Henrik Lund
Ökade ekonomiska klyftor är polarisering
Ledare
Chefredaktör Anders Nilsson skriver en krönika i Norrköpings Tidningar 16 november om hur viktigt det är att förstå att polarisering inte leder till ett bättre samhälle. Det är inte svårt att hålla med nu när tankarna främst går till alla drabbade människor i Frankrike och alla flyktingar i världen.
För att analysera saken måste dock fler perspektiv tas med. Vi måste se att incitamenten för polarisering är inbyggda i vårt samhällssystem. Terrorattacker i form av politiskt eller religiöst relaterat våld är konsekvenser av den polarisering som skett i samhället. Våldet är konsekvensen och polariseringen är problemet men vi måste även se orsaken till polariseringen för att förstå och verka för en konstruktiv utveckling i samhället.
Människor behöver mental, social och materiell trygghet. I de modeller som både vänster och högerregeringar utgår från, skapar ekonomisk tillväxt detta. Ser vi på hur verkligheten ser ut så innebär detta, enligt Global Wealth Report från storbanken Credit Suisse, att en (1) procent av världens befolkning nu äger cirka halva jordens resurser. Det om något skapar polarisering.
Alla pengar ”föds” genom krediter. När 100 procent av pengarna är krediter finns inte pengar till att betala räntorna. Det tvingar offentliga och privata aktörer att öka sina skulder eller minska kostnaderna. Idag kan vi se både och. Investeringar som minskar arbetslösheten ökar krediterna i samhället. När krediterna ökar tvingas aktörerna rationalisera. En ond cirkel på grund av skuldekonomin.
Vi blundar för att slippa se den som sågar av grenen vi sitter på, samtidigt som vi är förvånade över att tolerans och medmänskligheten minskar samt ökar polariseringen. Problemet är att de som struntar i andra bekräftas positivt i en ekonomisk kultur där ytlighet och ökade klyftor är drivkraften. Det skapar ett ”vi-och-dom”-tänkande.
”Vanligt” folk har olika sätt att hantera konsekvenserna. En del väljer att vända det inåt vilket är destruktivt. Andra väljer att skylla problemen på olika grupper som till exempel invandrare och flyktingar eller politiker. Även det är destruktivt. Vi måste tala om mer är enbart tolerans, medmänsklighet eller diskriminering. När orättvisorna kommer nära finns risken för extrema uttryck. Den ekonomiska strukturen undergräver folks materiella trygghet och leder till en ekonomisk stress som gör att de ofta inte klarar av att hantera de normala existentiella frågorna på ett konstruktivt sätt. Det är då vem som helst kan bli ”måltavla”.
Den klassiska nationalekonomin utgår från att skuldekonomin är en nödvändighet i ett fritt samhälle. Dess konsekvenser är kända. Ändå vågar få kritisera den. Att inte våga lyfta problemet är det samma som att stå bredvid en människa som kränks, utan att göra något. Vill vi ha medmänsklighet och tolerans kan vi inte längre strunta i orsaken till problemen för annars kommer konsekvenserna av problemen i form av polarisering att kvarstå.
Henrik Lund
Riksordförande
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO
Nationalekonomin som fastnade i boxen
Andreas Bergh, associate professor i nationalekonomi i Lund och välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN) förfärar sig i Magasinet Arena den 2 november över alternativt tänkande inom samhällsekonomin och alla som föreslår olika typer av Basinkomst.
Resonemanget visar en tydlig rädsla för alternativa sätt att se på ekonomi, på samma sätt som främlingsfientligheten gör att grupper sätts emot varandra. Bergh representerar en logik som hävdar sig vara rationell men som hela tiden bevisar sig vara irrationell. Ett exempel från min egen studietid är när läraren i nationalekonomi hävdade att det är rationellt att sälja aktier när priset är på väg ned. När jag hävdade det irrationella i sammanhanget, då det borde vara mer rationellt att ingen säljer då priset inte skulle sjunka överhuvudtaget, tittade han på mig som ett frågetecken.
Ekonomi handlar mer om psykologi än pengar och nationalekonomer måste förstå att de också är människor och begränsas av sin egen världsbild inlärd på högskolorna och universiteten. Där lär man sig till exempel att ränteekonomin är en naturlag trots att det är människan som skapat den. Man får lära sig att människan styrs av pengarnas och produkternas tillgång och efterfrågan fastän det är människan som skapar förutsättningarna och villkoren i ekonomin.
Det leder till en krass samhällssyn och människosyn när man inte tillåter sig att tänka utanför boxen. Den nationalekonomi Bergh representerar gör människan till en kostnad oavsett anställd eller anställningslös. Det leder till en världsbild att människan är sekundär och det ekonomiska systemet är primärt. Individen har blivit till för systemet istället för som jag hävdar, att systemet ska vara till för människorna.
Nationalekonomin är ingen vetenskap hur gärna nationalekonomer vill att det ska vara så för att legitimera sina resonemang. Hade den inte fått så stort genomslag inom politiken skulle skadan inte varit så stor. Dess påverkan har dock gjort att människan objektifieras och ses som någon som måste styras av systemet. Konsekvensen blir att människor får sämre utrymme för att hitta sin mening och passion i livet. Det är en möjlighet som endast ges till dem som har goda socioekonomiska förutsättningar.
Ett samhälle styrt av den klassiska nationalekonomin förvånas över alla som passiviseras då de inte ges förutsättningar att leva ett skapande liv. Passiviseringen tar man som intäkt för att människan i grund och botten är lat och måste disciplineras och motiveras av myndigheter som ”minsann vet” vad människors behov är, nämligen att tvingas in i arbetslinjens snäva ekorrhjul där många ramlar ut därför att det är för litet. Full sysselsättning kan endast åstadkommas genom påhittade tvångsaktiviteter i den klassiska ekonomin.
Människan behöver mental, social och materiell trygghet. Materiell trygghet genom basinkomst innebär att folk orkar ta itu med de mellanmänskliga och existentiella problem som är naturliga inslag i livet. Konsekvensen skulle bli lägre vårdkonsumtion och ökade förutsättningar för att ta hand om sina barn och gamla föräldrar. Nationalekonomins syn på arbete inbegriper endast lönearbete. Allt annat arbete är kostnader som inte skapar tillväxt. När man som anställd tar hand om andras barn och föräldrar skapas tillväxt men inte när man som anställningslös tar hand om sina egna, eller varför inte grannens, barn och föräldrar.
Den klassiska nationalekonomin utgår ofta från att pengar skapas genom produktionsapparaten och export. Det är ett feltänk av gigantiska mått. Pengar skapas genom krediter. Problemet är att ju mer krediter, desto mer ökar räntekostnaderna. Det leder till ytterligare skuldsättning och ökad arbetslöshet.
Att som Bergh sätta skapande verksamhet mot tält och bajamajor är samma logik som att sätta svenskar mot flyktingar. Jag har inte hört en enda nationalekonom som ifrågasatt det faktum att bank-, och finanssystemet ackumulerar hundratals miljarder varje år vilket leder till att pengarna hela tiden minskar för både skapande verksamhet, tält och bajamajor. Det leder till besparingskrav inom både offentlig och privat sektor där människorna blir förlorare.
Bergh hävdar att förespråkare av basinkomst ”ställer till det för sig själva” men då måste han förstå att man inte ser hela bilden när man gömmer sig i ”boxen”. Jag föreslår att Bergh begrundar Albert Einsteins citat: ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” Det är inte det nuvarande välfärdssystemets brister som blottats utan den klassiska ekonomisynens konsekvenser som blottats.
Henrik Lund
Riksordförande
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO
Skattehöjning kan leda till nytänkande
De styrande i Norrköpings kommun har aviserat att skattehöjning på 50 öre är enda lösningen för att ordna upp den allt mer ansträngda kommunbudgeten. Det är ingen stor ökning för den som ska betala och heller inte så stor summa i kommunens budget då skatteintäkterna ligger på 5–6 miljarder beroende på hur man räknar. Med tanke på de stora behov kommunen har och kommer få i framtiden riskeras ytterligare skatteökningar om vi behåller dagens system.
Låt mig lite förenklat dela in samhället i offentlig, privat samt medborgarsektor. Mellan dessa flödar pengar dels beroende på politiska beslut, dels på grund av räntestrukturer som den klassiska ekonomisynen anser vara naturlag trots att de skapats av människan. Ökat skatteuttag från medborgarsektorn medför minskad konsumtion, som slår mot näringslivet.
Privat sektor kan delas in i ett område som tjänar pengar på arbete och ett område som tjänar pengar på pengar. Bank och finans är det område i privata sektorn som ackumulerar pengar vilket leder till att allt mindre pengar kan fördelas i samhället. De som tjänar pengar på arbete samt offentliga och medborgarsektorn är förlorare.
Privat och offentlig sektor försöker minska kostnader genom lägre lönekostnader. Effektiviseringar och rationaliseringar leder till att färre gör mer, fler permanentas utanför arbetsmarknaden, stressen ökar och med det ökar ohälsokostnaderna. Kreditgivning ökar då det är enda sättet att öka penningmängden i dagens system. Vi har aldrig haft så mycket pengar som i dag, men då de ursprungligen är skapade genom krediter ökar hela tiden även räntekostnaderna och pressen på besparingar och rationaliseringar i en spiral som ränteekonomin kräver för att fungera.
Oavsett om det är privat eller offentlig sektor som sparar går det hela tiden ut över medborgarsektorn. Den traditionella ekonomin utarmar många möjligheter till ett bra liv men även förutsättningarna för företagande och offentlig sektors möjlighet till bra service. Det är ett friskhetstecken att skattehöjningen görs i samverkan mellan vänster och höger. Kanske kan det leda till intresse från privat, offentlig och medborgarsektor att diskutera nya idéer. Det är dags att tänka nytt och modernt för att skapa balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.
Henrik Lund
Riksordförande Sveriges Anställningslösas Landsorganisation
Gör invandringen lönsam
I helgen har Socialdemokraterna kongress. En stor fråga är arbetslösheten i relation till invandringen. Arbetsmarknadsministern och andra, inte minst SD, hävdar att flyktingströmmen till Sverige påverkar arbetslösheten negativt. I dag är en tredjedel av de arbetslösa av utländsk härkomst. Måste det då vara negativt?
I arbetslinjelandet är människan värdefull endast med en anställning eller en massa pengar på banken. Skapande av sysselsättning hyllas vare sig innehållet är meningsfullt eller inte. Det viktiga är att få bort folk ur statistiken. Med en arbetsmarknad som flexibiliserats med sms-jobb och många som har flera jobb för att klara försörjningen måste vi börja se verkligheten bakom arbetslinjen. Sämre socialförsäkringsvillkor, försämrade arbetsmarknadsvillkor, ökad psykisk ohälsa, ökad långtidsarbetslöshet, tiggandet ökar, flyktingkostnader ökar, klyftorna ökar med mera. Allt fler människor får allt sämre ekonomisk trygghet med kostsamma konsekvenser.
Politiker vill bekämpa arbetslösheten, ohälsan, tiggeriet, kostnaderna för flyktingarna och så vidare. I arbetslinjelandet bekämpar man de arbetslösa, sjuka, tiggarna, flyktingarna med flera. I stället för att göra grupper till kostnader – vänd på resonemanget och se på vilket sätt de kan bli lönsamma.
Sysselsättning utan innehåll ökar risken för ohälsa/fattigdom då arbetslinjens människosyn utgår från att folk är lata. När lönearbetslinjen fördelar pengarna till människor blir många utanför när finanssektorns penningackumulering samt teknik gör att färre får plats på lönearbetsmarknaden.
För att göra utanförskapet lönsamt inte bara för coachingaktörer med flera måste vi tillåta ett annat sätt att tänka om människor och arbete. De flesta tycker att människovärdet ska vara okränkbart samtidigt som man accepterar ett system som skapar utanförskap då pengarna kommer till allt färre individer genom en smalare arbetsmarknad.
Om människorna direkt får tillgång till en grundinkomst skulle de bli en enorm kundgrupp på marknaden i stället för att vara fattiga och usla konsumenter. Att fattiga som får mer i plånboken lägger mer på konsumtion än den rike är klarlagt genom studier.
Ekonomisk stress är ett stort problem för invandrare likssom för svenskar. En generell basinkomst tar bort det ekonomiska utanförskapet. Idén bygger också på att ju fler som har en ekonomisk trygghet utan tvångsmässig inaktivitet i meningslöst förvarande minskar samhällskostnaderna för sjukvård, omsorg, rättsprocesser, pysselsättning, flyktingförläggningar med mera.
Grunden är att alla människor har ett värde och gärna bidrar på sitt eget sätt. Antingen på lönearbetsmarknaden eller genom att till exempel hjälpa grannen att handla eller hjälpa sina/andras barn med läxor så att de klarar skolan bättre än vad ungarna gör idag. Synen på arbete är att alla aktiviteter är värdefulla oavsett om de finns på arbetsmarknaden eller inte. Det ökar också deltagandet i det sociala livet och ger folk tid att gå ut i skogen vilket främjar hälsa.
Från att vara en kostnad blir invandringen en lönsam affär för samhället och näringslivet. Det parti som förstår detta först och agerar kommer att få många väljare.
Henrik Lund
Riksordförande
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation
Riksdagen – tummelplats för försmådda Ledare nr 6 2014
Riksdagen har blivit en tummelplats för de försmådda. SD har äntligen kommit ut ur garderoben och talar klarspråk. Deras huvudsakliga mål är att begränsa invandringen säger de. De lovar att rösta ned varje budgetproposition som inte står bakom deras krav när det gäller invandringen.
Samtidigt angriper SD:s Björn Söder, 2:e vice talman, grupper som redan sedan länge bor i landet. Samer judar och araber diskuteras ur perspektiv som för tanken till 1930-talets Tyskland. Söder hävdar att folkens och staternas gränser bör överensstämma. Det är en sak att säga det när SD inte kan påverka gränserna men vad händer om de skulle få majoritet? Är det då dags för samerna, judarna och araberna att visas på dörren? Är det vad svenska folket vill? Lärde vi oss inget under den period då rasbiologin styrde den svenska vetenskapen?
Anna Kinberg Batra och övriga alliansledare agerar som om alliansen är ett parti och hävdar envetet att det är Löfvens ansvar att budgeten inte gick igenom. Det verkar mer vara ett taktikspel som gav SD medvind. Stefan Löfven gick ut och sa att det ska bli nyval när de förlorade budgetomröstningen. S lägger skulden på Alliansen för att inte vilja samarbeta.
I riksdagsarbetet har protester mot Björn Söder framförts. Rossana Dinamarca (V) sa ”Du är inte min talman” när Söder påpekade att hon inte börjat sitt anförande med ”Herr Talman”. Jan Lindholm (MP) fortsatte med att säga ”herr talman” på nordsamiska. Sedan sa Karin Rågsjö (V) Schalom herr talman. Också Pernilla Stålhammar (MP) protesterade genom att tilltala talamannen på romani.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En del tycker protesterna är bra och viktiga medan andra tycker de är pubertala och larviga. Till Ekot uttalade Söder: – Men det är beklagligt, man skulle kunna förvänta sig lite mer av riksdagsledamöterna hur man uppträder, vett och etikett.
När man analyserar saken så tror jag man behöver backa bandet och se vad som orsakat denna sänkning av praxismoralen oberoende av partipolitik. Allianspartierna har under många år cementerat en blockpolitik som tidigare inte var lika tydlig som nu. De har krävt av S, MP, V att innan val visa vilken politik man ska föra. Trots att vi har ett partisystem som utgår från att partierna ska gå till val separat och sedan bilda regering utifrån det underlag som väljarna ger. Genom blockpolitiserande får väljarna mindre valmöjligheter.
När sedan Stefan Löfvén blev statsminister släppte allianspartierna fram honom då de tappat i valet. När man därefter skulle rösta på ett budgetförslag så sänkte man regeringen med hjälp av SD. Det verkade mer som en taktik för att få Löfvén att verka regeringsoduglig.
SD gick sedan ut och sa att de kommer rösta ned varje budget som inte följer deras politik. Istället för att rösta för regeringens budget eller lägga ned rösterna bröt alltså alliansen och SD den praxis som funnits i många år.
När Björn Söder hävdar att praxis kränks när han inte blir kallad talman blir det motsägelsefullt då hans eget parti kränkte praxis genom att rösta bort regeringens budget. Man kan undra vilket som är värst.
Söders och SD:s resonemang om svenskhet i stället för medborgarskap blir patetiskt och otäckt, den för tankarna till 30-talet. Deras taktik är att härska genom söndring. De kommer inte ge sig förrän de fått igenom sina idéer. Idag är det ett relativt snällt och harmlöst parti men vänta tills de har fått makten. Då sitter alla som de inte tycker har samma åsikt som dem löst. Vilken straffskala vill de införa för dessa brott mot sin ”praxis” måntro?
När taktik fokuseras framför visionen om vilket samhälle man vill ha, då blir det kaos.
Välj Kärleken framför Rädsla!
God Jul och Gott Nytt År!
Henrik Lund
