika bråttom, som alla andra hade,…. mot något mål som de inte verkade förstå själva. Pomperipossa bad honom berätta varför en del av människorna verkade vara så ledsna.

Numera ska människorna delas in i ”vi” och ”dom” berättade han. Så länge man tillhör ”vi” så är allt bra men ve och fasa om man skulle bli en ”dom”. Pomperipossa tyckte mannen verkade klok och ärlig så hon bad honom berätta mer då hon inte riktigt förstod varför man ska göra skillnad på folk och folk.

Han sa, – ”Vi” är alla som har anställning och en dräglig ekonomisk tillvaro, som av rädsla för att förlora detta hellre definierar en grupp som ”dom” som man kan beskylla för allt från lathet till att vara utanför samhället. ”Vi” är viktiga för samhällsutvecklingen medan ”dom” gott kan ”skylla sig själva som försatt sig i sin situation”.

Pomperipossa blev alldeles bestört över denna beskrivning. Det låter ju precis som det var på 1930-talet tänkte hon. Hon frågar mannen vilka dessa ”dom” egentligen är. – ”Dom” är de som är arbetslösa och sjuka och som ingen har någon nytta av längre eftersom livet går ut på att producera prylar för att öka BNP.

Men varför pratar inte de vise männen med dem, utan bara pekar åt vilket håll de ska gå? frågade Pomperipossa mannen. Det beror på att, om man inte är noga med att kontrollera dessa så kommer de göra uppror. Varför då?, frågade Pomperipossa. Därför att ”dom” inte är ”vi”, svarade mannen. Arbetslinjen har bestämts av riksdagen och regeringen har gett order till myndigheterna att se till att man har kontroll på dessa människor.

Det tycker jag låter mer som byråkratilinje än arbetslinje sa Pomperipossa. Det kan tyckas, sa mannen men vi måste se till att hålla lönerna nere för annars riskerar vi att BNP försämras. – En lönesänkarlinje alltså?, sa Pomperipossa, som fortfarande inte förstod hur man kan göra människor så illa. – Om man inte ser till att alla tvingas att söka alla jobb som inte finns så riskerar ju lönerna att öka förstår du, sa mannen. De ska rehabiliteras tillbaka till arbetsmarknaden vare sig de kan arbeta eller inte och oavsett om det finns arbete eller inte.

Men de som är på arbetsmarknaden verkar ju heller inte så glada, varför då?, frågade Pomperipossa. Det beror på att de har så mycket att göra så de orkar inget annat än att arbeta, sa mannen. De är också ledsna för att vi använder för mycket av moder jord i produktionen.

Vilka blådårar dessa vise män verkar vara sa Pomperipossa som nu var riktigt upprörd. Tja, sa mannen. Det var ju de röda som avreglerade bank-, och penningmarknaden och införde aktivitetsgarantin som tvingade folk att sitta av tid på vuxendagis, på samma sätt som många tvingas göra idag, så det är inte så stor skillnad mellan dem som de säger. Monismaniens ledare har ju alltid haft ekonomisk tillväxt som husgud oavsett om de varit röda eller blå, sa mannen. De säger jämt att bara vi ökar BNP, så kommer allt bli så bra för alla, men än har ingen av dem lyckats. Bara sedan 2006 har penningmängden ökat med 700 miljarder kronor i Sverige men det verkar inte som om det gjort saken bättre.

Mycket upprörd men tacksam mot mannen flög Pomperipossa upp till sin himmel igen. Varför gör dom på detta viset? tänkte hon. När jag på 1970-talet reagerade på alldeles för höga skatter för företagare menade jag ju inte att det skulle blir galet åt andra hållet. Arbetslinje, byråkratilinje och lönesänkarlinje i all ära men nog måste man kunna få ett samhälle som ger människor ett liv där alla känner sig nöjda och har råd att äta körv och potatis varje dag.

Nu vet jag! tänkte Pomperipossa. En Livslinje som balanserar pengarna, människorna och naturen är bättre. Om alla kunde få lite pengar utan att behöva tvingas runt på en massa tossigheter så skulle alla kunna känna frihet att göra meningsfulla saker som att stå på huvudet och räkna baklänges, tänkte Pomperipossa. Finns pengar till tossigheter kan man väl göra nått vettigt med dem istället. De vise männen verkar inte förstå att, om man låter folk själva skapa sin mening i livet kan man få ett samhälle där man bryr sig om varandra i stället för att konkurrera ut varandra och skapa grupper av förlorare som man kallar ”dom”.

Efter att Pomperipossa flugit tillbaka till sin himmel, efter sin korta visit bland människorna beslöt de vise männen att man skulle göra a-kassereglerna hårdare och arbetsförmedlingens vise män bestämde att alla som tvingas runt i onödan i åtgärder, ska tvingas runt ännu mer för att de ska bli ännu mer attraktiva på en arbetsmarknad som inte vill veta av dem. De ska också ha rätt att söka jobb fyra timmar per vecka och om de vill söka jobb fyra och en halv timme så måste de söka tillstånd hos sin handläggare.

Himmel och pannkaka! tänkte Pomperipossa i sitt stilla sinne. Hon var glad att hon var där hon var för nu skulle hon spöka för alla blådårar, oavsett vilken färg det var på dem. Kunde de som kallade sig visa, skrämma folk så illa så skulle hon minsann visa att man trampar inte ostraffat på den som är svag, tänkte hon högt för sig själv.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Henrik Lund, riksordförande, Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

Texten får kopieras och spridas fritt i sin helhet med mitt namn och titel.

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier