ver1.1_130116_PP_L

Opinion

Politik handlar om ansvar, inte missnöje

Många är de synpunkter som kommit efter SD:s framgång i valet. Ur ett beteendevetenskapligt perspektiv är det självklart att vi människor är känslodrivna och inte ett dugg logiskt rationella. Det framgår med all tydlighet i de förklaringar som framförs i media.

Jag tror inte heller att väljarna är rasister utan att missnöje är en orsak till valutgången. Till detta ska läggas alla pensionärer som hört SD säga att man vill ta bort ”straffbeskattningen” men inte förstått att SD är ett parti med extremt negativ människosyn och som dessutom är ett högerparti som stod på Alliansens sida. Tyvärr så är missnöjesröstning inte ovanligt och att föra ut budskap som man vet ska ge väljare är smart marknadsföring. Om man bortser från SD:s historia är frågan om man tror att SD verkligen ska kunna åstadkomma förändring? Med det inte sagt att övriga partier kan det.

SD har ju suttit i riksdagen i fyra år och varit med och drivit igenom försämringarna som lett till det missnöje som uttrycks. Om missnöje med Alliansens politik gör att man röstar på ett parti som backat upp Alliansens politik i nio fall av tio, då är det för enkelt att skylla på missnöje. Kan det vara så att många helt enkelt tror att politik är lika enkelt som att gå och byta till en ny mobil? Dessa kommer då att bli ännu mer missnöjda.

Om alla som röstat på SD som inte är rasister blir medlemmar i SD och ser till att partiets program förändras till ickerasistiskt, då tar man åtminstone personligt ansvar. Jag tror det skulle bli en lätt match då den lilla grupp som styr är mikroskopisk i jämförelse med deras 800 000 väljare som inte är rasister.

Det skulle också vara intressant att se vad som skulle hända om SD föreslog något som vore konstruktivt. Kommer övriga partier att rösta emot bara för att det är SD. Ett exempel vore om de föreslog basinkomst till alla medborgare. Alla, och då menar jag alla, skulle då få ett värde för marknaden då köpstyrkan skulle öka i landet. Ungdomar, pensionärer och alla däremellan skulle få en frihet som inte finns i dagens system. Ingen kan då påstå att någon tar någon annans jobb eller att någon grupp kostar för mycket.

Om bankernas vinster inte tilläts vara så osmakligt höga och om skattesänkningarna för alla som redan har det rätt bra inte hade varit hundratals miljarder, då hade alla missnöjesröstare inte behövt vara missnöjda.

När det uppdagas att inte ens SD har anständiga lösningar på problemen är risken att alla SD-röstare som inte är rasister även i fortsättningen kommer att bli besvikna. Kommer de då att hoppa till en annan missnöjestuva nästa val? Är det inte dags att fler tar personligt ansvar?

Kom fram ur skuggan SD

Insändare införd i Norrköpings tidningar 140919

Signaturen ”En som tröttnat på tjafset” argumenterar i NT 140917 för att SD är ett parti som måste tas på allvar. I vanlig ordning sätts grupp mot grupp mot varandra. Uppmaningen är att krypa upp ur sandlådan och samarbeta med alla partier.

Ett parti med nazistiska och fascistiska rötter ska naturligtvis tas på allvar. Annars riskerar vi ett tredje världskrig då en stor del av Europa på samma sätt som på 1930-talet lider av separatism och protektionism istället för integration och kärlek till människan.

Med samma självklarhet som moderaterna försökte skriva om historien till sin egen fördel gör många SD-anhängare allt för att skyla över historien så att rötterna inte syns. Medan andra partier sitter i ”sandlådan” står SD i skuggan och lurar. Man använder rädsla för att skapa opinion. SD-debattörer vågar av rädsla inte ens gå ut med sitt namn då man intuitivt känner att värderingarna inte är okey. Själv har jag fått utstå anonyma telefonhot om att ”få en kniv i arslet” i debatt med SD:are. Hur demokratiskt är det? Vill man bli demokratiskt behandlad måste man acceptera demokratins villkor. Då SD står i skuggan och bedriver en antidemokratisk politik måste man förstå konsekvenserna.

Jag förstår att många är otrygga då Alliansen i riksdagen cementerat utanförskapet tillsammans med SD då de röstat med Alliansen 9 av 10 gånger. Frågan är om det blir bättre av att göra samhället ännu otryggare genom att sätta grupp mot grupp. SD har inte förstått att de pengar man saknar till bland annat pensioner och invandring/integration har sugits upp av det finansiella systemet. Att enbart de fyra största bankerna hade en vinst på över 90 miljarder kronor förra året är tydligen okey.

Att kamouflera en främlingsfientlig politik med en retorik baserad på okunskap och rädsla ökar inte demokratin. ”En som tröttnat på tjafset” är välkommen att samtala om de riktiga orsakerna till problemen men kliv först ut ur skuggan och våga ifrågasätta inte enbart andras världsbild utan även den egna.

Henrik Lund

Partipolitiskt obunden

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Ledare nr 4 2014

<Publicerad i papperstidningen innan valet>

Valet är i full gång och löftena haglar från alla sidor. Tänk om det vore så enkelt att driva politik. Då skulle alla önskningar kunna tillfredsställas. Från den hemlöses bostadssituation och ofta missbruksproblematik till kapitalistens egodrivna jakt efter bekräftelse genom mer pengar på bankkontot.

Valet denna gång sker i en värld där hatet fått ett starkt fäste. Från svenskarnas parti med sin nazistiska våldspolitik över sverigedemokraternas ”lightvariant” av fascism genom att ”bara” vilja prata om invandringpolitiken och inte människorna (!?), till allianspartierna med en politik som ökar klyftorna.

De sätter grupper mot varandra på ett sätt som i mångt och mycket kan jämföras med tiden innan andra världskriget. Om man till detta ser vad som händer i vår omvärld med väpnade konflikter i Ukraina, Irak, Syrien med flera länder så kan vi se en gemensam nämnare nämligen rädsla och hat.

När en valrörelse handlar mer om att smutskasta sina motståndare än att diskutera vilket samhälle de vill skapa då är det rädslan som styr. Väljarna blir då bara förvirrade av all skrämselpropaganda.

I rädslan för att förlora sina väljare går partierna ut med löften i frågor som inte särskiljer dem från andra partier utan förvirrar ännu mer.

Dagens Sverige lider tyvärr av en historielöshet som är stor i detta avseende. Främlingsfientlighet är inget nytt fenomen. Per Svensson, journalist och författare, beskriver i sin bok Vasakärven och järnröret en bild av hur den högervåg som genomsyrar stora delar av Europa har en historia som går tillbaka till början av 1900-talet.

I Sverige kunde man i slutet av 30-talet uppleva olika aktioner för att hindra judiska läkare att få en fristad med arbetsmöjligheter i vårt land. Dessa läkare var tio till antalet(!). Det talades om ”judeinvasion” vilket i dagens retorik kan översättas med musliminvasion.

När politiker och journalister talar om dessa fenomen sker till slut en normalisering av språket och föreställningarna om fenomenen. När till och med välkända Svt:s program Agenda ställer frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, då har det gått långt.

När rädslan råder är det de svaga som attackeras. Just därför att rädda människor inte vågar angripa den starke. Detta gör man genom att måla upp en illusion om hur de svaga är och varför det är fel på dem. Då tar man till en skamlös retorik som att de passar inte in eller vi måste behålla svenskheten. En svenskhet som aldrig funnits mer än i reklammakarnas bilder för att få oss att konsumera mera.

Ingen på varken höger eller vänsterkanten skulle komma på idén att fundera på vart pengarna tar vägen som ”inte finns” och som invandrarna beskylls för att kosta. Om man gjorde det skulle det snart gå upp för vederbörande att det inte är invandrarna som kostar mest utan banker och finansmarknadens aktorer.

Problemet är att de inte är lika lätta att definiera då det krävs kunskap om alternativa sätt att se på det ekonomiska systemet. Dessa är dessutom starka med makt och legitimitet då vi i detta samhälle hyllar den som är rik på pengar men inte den som är rik på kärlek. Om vi inte låter kärleken till det levande styra pengarna utan tvärtom, skapas grogrunden för rädsla och hat, och separation istället för integration. Vi får alltså det samhälle vi väljer beroende på vilken känsla vi låter dominera.

Frågan du behöver ställa är: Vill vi ha ett samhälle baserat på kärlek till det levande eller hat till det levande? Om du väljer det senare inbegriper det även hat gentemot dig själv eftersom du är levande.

Alltid när vi väljer något, väljer vi bort något annat. Vi kan inte både visa kärlek och hat till allt levande. Vi måste välja och det innebär ett ansvar. Väljer vi hat innebär det ett ansvar för de konsekvenser det medför. Om konsekvenserna innebär kränkningar av levande varelser tvingas vi förr eller senare att ta ansvar för det. Det är inte lätt att leva i kärlek men det är ännu svårare att leva i hat.

 

Den hycklande samariten

Den hycklande samariten

Publicerad i Norrköpings tidningar 140825

 

”Moralen kräver att vi tar ansvar i det här sammanhanget. Öppenheten är något viktigt som vi ska slå vakt om.” Det sa Göran Hägglund i svt-intervjun 19 augusti apropå behovet att ta emot flyktingar som flyr sina liv. I nästa andetag sa han det var nödvändigt att öka klyftorna för att öka antalet lönearbeten. Att ersättningar till arbetslösa och sjuka har försämrats ville han inte kännas vid utan hävdade att ”Det ska löna sig att anstränga sig extra”. Hur ska sjuka anstränga sig för att få sin rätt till sjukersättning? Med över 86 tusen utförsäkrade är det många som bollats mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen flera gånger utan att få sin rätt genom sjukersättning. Hur ska arbetslösa kunna anstränga sig när de stressas sönder av systemet och den skuldbeläggning som förekommer?

”Jag var hänvisad att gå i skolan med arbetarbarnen. Hade det varit idag hade jag kunnat välja en skola.” Återigen är det separation framför integration. Forskning har visat att skolor med en blandning av barn med olika förutsättningar och bakgrund ger godare generella resultat än segregerade skolor.

Med Hägglunds retorik är det inte konstigt att SD ökar sitt väljarstöd. Hur kan en människa som hävdar att partiets politik står på kristna värderangar vara så cynisk gentemot de egna medborgarna samtidigt som han pratar om ett moraliskt ansvar för flyktingar? Det är detsamma som att tala om för arbetslösa och sjuka att de ska rösta på SD. Att älska sin nästa såsom sig själv innebär att inte göra skillnad mellan människor. Är det de sämst ställda som ska göra uppoffringarna eller de som har råd?

 

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Ledare nr 3 2014

Ledare nr 3 2014

Under maj-juni genomförde Saco-förbundet SSR en enkätundersökning bland sina medlemmar på arbetsförmedlingen. anser 90 % av förmedlarna på arbetsförmedlingen att de har för hög arbetsbelastning. 3000 Saco-medlemmar motsvarande 70 % svarade på frågorna.

En förmedlare som Ekoredaktionen på Sveriges Radio talat med anser att arbetsbördan blivit tyngre de senaste åren. Hemlöshet, drogproblematik och psykiska diagnoser har ökat bland de sökande.

Jobbförmedlandet kommer på efterkälken.

Ca 50 % anger att den psykosociala arbetsmiljön har försämrats det senaste året vilket naturligtvis är en följd av ökad arbetsbelastning och dålig kontroll i arbetssituationen.

Generaldirektör Mikael Sjöberg säger till Ekot att han är bekymrad och det borde han vara. Han är chef på en myndighet som har det sämsta förtroendet av alla från medborgarna. Arbets-förmedlingen misslyckas dessutom med det mesta de gör för långtidsarbetslösa då man fokuserar på att disciplinera och kontrollera folk in absurdum i stället för att fokusera på att förmedla arbets-tillfällen. En konsekvens av att regeringen skapar åtgärder baserat på en cynisk människosyn.

Arbetsmarknadsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) skriver 30 juni i DN om att man vill att långtidsarbetslösa ska få Matchningsanställningar. Dessa ”ska bli en nyckel som kan öppna dörren för dem som i dag har svårare att konkurrera om jobben.”  Med hjälp av ”matchningsaktörer” som till exempel kan vara rekryteringsföretag ska arbetssökande rustas och matchas.

Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Ylva Johansson välkomnar i Svenska Dagbladet 30 juni förslaget om en ny anställningsform. Hon ser det som att regeringen äntligen erkänner att fas 3 har varit ett miss-lyckande.

– Vi säger att man ska ha riktiga jobb och inte vara sysselsatt för det leder inte till arbete, säger Johansson till SvD.

Att arbetsmarknadspolitik ska sträva efter att hjälpa folk till en anställning borde vara självklart. Ända sedan 1990-talet fram tills idag har olika vänster- och högerregeringar hävdat att de sänkt arbetslösheten. Det har oftast skett i form av olika sysselsättningsåtgärder som sagts vara bra för individens utveckling mot att bli en god arbetstagare.

Socialdemokratins lösning var Aktivitetsgarantin med vuxendagis samt plusjobben som var en anställningsform med de sämsta möjliga villkoren och ersättningarna och försämrade a-kassevillkor.

Beredskapsavtalet, BEA, var ett flitigt använt avtal som slog undan benen på alla branschavtal som skulle ha kunnat ge skäliga villkor. Ett avtal som erbjöds den arbetssökande utan att kunna välja ett branschavtal i stället.

Alliansen som länge kritiserat Socialdemokratins aktivitetsgaranti skapade Jobb- och utvecklingsgarantin med lika dåliga förutsättningar för individen och som grädde på moset sänkte man ersättningen till 65 %. Inga vidare bra förutsättning-ar för att inspirera individer till att bli kreativa och ansvarsfulla personer.

Ylva Johansson hävdar att fas 3 varit ett ”gigantiskt fullskaligt experiment”. Jag hävdar att de senaste 15 åren varit ett fullskaleexperiment med människor. Allt för att vinna poäng på den politiska marknaden inför val. Därför kan jag inte annat än undra vad det egentliga syftet är med att först ta bort externa aktörer och sedan införa matchningsaktörer. Även om det kallas matchningsanställningar måste frågorna ställas: vilka villkor och vilken ersättning kommer individerna att få? Vilken roll ska AF ha? Ska de fortsätta disciplinera och kontrollera arbetssökande eller ska de få ansvaret att se individens behov främst? Ska individen fortfarande få skulden för sin situation eller ska AF tillåtas lita på människor?

Hur som helst måste vi inse att det är valår och då kommer det många förslag som mer liknar tidigare aktiviteter än något nytt och revolutionerande.

Pendeln pendlar från vänster till höger och tillbaka igen men blir det någon utveckling? Får vi ett bättre samhälle? När både arbetssökande och deras handläggare lider kan man undra.

Henrik Lund

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans
Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se
Twittrar
Arkiv
Kategorier