ver1.1_130116_PP_L

Arbete

NAIRU har inget med verkligheten att göra

Text: Per Almgren

Efter att ha sett Uppdrag gransknings TV-reportage om Arbetslösheten och Inflationen så är det, utöver vad jag skrev efter att ha läst förhandsinformationen, ytterligare en sak att tillägga. Den holländske professorn i Delft var mycket tydlig med att det saknades vetenskapligt underlag för att påstå att begreppet NAIRU (att det finns en arbetslöshetsnivå under vilken inflationen med nödvändighet tar fart) har något med verkligheten att göra.

Trots detta är både socialdemokraterna och moderaterna, liksom LO och i viss utsträckning TCO, överens om att NAIRU är något som existerar, men med något olika uppfattningar om hur hög den är och hur den kan pressas ned. Viktigare ansågs att hålla inflationen på låg nivå, även om det betyder en arbetslöshet mellan 5 och 7,5 procent, så som riksbankschefen Stefan Ingves refererade de diskussioner som hålls inför besluten om reporäntan.

När man talar om att alla skall få möjlighet att ha en anställning om de önskar detta, så är det inte sant. Man tolkar begreppet så att arbetslösheten skall ned till jämviktsnivån där inflationen inte tar fart. Man låter en felaktig föreställning hålla hundratusentals människor i en mycket trängd situation för att ekonomen Milton Friedman en gång i tiden ansåg sig ha funnit ett sådant samband. Dessutom har han ju fått Ekonomipriset till Nobels minne av Riksbankens priskommitté för detta påstådda samband.

Vad Sverige, och i stort sett alla världens länder behöver, är en helt ny syn på samhällsekonomin. Den måste grunda sig på verkligheten, inte på misstolkad statistik och felaktigt konstruerade ekonomiska modeller.

Angående Uppdrag granskning om inflation och arbetslöshet

Det kommer ett TV-program i kväll kl 20.00 (2014-09-10) som tar upp problemen med arbetslösheten och inflationen. Jobb-bluffen som visar på att vare sig moderaterna eller socialdemokraterna egentligen vill minska arbetslösheten ner mot noll-strecket. Jag har läst presentationen och har följande synpunkter:

Jag har läst presentationen av kvällens TV-program Uppdrag granskning om Inflation och arbetslöshet.

NAIRU (Non-Acceleration Inflation Rate-of-Unemployment), som Milton Friedman presenterade och har blivit allmänt accepterat är en felaktig tolkning av statistik. En åkomma som ett antal ekonomiska teorier byggt på. Före NAURU fanns en annan formel som var allmänt accepterad, något enklare. Den benämndes Phillipskurvan, som på ekonomerna Paul Samuelsson och Robert Solow formulerade 1960. Den gick ut på att när arbetslösheten var låg så medförde det automatiskt att inflationen skulle bli hög och tvärtom. Den fick knäcken på 1970-talet när stagflationen (stagnation och samtidig inflation) dök upp.

Med ganska enkel matematik (gymnasienivå) kan man visa att det samband som finns mellan inflation och arbetslösheten egentligen är ett linjärt samband mellan inflation och hur snabbt arbetslösheten ökar eller minskar. Detta räknade jag fram redan omkring 1967 sedan jag året dessförinnan kommit i kontakt med idén om att pengar inte skulle vara räntebärande.

När det mer allmänt gäller inflationen så står det helt fel i läroböckerna i nationalekonomi. Där förfäktas fortfarande att en ökning av räntan hejdar inflationen och en minskning av räntan ökar på inflationen. I själva verket är det precis tvärt om. Också detta är ganska lätt att visa med enkel matematik, fortfarande på gymnasienivå. Ekonomerna har gjort en felaktig modell genom att skära ut en liten bit av verkligheten och genom bortseende från vad som händer i resten av samhället hamnat helt fel i sin teoribyggnad.

Det man gjort är att titta på hur de personer som står inför valsituationen mellan att sätta in pengar på banken och få ränta på dem eller att köpa något som de vill ha. Om då räntan är hög så anser man att de kommer att föredra att sätta in pengarna på banken, är den låg så kommer de att köpa något och därmed öka efterfrågan på varor och tjänster, vilket skulle ge möjlighet för företagen att höja sina priser. Sedan drar man slutsatsen att en ökning av räntenivån kommer att sänka inflationen och en minskning att öka den.

Det man bortser ifrån är situationen för alla företag och privatpersoner som har lån. Om räntan höjs ökar deras kostnader och då blir de mer eller mindre tvungna att öka på priserna på de varor eller tjänster de säljer och / eller avskeda personal för att minska sina lönekostnader. Detta sker naturligtvis med en viss eftersläpning. Sänks räntan så sker motsatsen, de får lägre kostnader på sina lån och kan då sänka priserna eller öka antalet anställda.

Den grupp som redan har en skuldbörda är givetvis mycket större än den lilla grupp som under en begränsad tidrymd funderar på vad de skall göra med sina pengar. Därför kommer också det som beskrivs i närmast föregående stycke att dominera utvecklingen av inflationen. D.v.s. räntehöjningar ökar inflationen, räntesänkningar minskar den.

Därför är det rätt intressant att se hur ekonomerna nu står alltmer förbryllade när räntesänkningarna, som nu bringat ner räntenivån till nära noll, inte ger den förväntade inflationsökningen upp till 2 %. Tvärtom har ju inflationen minskat vilket den också skall göra enligt den modell jag själv tagit fram.

Redan i januari 2006 skickade jag över material till Riksbanksledningen som med hjälp av deras egen och SCB:s statistik under en 15-årsperiod klart visade att inflationen går upp efter räntehöjningar och att arbetslösheten ökar och motsatsen sker efter räntesänkningar. För ett år sedan skickade jag över material till Riksbankens styrelse som bland annat visade att en ränta över noll procent alltid verkar inflationsdrivande, kraftigare ju högre räntenivån är. Det resulterade i en mailväxling med Stefan Ingves som till slut tystnade när han inte kunde bemöta mina argument. Dessförinnan hade han skrivit att några medarbetare skulle se på mitt material men jag har inte fått några meddelanden från någon sådan.

När det gäller politikerna så har de ju beslutat om ett överskottsmål för både staten och den offentliga sektorn, samtidigt som alla, inklusive vänsterpartiet, godtar att företagen skall gå med vinst. Samtidigt oroar sig riksbanken och finansinspektion sig över att skuldsättningen i samhället ökar. Eftersom privatpersoner får sina intäkter från antingen den offentliga sektorn eller från företagen och företagen och den offentliga sektorn får sina intäkter från privatpersoner så måste ju en stor grupp privatpersoner år från år öka sin totala skuldsättning. Annars går det matematiskt inte ihop.

De extra pengar som varje år behöver komma in i systemet tillförs till över 95 % av bankerna. Det sker genom själva utlåningen. Banken lägger upp ett tomt skuldkonto för låntagaren och från detta tomma konto för man över ett belopp till låntagarens tillgångskonto. Beloppet på tillgångskontot kan användas för inköp. När låntagaren efterhand amorterar sin skuld försvinner samma mängd pengar ur systemet. Det kvarstående problemet är att man dessutom måste betala en ränta som bara till en del används till bankens inköp av varor och tjänster respektive lönekostnader. Resten betalas ut som vinst eller läggs till bankens eget kapital. Bara en del av vinsterna används till inköp av varor och tjänster, resten lånas ut igen (”investeras”) eller står bara kvar på konton någonstans.

Summan av kardemumman är att privatpersoner som grupp måste öka sin skuldsättning eller godta att alltfler inom gruppen blir arbetslösa när företag och den offentliga sektorn upprätthåller sina vinst- respektive överskottsmål. Därför är det helt befängt av politikerna att ondgöra sig över växande skuldsättning och samtidigt säga sig arbeta för minskande arbetslöshet. Den överväldigande delen har förmodligen inte tänkt igenom sammanhangen, i likhet med sina rådgivande ekonomer.

Vi kan av naturresursskäl och rena tidsskäl inte ha en långsiktigt hållbar ekonomi som ständigt växer, vi måste anpassa de ekonomiska spelreglerna efter vad naturen och människan tål. Det går att göra, t.o.m. med tekniskt sett mycket enkla åtgärder, men det fordrar att man tänker lite utanför den nuvarande boxen.

Per Almgren

Valet och kvalet 2014

Di_leva-wikiVem ska man tro på sjöng Di Leva. När partiapparaterna sätter igång och spottar ur sig en massa saker som låter hur bra som helst för att locka väljare är den viktigaste frågan man bör ställa: – vilket samhälle vill jag själv ha?

Alliansregeringen har nu suttit i 8 år och ett argument som de använder ofta när de får kritik från oppositionen är: ”vi gjorde bara vad vi lovade”. En retorik som på ett bra sätt karaktäriserar hela samhället idag nämligen att ansvaret läggs någon annanstans. Säger man det dessutom med en uppsyn likt en labrador som tittar på sin husse eller matte med sina bedjande oskyldiga ögon är det svårt att förstå allvaret om man inte upplevt det själv.

En som pekat på vad Alliansen genomfört är Carin Wallenthin, enhetschef, fackliga politiska enheten på IF Metall. Hon har punktat upp 33 saker som hon menar är försämringar:

1. Försämrad semesterlag. Nytt beräkningssätt leder till lägre ersättning. Dessutom förlorar sjuka och arbetsskadade upp till 25 semesterdagar.
2. Försämrad sjukpenning från 80 till 77,6 procent. Taket för ersättningen har sänkts.
3. Tidsgränser har införts. Sjuka kan bli utförsäkrade från sjukförsäkringen.
4. Svårare att få sjukpenning.
5. Försämrad ersättning vid vård av sjukt barn från 80 till 77,6 procent.
6. Avskaffat skatteavdrag för fackföreningsavgift.
7. Avskaffat skatteavdrag för medlemsavgift i a-kassan.
8. Höjd avgift till a-kassan.
9. Sänkt dagpenning från a-kassan. Taket sänkt från 730 till 680 kronor per dag.
10. Sänkt ersättningsnivå i a-kassan för långtidsarbetslösa.
11. Ungdomars ersättning vid arbetslöshet sänks snabbare än för andra.
12. Fler karensdagar i a-kassan. Från fem till sju dagar.
13. Svårare att kvalificera sig för a-kassan. Arbetsvillkoret har ökats från 70 till 80 timmar per månad.
14. Studerandevillkoret avskaffat.
15. Efter 300 dagars arbetslöshet blir man utförsäkrad från a-kassan.
16. Rätten till a-kassa för deltidsarbetslösa har försämrats. Från 150 ersättningsdagar till 75.
17. Svårare att få fast anställning. Lättare för företagen att anställa på begränsad
tid. Daglönearbete har återinförts.
18. Arbetsgivarna kan stapla olika former av visstidsanställningar på varandra i sådan utsträckning att de strider mot EU:s regler.
19. Underlättat för arbetsgivare att, i stället för att anställa, anlita egenföretagare och på så sätt kringgå lagar och avtal.
20. Försämrad jämställdhet. Arbetsgivare behöver bara genomföra lönekartläggningar vart tredje år i stället för varje år.
21. Försämrade möjligheter för facket att teckna kollektivavtal med utländska företag som verkar i Sverige.
22. Svårare att strejka för att få till kollektivavtal med utländska arbetsgivare.
23. Antalet arbetsmiljöinspektörer har nästan halverats och inspektionerna har blivit färre.
24. Arbetslivsinstitutet har lagts ned.
25. Arbetsgivarna kan lättare beordra övertidsarbete.
26. Böter för brott mot dispensreglerna kring övertid har tagits bort.
27. Arbetsmarknadsutbildningarna har skurits ned trots att arbetslösheten ökat kraftigt.
28. I stället för jobbpolitik göms långtidsarbetslösa i Fas 3.
29. Arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering har luckrats upp. Större ansvar läggs på den skadade arbetaren.
30. Försämrade möjligheter för facket att bevaka den enskildes rätt i tillämpningen av sjukförsäkringen.
31. Arbetsgivaren har rätt att kräva sjukintyg från första sjukdagen.
32. Jobbskatteavdrag har genomförts i fem steg = Mindre pengar till välfärd.
33. Pengar till utbildning av fackliga bolagsstyrelserepresentanter dras in.

 

Det bör väl nämnas att de socialdemokratiskt ledda regeringarna tidigare har varit ganska duktiga på att beskära människors möjligheter också.

Det var sosseregeringar som genomförde avregleringarna på 1980-talet och lade grunden för privatiseringarna av skolan och kommunaliserade den samma i början av 1990-talet med benäget bistånd från (V) och (MP).

År 2000 sjösattes Aktivitetsgarantin som blev ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko kallat AGAN i folkmun. I media skrevs spaltmeter efter spaltmeter om meningslösa ”vuxendagis” där 150 personer kunde tvingas tillbringa sina dagar i undermåliga lokaler med endast en dator att använda för att söka jobb på.

De försämrade även a-kassan så att det enda sättet för en som utförsäkrats från a-kassan att få ett nytt villkor var att få en reguljär anställning. Hur lätt var det efter 90-talet då 600 tusen förlorat jobbet och 90 tusen företag gått omkull? Det säger sig självt att dåvarande (S)-regeringen lade grunden till dagens arbetsmarknadspolitik.

Alliansen bytte namn på AGAN till Jobb och utvecklingsgarantin (i folkmun kallad JUG) och skruvade åt tumskruvarna ytterligare på alla oanställda och sjuka.

Alliansen har med en arbetarretorik lyckats med att få en stor del av väljarna att tro på budskapet om att vi måste tvinga en del av befolkningen ner i ett stålbad för att den så kallade arbetslinjen ska fungera.

Arbetslinjen som idé har blivit ett sätt att byråkratisera politiken. I första hand för att kunna lägga ansvaret på myndigheter och individen samt i andra hand för att deras idé om att politiken inte ska styra i ”onödan” ska kunna legitimeras.

Om man studerar Carin Wallenthins exempel på försämringar så kan vi se två kategorier utkristalliseras. Dels rena ersättningsförändringar som utgör cirka hälften, dels förändringar som beskär många individers frihet och trygghet.

Samtidigt kan vi se att även (S) pläderar för arbetslinjen och att det ska vara en plikt att vara anställd eller göra sig anställningsbar. Det riskerar att även (S)-politiken blir individskuldbeläggande om denne inte lyckas.

I korselden mellan partiernas argumentation är det lätt att förledas att de står långt från varandra i alla frågor. Så är dock inte fallet. Grundläggande gemensamma villkor är att individens legitimitet kommer genom lönearbete eller ägande. Båda sidor är därmed överens om de villkor som har gjort att vi hamnat i kris efter kris och skapar arbetslöshet samt ökad skuldsättning.

Båda sidor tror på allvar att man kan lösa problemen genom att använda samma system som skapat problemen. (?!)

 

Då kommer vi till frågan: Vilket samhälle vill vi ha?

Är det ett tvåtredjedelssamhälle vi vill ha där en tredjedel, som dessutom växer med befolkningsökningen, lever under enorm psykisk, social och ekonomisk stress? Det som den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing kallar Prekariatet. Det är visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda, anställda under slavliknande former eller arbetslösa i stället för att ha fasta jobb. En grupp utan yrkesidentitet och kontroll över sin tid, som jämt lever med en kronisk känsla av osäkerhet och ofta saknar sjukförsäkring, semester och pension. Det är en grupp vars rättigheter i välfärdssystemen villkoras allt mer.

Om vi återgår till kategorierna utifrån Carin Wallenthins frågor så är det den ekonomiska otryggheten samt ofriheten som är det som har förändrats i en negativ trend. Vill politikerna och marknadsaktörerna förändra detta eller är det ett indirekt hot mot makten och härligheten att skapa trygghets– och frihetsreformer?

Hur gör vi då för att skapa ekonomisk trygghet och samtidigt öka frihetsgraden för människor?

En avgörande faktor är naturligtvis inkomsten. I takt med att allt färre är förankrade på lönearbetsmarknaden som är den funktion i samhället som traditionellt ”fördelat” pengar till människor, ökar behovet av att skapa en annan fördelningsfunktion för pengar.

Det lyfter frågan om vår moralsyn på arbete. Den gamla synen att individen inte ska ha rätt till inkomst om denne inte utför ett lönearbete är en gammal moralsyn kopplad till protestantismen och Lutheransk syn på människan.

Frågan är om vi kan fortsätta hålla kvar vid denna idé genom arbetslinjen när det bevisligen är så att fler hamnar utanför arbetsmarknaden varaktigt? Ska dessa människor fortsätta att skuldbeläggas för sin situation?

Att skuldbelägga har aldrig varit en konstruktiv väg att gå. I stället behöver vi visa empati och använda ett lösningsfokuserat perspektiv samt skapa en ny moral. Denna nya moral skulle kunna definieras som att alla har ett ansvar både för sig själv och allt levande.

Dagens sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-moral har passerat bästföredatum för länge sedan.

Vänsterns och högerns gemensamma övertro på kapitalismen och ekonomisk tillväxt gör att ingen sida ifrågasätter grundvillkoren i ekonomin. Det gör dock många utanför det parlamentariska systemet. Inte minst Guy Standing.

1970 var penningmängden i Sverige cirka 100 miljarder kronor. 2013 var den 2400 miljarder. Penningmängden har alltså ökat enormt men hur kan då arbetslösheten ha ökat? Med så mycket pengar borde det finnas mycket utrymme för anställningar trots att befolkningen ökat med 1,3 miljoner sedan 1980.

Nästan 100 procent av pengarna har sitt ursprung i krediter vilket innebär att det ska betalas ränta på dessa. Om penningmängden skulle vara densamma från år till år blir konsekvensen att det finns för lite pengar för att betala alla räntorna. Det tvingar fram ytterligare krediter för att öka penningmängden ännu mer. Problemet är då att även räntekakan ökar i samhället.

När dessutom både privat och offentlig sektor ska gå med vinst/överskott blir det ett finansiellt generellt underskott hos medborgarna. Medborgarna får betala genom arbetslöshet då besparingar, för att ha råd med räntorna, krävs. De som inte tillhör prekariatet har naturligtvis råd att öka sin skuldbörda ytterligare för att upprätthålla samma standard som tidigare.

Konsekvenserna i skuldekonomin är alltså arbetslöshet och ökad skuldsättning.

Allt detta bidrar till den ekonomiska, sociala och psykiska stress som finns i samhället som ökar ohälsan och samhällets kostnader för sjukvård. Det är alltså ett mycket dyrt system vi har ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det enklaste sättet att skapa förutsättningar för materiell/ ekonomisk trygghet vore att ge alla en basinkomst oberoende av om de har anställning eller inte. Det skulle samtidigt innebära att medborgarna får en frihet då ersättningen inte är kopplad till den uråldriga arbetsmoralen som är vid vägs ände.

För att få bukt med den pyramidspelsaktiga skuldekonomin krävs också en ny ekonomisyn. I stället för att värdera kapitalinkomster högre än vanligt arbete, oavsett löne– eller obetalt, bör kapitalinkomster förpassas till historien som ett stort misstag då de inte skapar arbete i första hand utan vinster. De pengar som annars skulle ha gått till aktieutdelningar och bankers miljardvinster kan då användas till att fördelas jämt och solidariskt till de fria medborgarna.

En annan positiv sak med att skapa en räntefri ekonomi är att den överkonsumtion som idag gör att resurserna på moder jord krymper i snabb takt kan minskas till förmån för en hållbar konsumtion. Våra kommande generationer kan då känna sig stolta och glada över våra beslut idag.

 

 

 

 

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier