ver1.1_130116_PP_L

Debatt

Debatt

SD – Ett parti för folket, men vilket folk?

Svärmorsdrömmen Jimmie har gjort Sverigedemokraterna till ett parti som på ytan tar avstånd från allt som deras rötter stått för. De nära släktbanden till Bevara Sverige SvensktJimmie Åkesson SD, Vit makt, Nationaldemokraterna, hakkors, Ultima Thule, har bytts ut mot leende kostymklädda unga män. De vet nämligen att det inte skulle gå att lura Svenska folket hur mycket som helst.

Enligt SOM-institutets årliga mätningar sedan 1990 har andelen svenskar som vill ta emot färre flyktingar hela tiden minskat. Den ”tysta majoritet” som Åkesson & co talar om har alltså minskat under alla år. Det är intressant hur ett litet gäng lyckats lägga ut dimridåer på ett sätt som lurar människor att tro att SD:s ideologi är rumsren i ett demokratiskt samhälle. Man kan ju på demokratisk väg rösta bort demokratin men vad finns då kvar? 2010 skrev SD på sin hemsida:

”Massinvandringen, tillsammans med den höga nativiteten hos vissa invandrargrupper och frånvaron av en assimileringspolitik, innebär att svenskarna inom några decennier riskerar att bli en minoritet i det egna landet. Denna utveckling kommer att påverka alla aspekter av samhällslivet och förvandla vårt land till oigenkännlighet.”

I klartext betyder det att vissa invandrare förökar sig som kaniner. Man använder otydligt definierade begrepp som ”svenskarna”, ”alla aspekter” (vilka då?) och ”oigenkännlighet” (definition saknas!) som skapar rädsla och späder på fördomar och torde vara förtal och diskriminering.

”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

Denna definition ger utrymme för godtycklighet och riskerar att skapa ett angivarsamhälle där den som upplever sig förfördelad kan anmäla invandrare för att inte vara tillräckligt ”svenska”. Vem ska bedöma vem som är/inte är svensk? Hur svenska är samerna, judarna, sverigefinnarna, romerna, tornedalingarna? Ska de också ut och vem ska definiera om de passar in?

”Massinvandringen till Sverige, och frånvaron av en assimileringsprocess, har skapat stora motsättningar och en mängd andra problem i det svenska samhället.” Här diskuteras assimilering i stället för integrering. Det för tankarna tillbaka till 30-talet vilket får de flesta att rysa. En annan aspekt är att SD ofta beskriver utlandsfödda som överrepresenterade i brottsstatistiken. Gellert Tamas (Aftonbladet) påtalar att det skiljer sig mellan kön och sociala faktorer i större utsträckning än födelseland. Det visar att SD:s tolkning inte är relevant.

Eftersom SD gärna talar om minoriteter som förväntas expandera i Sverige kan man ju se SD som en minoritet som, om man ska tror dem själva, ska expandera. Då kan det vara intressant att andelen SD-riksdagsledamöter som är misstänkta/dömda för brott är större än för utlandsfödda, 10,2% mot 10,0%. Andelen misstänkta/dömda för misshandel eller grov misshandel är 4,1% för båda grupperna. Andelen SD-riksdagsledamöter misstänkta/dömda för narkotikabrott är dubbelt så många som utlandsfödda, 2% mot 1%.

SD:s riksdagsledamöter är alltså lika och i vissa fall mer överrepresenterade i brottsstatistiken än utlandsfödda. Hävdar man en moralisk ståndpunkt bör man ha rent mjöl i påsen själv. SD:s fokus på svenskhet och identitet verkar mer vara ett fall av brist på egen identitet och panik inför detta. Observera att mitt resonemang inte försöker belysa SD:s väljare utan enbart de som är politiskt aktiva och särskilt riksdagsledamöterna.

Genom svepande generaliseringar av tysta majoriteter, svenskhet, nettoeffekter sav massinvandring, assimileringsprocesser, brottsstatistik har SD, på samma sätt som Raskenstam sol-och-vårade en massa kvinnor i början av 1900-talet, lyckats lura väljare som varit missnöjda med förd politik. En politik som ökar klyftorna skapar missnöje bland de drabbade. SD har stått bakom den 9 gånger av 10. Att då rösta på detta parti blir motsägelsefullt.

Kräv av partierna att kämpa för allas rättigheter till ekonomisk trygghet och balans mellan arbete, livskvalitet och miljö! Annars riskerar vi att få ett samhälle baserat på godtycklighet, hot, angiveri och i värsta fall död. Sverige har som land de allra bästa förutsättningar att klara detta. Vi kan börja med att börja tala om medborgarskap i stället för diffusa definitioner av svenskhet, om integration istället för assimilering med mera. Annars kommer vi snart inte veta vilket folk vi tillhör.

 

Individens behov måste fokuseras

Detta är repliken som DN inte ville publicera.

——————————————————–

Det är glädjande att läsa om Mikael Sjöbergs ambition på DN Debatt (29/10) att utveckla arbetsförmedlingen (AF). Frågan är om de åtgärder han föreslår leder till måluppfyllelse. Man måste se AF ur ett helhetsperspektiv. Den skapades i en tid när den formella arbetslösheten var låg och det var lätt att få lönearbete eller gå från ett jobb till ett annat. Idag har politikerna accepterat myten om naturlig arbetslöshetsnivå (NAIRU) och antalet arbeten förväntas minska med 2,5 miljoner de kommande 20 åren.

AF:s roll har mer blivit till för att genomföra kontrollpolitiken för att politiker och anställda människor inte ska tycka att det är orättvist då man tror att arbetslösa ligger på sofflocket och latar sig. Det har lett till en gigantisk inlåsningseffekt. Forskning om utvecklingsfaktorer visar att människor behöver uppleva mening, förstå och kunna påverka sitt sammanhang. När AF förvägrar individen dessa förutsättningar och inte låter individen definiera sina egna behov stressas denne så att kreativiteten minskar och ohälsan ökar. Det leder till passivisering. Därför måste alla typer av styrning som inte har individens behov som grund bort. Även personalen skulle uppleva mer mening, och förstå och kunna påverka sitt sammanhang. Då kanske AF skulle slippa möten där personal till och med gråter på grund av den stress man upplever.

Bristen på helhetssyn gör att arbetslösa med ohälsa inte får adekvat stöd. Det gör även att man tror att arbetslösa i 60-årsåldern har samma behov som 25-åringar. En annan effekt är att man inte klarar att samverka med andra myndigheter.

Arbetsförmedlingen borde slås ihop med Försäkringskassan och även andra myndigheter som arbetar direkt med individer. Ta bort alla arbetsuppgifter som hindrar människor att få adekvat stöd och se till att personalen ges förutsättning att vara lösningsfokuserad. Ska man åstadkomma reell förändring måste individen vara i centrum, inte cyniska konventioner och gammaldags organisationsformer.

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Politik handlar om ansvar, inte missnöje

Många är de synpunkter som kommit efter SD:s framgång i valet. Ur ett beteendevetenskapligt perspektiv är det självklart att vi människor är känslodrivna och inte ett dugg logiskt rationella. Det framgår med all tydlighet i de förklaringar som framförs i media.

Jag tror inte heller att väljarna är rasister utan att missnöje är en orsak till valutgången. Till detta ska läggas alla pensionärer som hört SD säga att man vill ta bort ”straffbeskattningen” men inte förstått att SD är ett parti med extremt negativ människosyn och som dessutom är ett högerparti som stod på Alliansens sida. Tyvärr så är missnöjesröstning inte ovanligt och att föra ut budskap som man vet ska ge väljare är smart marknadsföring. Om man bortser från SD:s historia är frågan om man tror att SD verkligen ska kunna åstadkomma förändring? Med det inte sagt att övriga partier kan det.

SD har ju suttit i riksdagen i fyra år och varit med och drivit igenom försämringarna som lett till det missnöje som uttrycks. Om missnöje med Alliansens politik gör att man röstar på ett parti som backat upp Alliansens politik i nio fall av tio, då är det för enkelt att skylla på missnöje. Kan det vara så att många helt enkelt tror att politik är lika enkelt som att gå och byta till en ny mobil? Dessa kommer då att bli ännu mer missnöjda.

Om alla som röstat på SD som inte är rasister blir medlemmar i SD och ser till att partiets program förändras till ickerasistiskt, då tar man åtminstone personligt ansvar. Jag tror det skulle bli en lätt match då den lilla grupp som styr är mikroskopisk i jämförelse med deras 800 000 väljare som inte är rasister.

Det skulle också vara intressant att se vad som skulle hända om SD föreslog något som vore konstruktivt. Kommer övriga partier att rösta emot bara för att det är SD. Ett exempel vore om de föreslog basinkomst till alla medborgare. Alla, och då menar jag alla, skulle då få ett värde för marknaden då köpstyrkan skulle öka i landet. Ungdomar, pensionärer och alla däremellan skulle få en frihet som inte finns i dagens system. Ingen kan då påstå att någon tar någon annans jobb eller att någon grupp kostar för mycket.

Om bankernas vinster inte tilläts vara så osmakligt höga och om skattesänkningarna för alla som redan har det rätt bra inte hade varit hundratals miljarder, då hade alla missnöjesröstare inte behövt vara missnöjda.

När det uppdagas att inte ens SD har anständiga lösningar på problemen är risken att alla SD-röstare som inte är rasister även i fortsättningen kommer att bli besvikna. Kommer de då att hoppa till en annan missnöjestuva nästa val? Är det inte dags att fler tar personligt ansvar?

Sverige behöver en beredskap för utebliven tillväxt

Sverige behöver en beredskap för utebliven tillväxt

 

Den senaste veckan har kritik kommit mot Miljöpartiets kongressbeslut på att man ska verka för en ekonomi som inte är beroende av ekonomisk tillväxt. Detta har kallats tillväxtfientligt av debattörer, bland annat av statsminister Fredrik Reinfeldt. Men att vilja vara tillväxtoberoende är något helt annat än att vara emot tillväxt. Mycket tyder på att den typ av ekonomisk tillväxt vi haft under modern tid inte ens kommer var möjlig att åstadkomma i framtiden, vare sig vi vill eller ej. Miljöpartiet sällar sig glädjande nog nu till oss som inser att vi inte kan satsa alla kort på att fortsatt tillväxt ska trygga framtidens välfärd och ekonomi.
Tillväxt är idag ett av de mest framträdande målen i samhället och en indikator som ständigt refereras till i media och den allmänna debatten. Politiker, ekonomer, företagsledare, bostadsköpare med flera förlitar sig idag till stor del på att fortsatt ekonomisk tillväxt ska trygga framtida välfärd och försörjning. Men väldigt få ställer sig frågan: Vad skulle egentligen hända om tillväxten uteblev?

 

Otvivelaktigt skulle det kunna skapa stora problem. Framförallt finns det i samhället en inbyggd förväntan om en växande ekonomi. Fackförbund kräver och arbetstagare väntar sig årliga löneökningar. Börsvärden och investeringsvilja bygger på antaganden om framtida tillväxt. Samma sak gäller för pensionssystemet, liksom en mängd prognoser som utgör underlag för stora samhällsbeslut. Har vi inte tillväxt blir det också betydligt svårare att betala tillbaka skulder.

 

Exakt vad långvarig låg ekonomisk tillväxt eller nolltillväxt leder till vet vi inte. Vad som däremot kan hända i en ekonomi som har nedväxt har vi desto fler exempel på, senast från länder som Spanien, Italien och Grekland. Minskade skatteintäkter, mängder av konkurser och kraftigt ökande arbetslöshet och ekonomisk ojämlikhet är några av effekterna. Även om det är långt i från säkert att utebliven tillväxt skulle få dessa konsekvenser så skulle vi med största sannolikhet behöva hitta nya lösningar bland annat för hur vi skapar jobb, säkrar skatteintäkter och fördelar välståndet.

 

Men finns det då något som tyder på att den ekonomiska tillväxten är på väg att ta slut? Faktum är att tillväxten har planat ut och sakta minskat i mogna ekonomier under flera decenniers tid och flera tendenser pekar på att detta fortsätter.

Framför allt har världen aldrig upplevt ekonomisk tillväxt utan att resursförbrukningen samtidigt ökat. Tillväxt är kopplat till konsumtion av mer energi, som idag till över 80 procent kommer från fossila, icke- förnyelsebara källor. Efterfrågan ökar också på centrala tillgångar som jordbruksmark, färskvatten och sällsynta jordartsmetaller. Det beror bland annat på att vi ständigt blir fler på jorden och behöver tillföra mer resurser och energi för att inte välståndet per capita ska minska. Men många av de resurser vi är beroende av närmar sig eller har i vissa fall passerat den gräns då vi inte längre kan öka produktionen eller uttaget. Dels eftersom ett fortsatt uttag av vissa, framförallt fossila resurser vore förödande för klimat och miljö, men också eftersom tillgången till en stor del av det vi idag efterfrågar är fysiskt begränsad. Så är exempelvis fallet med den för ekonomin så viktiga oljan. Utvinningen av konventionell, billiga olja har redan peakat och ökningen av oljeutvinningen sker genom dyra okonventionella och miljöskadliga metoder som fracking.
Om inte resursförbrukningen längre går att öka blir det enormt svårt att ha fortsatt ekonomisk tillväxt, särskilt om flera resurser minskar samtidigt och man inte enkelt kan byta ut användningen av en resurs mot en annan.

Världen rör sig inte heller mot en ekonomisk tillväxt frikopplad från ökad resursanvändning. Vi blir visserligen mer effektiva men användningen av resurser ökar ändå. Exempelvis så använder vi globalt sett inte bara mer energi för varje år totalt sett utan också mer per capita. Man får ofta höra att Sverige minskat resursanvändningen och utsläppen av växthusgaser men om vi räknar med de utsläpp som vår konsumtion orsakar i andra länder, så syns en ökning av våra utsläpp

 

Tillväxtens beroende av en ständigt ökande resursförbrukning är en central problematik men det saknas inte heller andra hot mot en fortsatt växande ekonomi. Inflytelserika ekonomer som Larry Summers och Paul Krugman frågar sig om ekonomin i västvärlden nu befinner sig i en permanent mild depression. Att efterfrågan egentligen kanske är för låg och att den tillväxt vi får endast uppstår “tack vare” spekulationsbubblor och ohållbart lånande. En annan tendens som lyfts fram av bland andra professor Robert Gordon är att det inte längre verkar skapas den typ av stora tillväxtdrivande innovationer som vi sett under tidigare årtionden.

 

Oavsett om man hoppas och tror på fortsatt tillväxt eller ej bör man inse att risken att ekonomin som helhet slutar växa eller till och med minskar numera är verklig, och att detta skulle kunna ge väldigt allvarliga effekter på vår välfärd om vi inte vidtagit några preventiva åtgärder. Därmed bör man också inse hur viktigt behovet av att stå förbered inför riskerna är.

Det här är en samhällsfråga av enorma mått. Hur kan man garantera försörjning, jämlikhet, social trygghet, utbildning, hälso- och sjukvård, en levande demokrati med mera i ett läge där ekonomin står stilla eller minskar? Exakt vad som skulle behöva göras är det nog ingen som har ett färdigt svar på. Men många lösningar som bygger beredskap för ett scenario utan tillväxt är antagligen också lösningar som bidrar till omställningen till ett mer miljövänligt, hållbart samhälle. Exempelvis är ett minskat beroende av fossila bränslen och utbyggnad av förnyelsebara energikällor eftersträvansvärt både för att det säkrar Sveriges framtida tillgång till energi och för att det minskar utsläppen av växthusgaser.

 

Andra länder har kommit längre i den här diskussionen. Exempelvis ledde Tysklands Bundestag en partiöverskridande kommission under tre år där man bland annat tog upp tillväxtens resursberoende, ifrågasatte BNP som ensamt mått på välstånd och undersökte hur landets ekonomiska och sociala modell skulle klara av låg tillväxt.

Enstaka svenska forskningsprojekt har börjat undersöka dessa frågor men de måste även tas på allvar från politiskt håll. Miljöpartiet visar nu att man förstått problematiken. Regeringen har själva tagit ett litet steg framåt då man förra veckan tillsatte en utredning som ska ta fram kompletterande mått till BNP. Men man behöver nu också börja undersöka just hur vi skulle kunna bygga beredskap för en tryggad välfärd och jämlikhet även i ett läge där ekonomin och resursanvändningen inte växer utan kanske till och med minskar. Annars riskerar vi att imorgon få ett fattigare, instabilare och mer ojämlikt samhälle än det vi har idag.

 

Robert Höglund, samordnare Steg 3
Faktaruta: Steg 3 är ett politiskt obundet nätverk av personer som vill lyfta det dilemma som samhällets beroende av ekonomisk tillväxt i en ändlig värld utgör. Steg 3 samlar forskare, politiker, ekonomer, journalister, författare med flera exempelvis Anders Wijkman, KG Hammar, Anna Borgeryd, Stina Oscarsson, Christer Sanne med flera. www.steg3.se

Kritik mot neuropsykiatriska diagnoser m.m.

Samhället hindrar friska individer från att fungera

Vi befinner oss uppenbarligen i en förryckt tidsepok när vissa medborgare själva vill bekosta sin ADHD-utredning i syfte att få diagnos som funktionshindrade.

Det är i många fall det tekniskt raffinerade samhället som hindrar friska individer från att fungera livsbejakande, snarare än att dessa människor är störda i sin funktion. Upplevelsen av utanförskap i det moderna samhället genererar negativ stress och olust!

Continue reading

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier