ver1.1_130116_PP_L

Valet och kvalet 2014

Di_leva-wikiVem ska man tro på sjöng Di Leva. När partiapparaterna sätter igång och spottar ur sig en massa saker som låter hur bra som helst för att locka väljare är den viktigaste frågan man bör ställa: – vilket samhälle vill jag själv ha?

Alliansregeringen har nu suttit i 8 år och ett argument som de använder ofta när de får kritik från oppositionen är: ”vi gjorde bara vad vi lovade”. En retorik som på ett bra sätt karaktäriserar hela samhället idag nämligen att ansvaret läggs någon annanstans. Säger man det dessutom med en uppsyn likt en labrador som tittar på sin husse eller matte med sina bedjande oskyldiga ögon är det svårt att förstå allvaret om man inte upplevt det själv.

En som pekat på vad Alliansen genomfört är Carin Wallenthin, enhetschef, fackliga politiska enheten på IF Metall. Hon har punktat upp 33 saker som hon menar är försämringar:

1. Försämrad semesterlag. Nytt beräkningssätt leder till lägre ersättning. Dessutom förlorar sjuka och arbetsskadade upp till 25 semesterdagar.
2. Försämrad sjukpenning från 80 till 77,6 procent. Taket för ersättningen har sänkts.
3. Tidsgränser har införts. Sjuka kan bli utförsäkrade från sjukförsäkringen.
4. Svårare att få sjukpenning.
5. Försämrad ersättning vid vård av sjukt barn från 80 till 77,6 procent.
6. Avskaffat skatteavdrag för fackföreningsavgift.
7. Avskaffat skatteavdrag för medlemsavgift i a-kassan.
8. Höjd avgift till a-kassan.
9. Sänkt dagpenning från a-kassan. Taket sänkt från 730 till 680 kronor per dag.
10. Sänkt ersättningsnivå i a-kassan för långtidsarbetslösa.
11. Ungdomars ersättning vid arbetslöshet sänks snabbare än för andra.
12. Fler karensdagar i a-kassan. Från fem till sju dagar.
13. Svårare att kvalificera sig för a-kassan. Arbetsvillkoret har ökats från 70 till 80 timmar per månad.
14. Studerandevillkoret avskaffat.
15. Efter 300 dagars arbetslöshet blir man utförsäkrad från a-kassan.
16. Rätten till a-kassa för deltidsarbetslösa har försämrats. Från 150 ersättningsdagar till 75.
17. Svårare att få fast anställning. Lättare för företagen att anställa på begränsad
tid. Daglönearbete har återinförts.
18. Arbetsgivarna kan stapla olika former av visstidsanställningar på varandra i sådan utsträckning att de strider mot EU:s regler.
19. Underlättat för arbetsgivare att, i stället för att anställa, anlita egenföretagare och på så sätt kringgå lagar och avtal.
20. Försämrad jämställdhet. Arbetsgivare behöver bara genomföra lönekartläggningar vart tredje år i stället för varje år.
21. Försämrade möjligheter för facket att teckna kollektivavtal med utländska företag som verkar i Sverige.
22. Svårare att strejka för att få till kollektivavtal med utländska arbetsgivare.
23. Antalet arbetsmiljöinspektörer har nästan halverats och inspektionerna har blivit färre.
24. Arbetslivsinstitutet har lagts ned.
25. Arbetsgivarna kan lättare beordra övertidsarbete.
26. Böter för brott mot dispensreglerna kring övertid har tagits bort.
27. Arbetsmarknadsutbildningarna har skurits ned trots att arbetslösheten ökat kraftigt.
28. I stället för jobbpolitik göms långtidsarbetslösa i Fas 3.
29. Arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering har luckrats upp. Större ansvar läggs på den skadade arbetaren.
30. Försämrade möjligheter för facket att bevaka den enskildes rätt i tillämpningen av sjukförsäkringen.
31. Arbetsgivaren har rätt att kräva sjukintyg från första sjukdagen.
32. Jobbskatteavdrag har genomförts i fem steg = Mindre pengar till välfärd.
33. Pengar till utbildning av fackliga bolagsstyrelserepresentanter dras in.

 

Det bör väl nämnas att de socialdemokratiskt ledda regeringarna tidigare har varit ganska duktiga på att beskära människors möjligheter också.

Det var sosseregeringar som genomförde avregleringarna på 1980-talet och lade grunden för privatiseringarna av skolan och kommunaliserade den samma i början av 1990-talet med benäget bistånd från (V) och (MP).

År 2000 sjösattes Aktivitetsgarantin som blev ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko kallat AGAN i folkmun. I media skrevs spaltmeter efter spaltmeter om meningslösa ”vuxendagis” där 150 personer kunde tvingas tillbringa sina dagar i undermåliga lokaler med endast en dator att använda för att söka jobb på.

De försämrade även a-kassan så att det enda sättet för en som utförsäkrats från a-kassan att få ett nytt villkor var att få en reguljär anställning. Hur lätt var det efter 90-talet då 600 tusen förlorat jobbet och 90 tusen företag gått omkull? Det säger sig självt att dåvarande (S)-regeringen lade grunden till dagens arbetsmarknadspolitik.

Alliansen bytte namn på AGAN till Jobb och utvecklingsgarantin (i folkmun kallad JUG) och skruvade åt tumskruvarna ytterligare på alla oanställda och sjuka.

Alliansen har med en arbetarretorik lyckats med att få en stor del av väljarna att tro på budskapet om att vi måste tvinga en del av befolkningen ner i ett stålbad för att den så kallade arbetslinjen ska fungera.

Arbetslinjen som idé har blivit ett sätt att byråkratisera politiken. I första hand för att kunna lägga ansvaret på myndigheter och individen samt i andra hand för att deras idé om att politiken inte ska styra i ”onödan” ska kunna legitimeras.

Om man studerar Carin Wallenthins exempel på försämringar så kan vi se två kategorier utkristalliseras. Dels rena ersättningsförändringar som utgör cirka hälften, dels förändringar som beskär många individers frihet och trygghet.

Samtidigt kan vi se att även (S) pläderar för arbetslinjen och att det ska vara en plikt att vara anställd eller göra sig anställningsbar. Det riskerar att även (S)-politiken blir individskuldbeläggande om denne inte lyckas.

I korselden mellan partiernas argumentation är det lätt att förledas att de står långt från varandra i alla frågor. Så är dock inte fallet. Grundläggande gemensamma villkor är att individens legitimitet kommer genom lönearbete eller ägande. Båda sidor är därmed överens om de villkor som har gjort att vi hamnat i kris efter kris och skapar arbetslöshet samt ökad skuldsättning.

Båda sidor tror på allvar att man kan lösa problemen genom att använda samma system som skapat problemen. (?!)

 

Då kommer vi till frågan: Vilket samhälle vill vi ha?

Är det ett tvåtredjedelssamhälle vi vill ha där en tredjedel, som dessutom växer med befolkningsökningen, lever under enorm psykisk, social och ekonomisk stress? Det som den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing kallar Prekariatet. Det är visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda, anställda under slavliknande former eller arbetslösa i stället för att ha fasta jobb. En grupp utan yrkesidentitet och kontroll över sin tid, som jämt lever med en kronisk känsla av osäkerhet och ofta saknar sjukförsäkring, semester och pension. Det är en grupp vars rättigheter i välfärdssystemen villkoras allt mer.

Om vi återgår till kategorierna utifrån Carin Wallenthins frågor så är det den ekonomiska otryggheten samt ofriheten som är det som har förändrats i en negativ trend. Vill politikerna och marknadsaktörerna förändra detta eller är det ett indirekt hot mot makten och härligheten att skapa trygghets– och frihetsreformer?

Hur gör vi då för att skapa ekonomisk trygghet och samtidigt öka frihetsgraden för människor?

En avgörande faktor är naturligtvis inkomsten. I takt med att allt färre är förankrade på lönearbetsmarknaden som är den funktion i samhället som traditionellt ”fördelat” pengar till människor, ökar behovet av att skapa en annan fördelningsfunktion för pengar.

Det lyfter frågan om vår moralsyn på arbete. Den gamla synen att individen inte ska ha rätt till inkomst om denne inte utför ett lönearbete är en gammal moralsyn kopplad till protestantismen och Lutheransk syn på människan.

Frågan är om vi kan fortsätta hålla kvar vid denna idé genom arbetslinjen när det bevisligen är så att fler hamnar utanför arbetsmarknaden varaktigt? Ska dessa människor fortsätta att skuldbeläggas för sin situation?

Att skuldbelägga har aldrig varit en konstruktiv väg att gå. I stället behöver vi visa empati och använda ett lösningsfokuserat perspektiv samt skapa en ny moral. Denna nya moral skulle kunna definieras som att alla har ett ansvar både för sig själv och allt levande.

Dagens sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-moral har passerat bästföredatum för länge sedan.

Vänsterns och högerns gemensamma övertro på kapitalismen och ekonomisk tillväxt gör att ingen sida ifrågasätter grundvillkoren i ekonomin. Det gör dock många utanför det parlamentariska systemet. Inte minst Guy Standing.

1970 var penningmängden i Sverige cirka 100 miljarder kronor. 2013 var den 2400 miljarder. Penningmängden har alltså ökat enormt men hur kan då arbetslösheten ha ökat? Med så mycket pengar borde det finnas mycket utrymme för anställningar trots att befolkningen ökat med 1,3 miljoner sedan 1980.

Nästan 100 procent av pengarna har sitt ursprung i krediter vilket innebär att det ska betalas ränta på dessa. Om penningmängden skulle vara densamma från år till år blir konsekvensen att det finns för lite pengar för att betala alla räntorna. Det tvingar fram ytterligare krediter för att öka penningmängden ännu mer. Problemet är då att även räntekakan ökar i samhället.

När dessutom både privat och offentlig sektor ska gå med vinst/överskott blir det ett finansiellt generellt underskott hos medborgarna. Medborgarna får betala genom arbetslöshet då besparingar, för att ha råd med räntorna, krävs. De som inte tillhör prekariatet har naturligtvis råd att öka sin skuldbörda ytterligare för att upprätthålla samma standard som tidigare.

Konsekvenserna i skuldekonomin är alltså arbetslöshet och ökad skuldsättning.

Allt detta bidrar till den ekonomiska, sociala och psykiska stress som finns i samhället som ökar ohälsan och samhällets kostnader för sjukvård. Det är alltså ett mycket dyrt system vi har ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det enklaste sättet att skapa förutsättningar för materiell/ ekonomisk trygghet vore att ge alla en basinkomst oberoende av om de har anställning eller inte. Det skulle samtidigt innebära att medborgarna får en frihet då ersättningen inte är kopplad till den uråldriga arbetsmoralen som är vid vägs ände.

För att få bukt med den pyramidspelsaktiga skuldekonomin krävs också en ny ekonomisyn. I stället för att värdera kapitalinkomster högre än vanligt arbete, oavsett löne– eller obetalt, bör kapitalinkomster förpassas till historien som ett stort misstag då de inte skapar arbete i första hand utan vinster. De pengar som annars skulle ha gått till aktieutdelningar och bankers miljardvinster kan då användas till att fördelas jämt och solidariskt till de fria medborgarna.

En annan positiv sak med att skapa en räntefri ekonomi är att den överkonsumtion som idag gör att resurserna på moder jord krymper i snabb takt kan minskas till förmån för en hållbar konsumtion. Våra kommande generationer kan då känna sig stolta och glada över våra beslut idag.

 

 

 

 

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier