ver1.1_130116_PP_L

Ledare

Ledare

Utveckling kräver nytänkande

Ledare 160202

TillvaxtHalsaMiljoVi står inför stora utmaningar för att samhället ska bli ett samhälle för alla. Först måste vi dock definiera vad ett samhälle för alla är. Det kräver att vi ser vad människor generellt behöver för att känna sig som hela människor vilket inkluderar allt från materiell trygghet till själslig, mental och social trygghet. Kort sagt god hälsa ur ett brett perspektiv.

Vi lever sedan länge i en kultur som separerar vad människan är och vad den gör. Vi kämpar för att ta reda på vilka vi är, genom det vi gör, men då missar vi målet. Psykoterapeuten Rollo May talade redan på 60-talet om det schizoida samhället vilket är just att leva separerad från sig själv och andra. Det innebär att vi värderar pengar, makt och materiell status genom det vi gör högre, än vad vi är som människor och vad vi betyder för varandra. Vi bygger hellre monument över oss själva och kallar det investeringar än tar hand om varandra på olika sätt, vilket vi kallar kostnader. Alla kämpar för att konsekvenserna av dagens system ska bli så små som möjligt. Det om något är ett bevis för att systemet är dysfunktionellt.

Är det ökad skuldsättning, segregation, utslagning, demonisering av de som inte är som ”vi” eller är det bättre balans i allas liv som gör oss till hela människor? Individen behöver samhället och vice versa. När tilliten tryter bryts kontraktet mellan dem. Människan behöver leva i kärlek till sig själv, och sin omgivning. Idag är många rädda för allt från ekonomisk kris till sjukdomar vilket hindrar ett tillitsfullt liv.

Enligt den rådande kulturen skapas balans endast genom mer av samma sak som enligt forskning inte ger balans för alla. Forskarna Wilkinson & Pickett (2009) visade att inkomstskillnader är den grundläggande faktorn för en bred hälsa i ett samhälle. Det är inte detsamma som att säga att alla måste ha ett lönearbete för att må bra. Sociologen Roland Paulsen konstaterar att många sysslar med privata saker en stor del av arbetstiden. Dessutom håller vår produktion på att skada moder jord. Är det hållbart i ett modernt samhälle? Nytänkande handlar om att öka frihetsgraden, tillitsgraden och balansen, materiellt, själsligt, mentalt och socialt.

När lönearbete är norm ställs många utanför och måste ”normaliseras” genom överkontroll. Det handlar om att motivera genom tvång istället för att ge människor frihet för att bli inspirerade att göra meningsfulla saker. En norm som utgår från rädsla ökar behovet av kontroll och tvång. Rädslan för kostnader gör att vi sparar på skola, vård, omsorg medan vi lägger många miljarder på kontrollsystem och monument. Det gör sakta men säkert att politik, samhällsstrukturer och olika gruppers beteende mer leder till att bryta ned än att bygga upp. Är osäkra gigantiska projekt och låg arbetslöshetsstatistik viktigare är människovärde?

Ett nytt system som utgår från människovärde och ekologisk hållbarhet sparar kostnader. Måste vi då hålla fast vid ett system som bryter ned dem som inte klarar att hålla skenet uppe?

Ökade ekonomiska klyftor är polarisering

Ledare

Chefredaktör Anders Nilsson skriver en krönika i Norrköpings Tidningar 16 november om hur viktigt det är att förstå att polarisering inte leder till ett bättre samhälle. Det är inte svårt att hålla med nu när tankarna främst går till alla drabbade människor i Frankrike och alla flyktingar i världen.

För att analysera saken måste dock fler perspektiv tas med. Vi måste se att incitamenten för polarisering är inbyggda i vårt samhällssystem. Terrorattacker i form av politiskt eller religiöst relaterat våld är konsekvenser av den polarisering som skett i samhället. Våldet är konsekvensen och polariseringen är problemet men vi måste även se orsaken till polariseringen för att förstå och verka för en konstruktiv utveckling i samhället.

Människor behöver mental, social och materiell trygghet. I de modeller som både vänster och högerregeringar utgår från, skapar ekonomisk tillväxt detta. Ser vi på hur verkligheten ser ut så innebär detta, enligt Global Wealth Report från storbanken Credit Suisse, att en (1) procent av världens befolkning nu äger cirka halva jordens resurser. Det om något skapar polarisering.

Alla pengar ”föds” genom krediter. När 100 procent av pengarna är krediter finns inte pengar till att betala räntorna. Det tvingar offentliga och privata aktörer att öka sina skulder eller minska kostnaderna. Idag kan vi se både och. Investeringar som minskar arbetslösheten ökar krediterna i samhället. När krediterna ökar tvingas aktörerna rationalisera. En ond cirkel på grund av skuldekonomin.

Vi blundar för att slippa se den som sågar av grenen vi sitter på, samtidigt som vi är förvånade över att tolerans och medmänskligheten minskar samt ökar polariseringen. Problemet är att de som struntar i andra bekräftas positivt i en ekonomisk kultur där ytlighet och ökade klyftor är drivkraften. Det skapar ett ”vi-och-dom”-tänkande.

”Vanligt” folk har olika sätt att hantera konsekvenserna. En del väljer att vända det inåt vilket är destruktivt. Andra väljer att skylla problemen på olika grupper som till exempel invandrare och flyktingar eller politiker. Även det är destruktivt. Vi måste tala om mer är enbart tolerans, medmänsklighet eller diskriminering. När orättvisorna kommer nära finns risken för extrema uttryck. Den ekonomiska strukturen undergräver folks materiella trygghet och leder till en ekonomisk stress som gör att de ofta inte klarar av att hantera de normala existentiella frågorna på ett konstruktivt sätt. Det är då vem som helst kan bli ”måltavla”.

Den klassiska nationalekonomin utgår från att skuldekonomin är en nödvändighet i ett fritt samhälle. Dess konsekvenser är kända. Ändå vågar få kritisera den. Att inte våga lyfta problemet är det samma som att stå bredvid en människa som kränks, utan att göra något. Vill vi ha medmänsklighet och tolerans kan vi inte längre strunta i orsaken till problemen för annars kommer konsekvenserna av problemen i form av polarisering att kvarstå.

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO

Riksdagen – tummelplats för försmådda Ledare nr 6 2014

Riksdagen har blivit en tummelplats för de försmådda. SD har äntligen kommit ut ur garderoben och talar klarspråk. Deras huvudsakliga mål är att begränsa invandringen säger de. De lovar att rösta ned varje budgetproposition som inte står bakom deras krav när det gäller invandringen.

Samtidigt angriper SD:s Björn Söder, 2:e vice talman, grupper som redan sedan länge bor i landet. Samer judar och araber diskuteras ur perspektiv som för tanken till 1930-talets Tyskland. Söder hävdar att folkens och staternas gränser bör överensstämma. Det är en sak att säga det när SD inte kan påverka gränserna men vad händer om de skulle få majoritet? Är det då dags för samerna, judarna och araberna att visas på dörren? Är det vad svenska folket vill? Lärde vi oss inget under den period då rasbiologin styrde den svenska vetenskapen?

Anna Kinberg Batra och övriga alliansledare agerar som om alliansen är ett parti och hävdar envetet att det är Löfvens ansvar att budgeten inte gick igenom. Det verkar mer vara ett taktikspel som gav SD medvind. Stefan Löfven gick ut och sa att det ska bli nyval när de förlorade budgetomröstningen. S lägger skulden på Alliansen för att inte vilja samarbeta.

I riksdagsarbetet har protester mot Björn Söder framförts. Rossana Dinamarca (V) sa ”Du är inte min talman” när Söder påpekade att hon inte börjat sitt anförande med ”Herr Talman”. Jan Lindholm (MP) fortsatte med att säga ”herr talman” på nordsamiska. Sedan sa Karin Rågsjö (V) Schalom herr talman. Också Pernilla Stålhammar (MP) protesterade genom att tilltala talamannen på romani.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En del tycker protesterna är bra och viktiga medan andra tycker de är pubertala och larviga. Till Ekot uttalade Söder: – Men det är beklagligt, man skulle kunna förvänta sig lite mer av riksdagsledamöterna hur man uppträder, vett och etikett.

När man analyserar saken så tror jag man behöver backa bandet och se vad som orsakat denna sänkning av praxismoralen oberoende av partipolitik. Allianspartierna har under många år cementerat en blockpolitik som tidigare inte var lika tydlig som nu. De har krävt av S, MP, V att innan val visa vilken politik man ska föra. Trots att vi har ett partisystem som utgår från att partierna ska gå till val separat och sedan bilda regering utifrån det underlag som väljarna ger. Genom blockpolitiserande får väljarna mindre valmöjligheter.

När sedan Stefan Löfvén blev statsminister släppte allianspartierna fram honom då de tappat i valet. När man därefter skulle rösta på ett budgetförslag så sänkte man regeringen med hjälp av SD. Det verkade mer som en taktik för att få Löfvén att verka regeringsoduglig.

SD gick sedan ut och sa att de kommer rösta ned varje budget som inte följer deras politik. Istället för att rösta för regeringens budget eller lägga ned rösterna bröt alltså alliansen och SD den praxis som funnits i många år.

När Björn Söder hävdar att praxis kränks när han inte blir kallad talman blir det motsägelsefullt då hans eget parti kränkte praxis genom att rösta bort regeringens budget. Man kan undra vilket som är värst.

Söders och SD:s resonemang om svenskhet i stället för medborgarskap blir patetiskt och otäckt, den för tankarna till 30-talet. Deras taktik är att härska genom söndring. De kommer inte ge sig förrän de fått igenom sina idéer. Idag är det ett relativt snällt och harmlöst parti men vänta tills de har fått makten. Då sitter alla som de inte tycker har samma åsikt som dem löst. Vilken straffskala vill de införa för dessa brott mot sin ”praxis” måntro?

När taktik fokuseras framför visionen om vilket samhälle man vill ha, då blir det kaos.

Välj Kärleken framför Rädsla!

God Jul och Gott Nytt År!

Henrik Lund

Ledare nr 4 2014

<Publicerad i papperstidningen innan valet>

Valet är i full gång och löftena haglar från alla sidor. Tänk om det vore så enkelt att driva politik. Då skulle alla önskningar kunna tillfredsställas. Från den hemlöses bostadssituation och ofta missbruksproblematik till kapitalistens egodrivna jakt efter bekräftelse genom mer pengar på bankkontot.

Valet denna gång sker i en värld där hatet fått ett starkt fäste. Från svenskarnas parti med sin nazistiska våldspolitik över sverigedemokraternas ”lightvariant” av fascism genom att ”bara” vilja prata om invandringpolitiken och inte människorna (!?), till allianspartierna med en politik som ökar klyftorna.

De sätter grupper mot varandra på ett sätt som i mångt och mycket kan jämföras med tiden innan andra världskriget. Om man till detta ser vad som händer i vår omvärld med väpnade konflikter i Ukraina, Irak, Syrien med flera länder så kan vi se en gemensam nämnare nämligen rädsla och hat.

När en valrörelse handlar mer om att smutskasta sina motståndare än att diskutera vilket samhälle de vill skapa då är det rädslan som styr. Väljarna blir då bara förvirrade av all skrämselpropaganda.

I rädslan för att förlora sina väljare går partierna ut med löften i frågor som inte särskiljer dem från andra partier utan förvirrar ännu mer.

Dagens Sverige lider tyvärr av en historielöshet som är stor i detta avseende. Främlingsfientlighet är inget nytt fenomen. Per Svensson, journalist och författare, beskriver i sin bok Vasakärven och järnröret en bild av hur den högervåg som genomsyrar stora delar av Europa har en historia som går tillbaka till början av 1900-talet.

I Sverige kunde man i slutet av 30-talet uppleva olika aktioner för att hindra judiska läkare att få en fristad med arbetsmöjligheter i vårt land. Dessa läkare var tio till antalet(!). Det talades om ”judeinvasion” vilket i dagens retorik kan översättas med musliminvasion.

När politiker och journalister talar om dessa fenomen sker till slut en normalisering av språket och föreställningarna om fenomenen. När till och med välkända Svt:s program Agenda ställer frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, då har det gått långt.

När rädslan råder är det de svaga som attackeras. Just därför att rädda människor inte vågar angripa den starke. Detta gör man genom att måla upp en illusion om hur de svaga är och varför det är fel på dem. Då tar man till en skamlös retorik som att de passar inte in eller vi måste behålla svenskheten. En svenskhet som aldrig funnits mer än i reklammakarnas bilder för att få oss att konsumera mera.

Ingen på varken höger eller vänsterkanten skulle komma på idén att fundera på vart pengarna tar vägen som ”inte finns” och som invandrarna beskylls för att kosta. Om man gjorde det skulle det snart gå upp för vederbörande att det inte är invandrarna som kostar mest utan banker och finansmarknadens aktorer.

Problemet är att de inte är lika lätta att definiera då det krävs kunskap om alternativa sätt att se på det ekonomiska systemet. Dessa är dessutom starka med makt och legitimitet då vi i detta samhälle hyllar den som är rik på pengar men inte den som är rik på kärlek. Om vi inte låter kärleken till det levande styra pengarna utan tvärtom, skapas grogrunden för rädsla och hat, och separation istället för integration. Vi får alltså det samhälle vi väljer beroende på vilken känsla vi låter dominera.

Frågan du behöver ställa är: Vill vi ha ett samhälle baserat på kärlek till det levande eller hat till det levande? Om du väljer det senare inbegriper det även hat gentemot dig själv eftersom du är levande.

Alltid när vi väljer något, väljer vi bort något annat. Vi kan inte både visa kärlek och hat till allt levande. Vi måste välja och det innebär ett ansvar. Väljer vi hat innebär det ett ansvar för de konsekvenser det medför. Om konsekvenserna innebär kränkningar av levande varelser tvingas vi förr eller senare att ta ansvar för det. Det är inte lätt att leva i kärlek men det är ännu svårare att leva i hat.

 

Ledare nr 3 2014

Ledare nr 3 2014

Under maj-juni genomförde Saco-förbundet SSR en enkätundersökning bland sina medlemmar på arbetsförmedlingen. anser 90 % av förmedlarna på arbetsförmedlingen att de har för hög arbetsbelastning. 3000 Saco-medlemmar motsvarande 70 % svarade på frågorna.

En förmedlare som Ekoredaktionen på Sveriges Radio talat med anser att arbetsbördan blivit tyngre de senaste åren. Hemlöshet, drogproblematik och psykiska diagnoser har ökat bland de sökande.

Jobbförmedlandet kommer på efterkälken.

Ca 50 % anger att den psykosociala arbetsmiljön har försämrats det senaste året vilket naturligtvis är en följd av ökad arbetsbelastning och dålig kontroll i arbetssituationen.

Generaldirektör Mikael Sjöberg säger till Ekot att han är bekymrad och det borde han vara. Han är chef på en myndighet som har det sämsta förtroendet av alla från medborgarna. Arbets-förmedlingen misslyckas dessutom med det mesta de gör för långtidsarbetslösa då man fokuserar på att disciplinera och kontrollera folk in absurdum i stället för att fokusera på att förmedla arbets-tillfällen. En konsekvens av att regeringen skapar åtgärder baserat på en cynisk människosyn.

Arbetsmarknadsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) skriver 30 juni i DN om att man vill att långtidsarbetslösa ska få Matchningsanställningar. Dessa ”ska bli en nyckel som kan öppna dörren för dem som i dag har svårare att konkurrera om jobben.”  Med hjälp av ”matchningsaktörer” som till exempel kan vara rekryteringsföretag ska arbetssökande rustas och matchas.

Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Ylva Johansson välkomnar i Svenska Dagbladet 30 juni förslaget om en ny anställningsform. Hon ser det som att regeringen äntligen erkänner att fas 3 har varit ett miss-lyckande.

– Vi säger att man ska ha riktiga jobb och inte vara sysselsatt för det leder inte till arbete, säger Johansson till SvD.

Att arbetsmarknadspolitik ska sträva efter att hjälpa folk till en anställning borde vara självklart. Ända sedan 1990-talet fram tills idag har olika vänster- och högerregeringar hävdat att de sänkt arbetslösheten. Det har oftast skett i form av olika sysselsättningsåtgärder som sagts vara bra för individens utveckling mot att bli en god arbetstagare.

Socialdemokratins lösning var Aktivitetsgarantin med vuxendagis samt plusjobben som var en anställningsform med de sämsta möjliga villkoren och ersättningarna och försämrade a-kassevillkor.

Beredskapsavtalet, BEA, var ett flitigt använt avtal som slog undan benen på alla branschavtal som skulle ha kunnat ge skäliga villkor. Ett avtal som erbjöds den arbetssökande utan att kunna välja ett branschavtal i stället.

Alliansen som länge kritiserat Socialdemokratins aktivitetsgaranti skapade Jobb- och utvecklingsgarantin med lika dåliga förutsättningar för individen och som grädde på moset sänkte man ersättningen till 65 %. Inga vidare bra förutsättning-ar för att inspirera individer till att bli kreativa och ansvarsfulla personer.

Ylva Johansson hävdar att fas 3 varit ett ”gigantiskt fullskaligt experiment”. Jag hävdar att de senaste 15 åren varit ett fullskaleexperiment med människor. Allt för att vinna poäng på den politiska marknaden inför val. Därför kan jag inte annat än undra vad det egentliga syftet är med att först ta bort externa aktörer och sedan införa matchningsaktörer. Även om det kallas matchningsanställningar måste frågorna ställas: vilka villkor och vilken ersättning kommer individerna att få? Vilken roll ska AF ha? Ska de fortsätta disciplinera och kontrollera arbetssökande eller ska de få ansvaret att se individens behov främst? Ska individen fortfarande få skulden för sin situation eller ska AF tillåtas lita på människor?

Hur som helst måste vi inse att det är valår och då kommer det många förslag som mer liknar tidigare aktiviteter än något nytt och revolutionerande.

Pendeln pendlar från vänster till höger och tillbaka igen men blir det någon utveckling? Får vi ett bättre samhälle? När både arbetssökande och deras handläggare lider kan man undra.

Henrik Lund

1 2 3 6
Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier