ver1.1_130116_PP_L

Opinion

Vi behöver en ny ekonomi

2016-05-17

Av Per Almgren, civ.ing.

Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet borde ta initiativet till att införa en ekonomisk politik som verkligen kan lösa de problem som vi har, både i Sverige och Penningflöde_mellan_sektoreri de flesta andra länder. Tyvärr är de flesta ekonomer och politiker ännu inte medvetna om var det grundläggande problemet finns.

I dagens ekonomi tvingas medborgarna oavbrutet öka sin skuldsättning för att både företagen och den offentliga sektorn skall kunna gå med vinst respektive överskott. Detta är inte hållbart i längden. Inte ens på kort sikt.

Så snart någon inte använder alla sina inkomster till direkta inköp av dem för inköp, uppstår en brist på pengar i samhället.

Lånas överskottet ut mot ränta måste låntagarna använda en del av sina inkomster till räntebetalningar och då minska ned på sina inköp av varor och tjänster under lånets återbetalningstid. Det minskar då inkomsterna andra människor och företag. Motsvarande gäller för utdelningar på aktier och obligationer.

Räntor och vinster som läggs till kapitalet medför ökad inflation när det

växande penningkapitalet skall förräntas, tvärt emot vad ekonomer och läroböcker i nationalekonomi påstår. Det räcker med en A4-sida för att matematiskt bevisa detta. Gymnasiekunskaper i matematik räcker.

Detta innebär att företag i princip skall drivas utan vinstsyfte. De skall tillhandahålla vad människor behöver till självkostnadspris.

Vill inga privatföretagare göra det finns det kooperativa alternativet. Aktiebolagslagen behöver förändras, liksom de flestas människors föreställningar om varför man skall driva företag.

Vi behöver en ekonomi som snabbt kan lösa problemet med arbetslöshet och utanförskap och samtidigt ger oss verktyg för att nå balans med vad naturen kan ge på lång sikt. Det är ur miljösynpunkt inte möjligt att ha en ekonomi som ständigt växer, vi använder redan i dag naturresurser som om vi hade 3,7 jordklot till vårt förfogande.

Det innebär att de ekonomiskt sämst ställda skall få det bättre och de som har långt mer än de behöver får ge de största bidragen till en utjämning.

Genom att förändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst, även för barn, stor nog att leva av, kan vi nå många goda resultat.

En stor arbetstidsförkortning blir möjlig, försörjningsstöd kan nästan upphöra, skuldsättning för studier försvinner, likaså behovet av A-kassa.

En ekonomisk grundtrygghet för alla skulle frigöra en mängd mänskliga resurser där vi i dag har stora brister.

I dag tar administration, rapportering och kontroller för mycket tid från det som verkligen behöver göras. Vi kan ägna mer tid åt att utveckla oss själva och våra barn, leva mer miljövänligt och resurssnålt, engagera oss i viktiga samhälls- och kulturfrågor.

Vi tar bort moms, arbetsgivaravgift, inkomstskatt, fastighetsskatt m.m. och därmed sammanhängande administration. I stället inför vi, med några få undantag, en automatisk daglig minskning av antalet kronor och ören som finns på alla konton och sedlar.

Det belopp som försvinner är proportionellt till hur mycket pengar som finns på kontot vid en viss tid på dygnet. En miljon kr på kontot ger en minskning med 4 000 kr per dygn, 1 000 kr på kontot ger en minskning med 4 kr per dygn.

Vi behöver inte hålla reda på vem som har hur mycket pengar, alla ”drabbas” i proportion till vad de har på sina konton och i form av sedlar.

Under en kort tid varje dygn, nattetid, görs ett betalningsstopp för att hindra att pengar förs mellan konton vid en viss tidpunkt för att undvika den dagliga minskningen.

Detta system är tekniskt enkelt att genomföra och kommer att innebära att den offentliga sektorn kan förses med nyskapade pengar i samma takt som de i samhället i övrigt cirkulerande antalet kronor minskar. Befintliga sedlar och mynt kan användas under en övergångstid på c:a 3 år, men då med en motsvarande ”växelkursminskning” i förhållande till de nya sedlarna.

De efterhand nyskapade pengarna används för att betala ut basinkomsten och till löner och inköp för den offentliga sektor som fortfarande kommer att behövas.

Inköp av utländska pengar via officiella kanaler kan, i begränsad omfattning, ske med pengar som står på basinkomstkontot men naturligtvis även med medel på kontot som tar emot ersättning för inväxling av utländsk valuta.

Export och import, med hänsynstagande till turism, hålls nästan automatiskt i balans.

Marken kommunaliseras för att hindra spekulation och miljöskadlig verksamhet. Den hyrs ut till brukarna, då förenat med villkor för användningen. Kommunerna erhåller en extra inkomstkälla. De som bedriver jord- och skogsbruk och deras barn kommer att få viss företrädesrätt vid förnyelse av kontrakten.

Det blir i praktiken nästan omöjligt att föra ut pengar till skatteparadis, men vinstdelen av exportinkomster kan lämnas kvar utomlands.

Vi behöver inte ha någon tillväxt eller växande privat (eller offentlig) skuldsättning för att samhällsekonomin skall fungera.

Ränta på pengar kommer sannolikt att försvinna, det blir fördelaktigare att låna ut pengarna än att de kronor man samlat ihop gradvis minskar i antal. Fordringsbeloppet på lånekontraktet minskar ju bara med gjorda återbetalningar. Mot detta står risken att låntagaren inte kan eller vill betala tillbaka hela lånebeloppet.

Minskningstakten på konton och sedlar blir som tidigare beskrivits c:a 0,4 % per dygn för att klara behövlig offentlig finansiering, inräknat utbetalningen av allmän basinkomst.

Den allmänna prisnivån bör minska 30 – 40 %. Arbetsgivaravgifter, moms och en del administrationskostnader hos företagen försvinner ju. Prisnivån blir därefter stabil, kanske något sjunkande på grund av förbättrade metoder att producera. Eftersom även inkomstskatten försvinner skulle en basinkomst i storleksordningen 8 000 till 10 000 kr per månad vara tillräcklig.  Ur konkurrenssynpunkt så får ett land som går före med införandet av detta sätt att sköta samhällsekonomin få en stor fördel så länge som inte andra länder snabbt följer efter.

Det här beskrivna systemet skulle, genom den jämnare inkomstfördelningen, göra det mer attraktivt att bo kvar i de områden som nu är avfolkningsbygder och minska pressen på att göra stora investeringar i storstadsområdena.  Det är c:a 98 % av befolkningen som skulle ha ekonomisk fördel av detta, c:a 1 % skulle få en försämring.

Det möjliggör stora inkomster för de som vill arbeta mycket men begränsar samtidigt möjligheten att skapa stora förmögenheter, såvida man inte är beredd att låna ut sina pengar till de som vill starta eller utvidga företag eller bygga hus. De som nu sysslar med att hitta den största avkastningen får i stället leta efter de minsta risknivåerna.

Minusräntor och kontoavgifter blir vardagsmat, men till gagn för nästan alla människor, jämfört med i dag.

Marginalskatten försvinner, att börja arbeta lönar sig direkt, till skillnad från dagens kommunala försörjningsstöd och bidragsregler där bidrag och stödbelopp minskar när arbetsinkomsterna ökar.

Det har erfarenhetsmässigt visat sig att vård- och andra samhällskostnader minskar i samhällen som är mer jämlika i ekonomiskt avseende.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill. Frihet!” ­- Ernst Wigforss, f.d. finansminister (S) under åren 1925 – 1926, 1932 – 1936 och 1936 – 1949.

Medborgarlön, en missförstådd välgörare

Publicerad i Arbetet 150201Henrik Lund

Replik på Martin Klepkes ledare i Arbetet.

De som kritiserar medborgarlön försöker med olika medel beskriva hur illa det kommer bli om medborgarlön införs. En medborgarlön baserad på generella livsvillkor är mer jämlik än någon inkomst i dagens system.

Allt från ny underklass till att ingen kommer att vilja arbeta längre. Det gemensamma är den bakomliggande världsbilden att arbete är lika med lönearbete samt att det enda samhällssystem som finns är det vänster – högersystem som dominerat samhället länge.

Så länge vi har en ideologisk grundidé som har sin generella drivkraft i konflikt mellan arbete – kapital, fattiga – rika, anställda – arbetslösa, kvinnor – män, barn – vuxna, anställda – pensionärer, friska – sjuka, svenskar – invandrare/flyktingar med flera, kommer det fortsätta skapas vinnare och förlorare. Samverkan belönas inte såvida det inte gäller en grupp mot en annan men då blir någon alltid förlorare.

Detta system skapar grupper som hela tiden konkurrerar om resurserna och det skapar stress. Forskning från Max Plank-institutet i Tyskland har studerat kopplingen mellan hjärnans funktion och vår förmåga att samverka.

Olika däggdjur och människor har bland annat visat att när en grupp individer inte behöver konkurrera om livets nödtorft upplevs en långsiktig trygghet vilket ökar individernas vilja till samverkan.  Samverkan är avgörande för utveckling men motarbetas av de drivkrafter vårt samhälle är byggt på.

En del tror att det är ett problem om löner minskar när det kompenseras av medborgarlönen. I stället balanseras de ekonomiska förutsättningarna för att skapa bättre balans mellan lönearbete och ”obetalt” arbete.

Obetalt arbete är oftare viktigare ur ett mänskligt perspektiv då det handlar om att ta hand om varandra men det värderas inte i dagens system då det på sin höjd kan legitimera ett bidrag eller en klapp på axeln. Medborgarlön ger incitament för en mer balanserad ekonomi utifrån människans behov i stället för marknadens behov av vinster.

Dagens system förutsätter till exempel arbetsmarknadsåtgärder då synen på arbetslösa är att de är lata och måste tvingas aktivera sig. Är det sunt? Samtidigt stressas anställda av alla måsten för att hinna med livspusslet. Är det sunt?

Hela 1900-talet fram till nu har varit ett enda laborerande med vänster – högerekonomier i världen. Alla säger att om man bara gör si eller så, så kommer alla få det bra men ingen har lyckats än. Vi kan inte lösa problemen med samma system som skapade dem.

Vi behöver ett fördelningssystem som är generellt och inte relaterat till grupptillhörighet. Samtidigt behöver vi definiera människans värde. Ska det komma genom marknadsvärdet på en osäker lönearbetsmarknad eller tillhörigheten till människosläktet?

Det mest generella är att vi är människor och att alla vill leva utifrån sina villkor. En medborgarlön baserad på generella livsvillkor är mer jämlik än någon inkomst i dagens system. Den ger människor friheten att ta itu med normala existentiella problem på ett konstruktivt sätt i stället för att stressas sönder. Den ger möjlighet till en lugnare livsrytm och ökad hälsa. Kort sagt ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

Henrik Lund, Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

Utveckling kräver nytänkande

Ledare 160202

TillvaxtHalsaMiljoVi står inför stora utmaningar för att samhället ska bli ett samhälle för alla. Först måste vi dock definiera vad ett samhälle för alla är. Det kräver att vi ser vad människor generellt behöver för att känna sig som hela människor vilket inkluderar allt från materiell trygghet till själslig, mental och social trygghet. Kort sagt god hälsa ur ett brett perspektiv.

Vi lever sedan länge i en kultur som separerar vad människan är och vad den gör. Vi kämpar för att ta reda på vilka vi är, genom det vi gör, men då missar vi målet. Psykoterapeuten Rollo May talade redan på 60-talet om det schizoida samhället vilket är just att leva separerad från sig själv och andra. Det innebär att vi värderar pengar, makt och materiell status genom det vi gör högre, än vad vi är som människor och vad vi betyder för varandra. Vi bygger hellre monument över oss själva och kallar det investeringar än tar hand om varandra på olika sätt, vilket vi kallar kostnader. Alla kämpar för att konsekvenserna av dagens system ska bli så små som möjligt. Det om något är ett bevis för att systemet är dysfunktionellt.

Är det ökad skuldsättning, segregation, utslagning, demonisering av de som inte är som ”vi” eller är det bättre balans i allas liv som gör oss till hela människor? Individen behöver samhället och vice versa. När tilliten tryter bryts kontraktet mellan dem. Människan behöver leva i kärlek till sig själv, och sin omgivning. Idag är många rädda för allt från ekonomisk kris till sjukdomar vilket hindrar ett tillitsfullt liv.

Enligt den rådande kulturen skapas balans endast genom mer av samma sak som enligt forskning inte ger balans för alla. Forskarna Wilkinson & Pickett (2009) visade att inkomstskillnader är den grundläggande faktorn för en bred hälsa i ett samhälle. Det är inte detsamma som att säga att alla måste ha ett lönearbete för att må bra. Sociologen Roland Paulsen konstaterar att många sysslar med privata saker en stor del av arbetstiden. Dessutom håller vår produktion på att skada moder jord. Är det hållbart i ett modernt samhälle? Nytänkande handlar om att öka frihetsgraden, tillitsgraden och balansen, materiellt, själsligt, mentalt och socialt.

När lönearbete är norm ställs många utanför och måste ”normaliseras” genom överkontroll. Det handlar om att motivera genom tvång istället för att ge människor frihet för att bli inspirerade att göra meningsfulla saker. En norm som utgår från rädsla ökar behovet av kontroll och tvång. Rädslan för kostnader gör att vi sparar på skola, vård, omsorg medan vi lägger många miljarder på kontrollsystem och monument. Det gör sakta men säkert att politik, samhällsstrukturer och olika gruppers beteende mer leder till att bryta ned än att bygga upp. Är osäkra gigantiska projekt och låg arbetslöshetsstatistik viktigare är människovärde?

Ett nytt system som utgår från människovärde och ekologisk hållbarhet sparar kostnader. Måste vi då hålla fast vid ett system som bryter ned dem som inte klarar att hålla skenet uppe?

Ökade ekonomiska klyftor är polarisering

Ledare

Chefredaktör Anders Nilsson skriver en krönika i Norrköpings Tidningar 16 november om hur viktigt det är att förstå att polarisering inte leder till ett bättre samhälle. Det är inte svårt att hålla med nu när tankarna främst går till alla drabbade människor i Frankrike och alla flyktingar i världen.

För att analysera saken måste dock fler perspektiv tas med. Vi måste se att incitamenten för polarisering är inbyggda i vårt samhällssystem. Terrorattacker i form av politiskt eller religiöst relaterat våld är konsekvenser av den polarisering som skett i samhället. Våldet är konsekvensen och polariseringen är problemet men vi måste även se orsaken till polariseringen för att förstå och verka för en konstruktiv utveckling i samhället.

Människor behöver mental, social och materiell trygghet. I de modeller som både vänster och högerregeringar utgår från, skapar ekonomisk tillväxt detta. Ser vi på hur verkligheten ser ut så innebär detta, enligt Global Wealth Report från storbanken Credit Suisse, att en (1) procent av världens befolkning nu äger cirka halva jordens resurser. Det om något skapar polarisering.

Alla pengar ”föds” genom krediter. När 100 procent av pengarna är krediter finns inte pengar till att betala räntorna. Det tvingar offentliga och privata aktörer att öka sina skulder eller minska kostnaderna. Idag kan vi se både och. Investeringar som minskar arbetslösheten ökar krediterna i samhället. När krediterna ökar tvingas aktörerna rationalisera. En ond cirkel på grund av skuldekonomin.

Vi blundar för att slippa se den som sågar av grenen vi sitter på, samtidigt som vi är förvånade över att tolerans och medmänskligheten minskar samt ökar polariseringen. Problemet är att de som struntar i andra bekräftas positivt i en ekonomisk kultur där ytlighet och ökade klyftor är drivkraften. Det skapar ett ”vi-och-dom”-tänkande.

”Vanligt” folk har olika sätt att hantera konsekvenserna. En del väljer att vända det inåt vilket är destruktivt. Andra väljer att skylla problemen på olika grupper som till exempel invandrare och flyktingar eller politiker. Även det är destruktivt. Vi måste tala om mer är enbart tolerans, medmänsklighet eller diskriminering. När orättvisorna kommer nära finns risken för extrema uttryck. Den ekonomiska strukturen undergräver folks materiella trygghet och leder till en ekonomisk stress som gör att de ofta inte klarar av att hantera de normala existentiella frågorna på ett konstruktivt sätt. Det är då vem som helst kan bli ”måltavla”.

Den klassiska nationalekonomin utgår från att skuldekonomin är en nödvändighet i ett fritt samhälle. Dess konsekvenser är kända. Ändå vågar få kritisera den. Att inte våga lyfta problemet är det samma som att stå bredvid en människa som kränks, utan att göra något. Vill vi ha medmänsklighet och tolerans kan vi inte längre strunta i orsaken till problemen för annars kommer konsekvenserna av problemen i form av polarisering att kvarstå.

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

Nationalekonomin som fastnade i boxen

Andreas Bergh, associate professor i nationalekonomi i Lund och välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN) förfärar sig i Magasinet Arena den 2 november över alternativt tänkande inom samhällsekonomin och alla som föreslår olika typer av Basinkomst.

Resonemanget visar en tydlig rädsla för alternativa sätt att se på ekonomi, på samma sätt som främlingsfientligheten gör att grupper sätts emot varandra. Bergh representerar en logik som hävdar sig vara rationell men som hela tiden bevisar sig vara irrationell. Ett exempel från min egen studietid är när läraren i nationalekonomi hävdade att det är rationellt att sälja aktier när priset är på väg ned. När jag hävdade det irrationella i sammanhanget, då det borde vara mer rationellt att ingen säljer då priset inte skulle sjunka överhuvudtaget, tittade han på mig som ett frågetecken.

Ekonomi handlar mer om psykologi än pengar och nationalekonomer måste förstå att de också är människor och begränsas av sin egen världsbild inlärd på högskolorna och universiteten. Där lär man sig till exempel att ränteekonomin är en naturlag trots att det är människan som skapat den. Man får lära sig att människan styrs av pengarnas och produkternas tillgång och efterfrågan fastän det är människan som skapar förutsättningarna och villkoren i ekonomin.

Det leder till en krass samhällssyn och människosyn när man inte tillåter sig att tänka utanför boxen. Den nationalekonomi Bergh representerar gör människan till en kostnad oavsett anställd eller anställningslös. Det leder till en världsbild att människan är sekundär och det ekonomiska systemet är primärt. Individen har blivit till för systemet istället för som jag hävdar, att systemet ska vara till för människorna.

Nationalekonomin är ingen vetenskap hur gärna nationalekonomer vill att det ska vara så för att legitimera sina resonemang. Hade den inte fått så stort genomslag inom politiken skulle skadan inte varit så stor. Dess påverkan har dock gjort att människan objektifieras och ses som någon som måste styras av systemet. Konsekvensen blir att människor får sämre utrymme för att hitta sin mening och passion i livet. Det är en möjlighet som endast ges till dem som har goda socioekonomiska förutsättningar.

Ett samhälle styrt av den klassiska nationalekonomin förvånas över alla som passiviseras då de inte ges förutsättningar att leva ett skapande liv. Passiviseringen tar man som intäkt för att människan i grund och botten är lat och måste disciplineras och motiveras av myndigheter som ”minsann vet” vad människors behov är, nämligen att tvingas in i arbetslinjens snäva ekorrhjul där många ramlar ut därför att det är för litet. Full sysselsättning kan endast åstadkommas genom påhittade tvångsaktiviteter i den klassiska ekonomin.

Människan behöver mental, social och materiell trygghet. Materiell trygghet genom basinkomst innebär att folk orkar ta itu med de mellanmänskliga och existentiella problem som är naturliga inslag i livet. Konsekvensen skulle bli lägre vårdkonsumtion och ökade förutsättningar för att ta hand om sina barn och gamla föräldrar. Nationalekonomins syn på arbete inbegriper endast lönearbete. Allt annat arbete är kostnader som inte skapar tillväxt. När man som anställd tar hand om andras barn och föräldrar skapas tillväxt men inte när man som anställningslös tar hand om sina egna, eller varför inte grannens, barn och föräldrar.

Den klassiska nationalekonomin utgår ofta från att pengar skapas genom produktionsapparaten och export. Det är ett feltänk av gigantiska mått. Pengar skapas genom krediter. Problemet är att ju mer krediter, desto mer ökar räntekostnaderna. Det leder till ytterligare skuldsättning och ökad arbetslöshet.

Att som Bergh sätta skapande verksamhet mot tält och bajamajor är samma logik som att sätta svenskar mot flyktingar. Jag har inte hört en enda nationalekonom som ifrågasatt det faktum att bank-, och finanssystemet ackumulerar hundratals miljarder varje år vilket leder till att pengarna hela tiden minskar för både skapande verksamhet, tält och bajamajor. Det leder till besparingskrav inom både offentlig och privat sektor där människorna blir förlorare.

Bergh hävdar att förespråkare av basinkomst ”ställer till det för sig själva” men då måste han förstå att man inte ser hela bilden när man gömmer sig i ”boxen”. Jag föreslår att Bergh begrundar Albert Einsteins citat: ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” Det är inte det nuvarande välfärdssystemets brister som blottats utan den klassiska ekonomisynens konsekvenser som blottats.

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

1 2 3 28
Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier