ver1.1_130116_PP_L

Individens behov måste fokuseras

Detta är repliken som DN inte ville publicera.

——————————————————–

Det är glädjande att läsa om Mikael Sjöbergs ambition på DN Debatt (29/10) att utveckla arbetsförmedlingen (AF). Frågan är om de åtgärder han föreslår leder till måluppfyllelse. Man måste se AF ur ett helhetsperspektiv. Den skapades i en tid när den formella arbetslösheten var låg och det var lätt att få lönearbete eller gå från ett jobb till ett annat. Idag har politikerna accepterat myten om naturlig arbetslöshetsnivå (NAIRU) och antalet arbeten förväntas minska med 2,5 miljoner de kommande 20 åren.

AF:s roll har mer blivit till för att genomföra kontrollpolitiken för att politiker och anställda människor inte ska tycka att det är orättvist då man tror att arbetslösa ligger på sofflocket och latar sig. Det har lett till en gigantisk inlåsningseffekt. Forskning om utvecklingsfaktorer visar att människor behöver uppleva mening, förstå och kunna påverka sitt sammanhang. När AF förvägrar individen dessa förutsättningar och inte låter individen definiera sina egna behov stressas denne så att kreativiteten minskar och ohälsan ökar. Det leder till passivisering. Därför måste alla typer av styrning som inte har individens behov som grund bort. Även personalen skulle uppleva mer mening, och förstå och kunna påverka sitt sammanhang. Då kanske AF skulle slippa möten där personal till och med gråter på grund av den stress man upplever.

Bristen på helhetssyn gör att arbetslösa med ohälsa inte får adekvat stöd. Det gör även att man tror att arbetslösa i 60-årsåldern har samma behov som 25-åringar. En annan effekt är att man inte klarar att samverka med andra myndigheter.

Arbetsförmedlingen borde slås ihop med Försäkringskassan och även andra myndigheter som arbetar direkt med individer. Ta bort alla arbetsuppgifter som hindrar människor att få adekvat stöd och se till att personalen ges förutsättning att vara lösningsfokuserad. Ska man åstadkomma reell förändring måste individen vara i centrum, inte cyniska konventioner och gammaldags organisationsformer.

Henrik Lund

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Politik handlar om ansvar, inte missnöje

Många är de synpunkter som kommit efter SD:s framgång i valet. Ur ett beteendevetenskapligt perspektiv är det självklart att vi människor är känslodrivna och inte ett dugg logiskt rationella. Det framgår med all tydlighet i de förklaringar som framförs i media.

Jag tror inte heller att väljarna är rasister utan att missnöje är en orsak till valutgången. Till detta ska läggas alla pensionärer som hört SD säga att man vill ta bort ”straffbeskattningen” men inte förstått att SD är ett parti med extremt negativ människosyn och som dessutom är ett högerparti som stod på Alliansens sida. Tyvärr så är missnöjesröstning inte ovanligt och att föra ut budskap som man vet ska ge väljare är smart marknadsföring. Om man bortser från SD:s historia är frågan om man tror att SD verkligen ska kunna åstadkomma förändring? Med det inte sagt att övriga partier kan det.

SD har ju suttit i riksdagen i fyra år och varit med och drivit igenom försämringarna som lett till det missnöje som uttrycks. Om missnöje med Alliansens politik gör att man röstar på ett parti som backat upp Alliansens politik i nio fall av tio, då är det för enkelt att skylla på missnöje. Kan det vara så att många helt enkelt tror att politik är lika enkelt som att gå och byta till en ny mobil? Dessa kommer då att bli ännu mer missnöjda.

Om alla som röstat på SD som inte är rasister blir medlemmar i SD och ser till att partiets program förändras till ickerasistiskt, då tar man åtminstone personligt ansvar. Jag tror det skulle bli en lätt match då den lilla grupp som styr är mikroskopisk i jämförelse med deras 800 000 väljare som inte är rasister.

Det skulle också vara intressant att se vad som skulle hända om SD föreslog något som vore konstruktivt. Kommer övriga partier att rösta emot bara för att det är SD. Ett exempel vore om de föreslog basinkomst till alla medborgare. Alla, och då menar jag alla, skulle då få ett värde för marknaden då köpstyrkan skulle öka i landet. Ungdomar, pensionärer och alla däremellan skulle få en frihet som inte finns i dagens system. Ingen kan då påstå att någon tar någon annans jobb eller att någon grupp kostar för mycket.

Om bankernas vinster inte tilläts vara så osmakligt höga och om skattesänkningarna för alla som redan har det rätt bra inte hade varit hundratals miljarder, då hade alla missnöjesröstare inte behövt vara missnöjda.

När det uppdagas att inte ens SD har anständiga lösningar på problemen är risken att alla SD-röstare som inte är rasister även i fortsättningen kommer att bli besvikna. Kommer de då att hoppa till en annan missnöjestuva nästa val? Är det inte dags att fler tar personligt ansvar?

Kom fram ur skuggan SD

Insändare införd i Norrköpings tidningar 140919

Signaturen ”En som tröttnat på tjafset” argumenterar i NT 140917 för att SD är ett parti som måste tas på allvar. I vanlig ordning sätts grupp mot grupp mot varandra. Uppmaningen är att krypa upp ur sandlådan och samarbeta med alla partier.

Ett parti med nazistiska och fascistiska rötter ska naturligtvis tas på allvar. Annars riskerar vi ett tredje världskrig då en stor del av Europa på samma sätt som på 1930-talet lider av separatism och protektionism istället för integration och kärlek till människan.

Med samma självklarhet som moderaterna försökte skriva om historien till sin egen fördel gör många SD-anhängare allt för att skyla över historien så att rötterna inte syns. Medan andra partier sitter i ”sandlådan” står SD i skuggan och lurar. Man använder rädsla för att skapa opinion. SD-debattörer vågar av rädsla inte ens gå ut med sitt namn då man intuitivt känner att värderingarna inte är okey. Själv har jag fått utstå anonyma telefonhot om att ”få en kniv i arslet” i debatt med SD:are. Hur demokratiskt är det? Vill man bli demokratiskt behandlad måste man acceptera demokratins villkor. Då SD står i skuggan och bedriver en antidemokratisk politik måste man förstå konsekvenserna.

Jag förstår att många är otrygga då Alliansen i riksdagen cementerat utanförskapet tillsammans med SD då de röstat med Alliansen 9 av 10 gånger. Frågan är om det blir bättre av att göra samhället ännu otryggare genom att sätta grupp mot grupp. SD har inte förstått att de pengar man saknar till bland annat pensioner och invandring/integration har sugits upp av det finansiella systemet. Att enbart de fyra största bankerna hade en vinst på över 90 miljarder kronor förra året är tydligen okey.

Att kamouflera en främlingsfientlig politik med en retorik baserad på okunskap och rädsla ökar inte demokratin. ”En som tröttnat på tjafset” är välkommen att samtala om de riktiga orsakerna till problemen men kliv först ut ur skuggan och våga ifrågasätta inte enbart andras världsbild utan även den egna.

Henrik Lund

Partipolitiskt obunden

Riksordförande

Sveriges Anställningslösas Landsorganisation

Ledare nr 4 2014

<Publicerad i papperstidningen innan valet>

Valet är i full gång och löftena haglar från alla sidor. Tänk om det vore så enkelt att driva politik. Då skulle alla önskningar kunna tillfredsställas. Från den hemlöses bostadssituation och ofta missbruksproblematik till kapitalistens egodrivna jakt efter bekräftelse genom mer pengar på bankkontot.

Valet denna gång sker i en värld där hatet fått ett starkt fäste. Från svenskarnas parti med sin nazistiska våldspolitik över sverigedemokraternas ”lightvariant” av fascism genom att ”bara” vilja prata om invandringpolitiken och inte människorna (!?), till allianspartierna med en politik som ökar klyftorna.

De sätter grupper mot varandra på ett sätt som i mångt och mycket kan jämföras med tiden innan andra världskriget. Om man till detta ser vad som händer i vår omvärld med väpnade konflikter i Ukraina, Irak, Syrien med flera länder så kan vi se en gemensam nämnare nämligen rädsla och hat.

När en valrörelse handlar mer om att smutskasta sina motståndare än att diskutera vilket samhälle de vill skapa då är det rädslan som styr. Väljarna blir då bara förvirrade av all skrämselpropaganda.

I rädslan för att förlora sina väljare går partierna ut med löften i frågor som inte särskiljer dem från andra partier utan förvirrar ännu mer.

Dagens Sverige lider tyvärr av en historielöshet som är stor i detta avseende. Främlingsfientlighet är inget nytt fenomen. Per Svensson, journalist och författare, beskriver i sin bok Vasakärven och järnröret en bild av hur den högervåg som genomsyrar stora delar av Europa har en historia som går tillbaka till början av 1900-talet.

I Sverige kunde man i slutet av 30-talet uppleva olika aktioner för att hindra judiska läkare att få en fristad med arbetsmöjligheter i vårt land. Dessa läkare var tio till antalet(!). Det talades om ”judeinvasion” vilket i dagens retorik kan översättas med musliminvasion.

När politiker och journalister talar om dessa fenomen sker till slut en normalisering av språket och föreställningarna om fenomenen. När till och med välkända Svt:s program Agenda ställer frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, då har det gått långt.

När rädslan råder är det de svaga som attackeras. Just därför att rädda människor inte vågar angripa den starke. Detta gör man genom att måla upp en illusion om hur de svaga är och varför det är fel på dem. Då tar man till en skamlös retorik som att de passar inte in eller vi måste behålla svenskheten. En svenskhet som aldrig funnits mer än i reklammakarnas bilder för att få oss att konsumera mera.

Ingen på varken höger eller vänsterkanten skulle komma på idén att fundera på vart pengarna tar vägen som ”inte finns” och som invandrarna beskylls för att kosta. Om man gjorde det skulle det snart gå upp för vederbörande att det inte är invandrarna som kostar mest utan banker och finansmarknadens aktorer.

Problemet är att de inte är lika lätta att definiera då det krävs kunskap om alternativa sätt att se på det ekonomiska systemet. Dessa är dessutom starka med makt och legitimitet då vi i detta samhälle hyllar den som är rik på pengar men inte den som är rik på kärlek. Om vi inte låter kärleken till det levande styra pengarna utan tvärtom, skapas grogrunden för rädsla och hat, och separation istället för integration. Vi får alltså det samhälle vi väljer beroende på vilken känsla vi låter dominera.

Frågan du behöver ställa är: Vill vi ha ett samhälle baserat på kärlek till det levande eller hat till det levande? Om du väljer det senare inbegriper det även hat gentemot dig själv eftersom du är levande.

Alltid när vi väljer något, väljer vi bort något annat. Vi kan inte både visa kärlek och hat till allt levande. Vi måste välja och det innebär ett ansvar. Väljer vi hat innebär det ett ansvar för de konsekvenser det medför. Om konsekvenserna innebär kränkningar av levande varelser tvingas vi förr eller senare att ta ansvar för det. Det är inte lätt att leva i kärlek men det är ännu svårare att leva i hat.

 

NAIRU har inget med verkligheten att göra

Text: Per Almgren

Efter att ha sett Uppdrag gransknings TV-reportage om Arbetslösheten och Inflationen så är det, utöver vad jag skrev efter att ha läst förhandsinformationen, ytterligare en sak att tillägga. Den holländske professorn i Delft var mycket tydlig med att det saknades vetenskapligt underlag för att påstå att begreppet NAIRU (att det finns en arbetslöshetsnivå under vilken inflationen med nödvändighet tar fart) har något med verkligheten att göra.

Trots detta är både socialdemokraterna och moderaterna, liksom LO och i viss utsträckning TCO, överens om att NAIRU är något som existerar, men med något olika uppfattningar om hur hög den är och hur den kan pressas ned. Viktigare ansågs att hålla inflationen på låg nivå, även om det betyder en arbetslöshet mellan 5 och 7,5 procent, så som riksbankschefen Stefan Ingves refererade de diskussioner som hålls inför besluten om reporäntan.

När man talar om att alla skall få möjlighet att ha en anställning om de önskar detta, så är det inte sant. Man tolkar begreppet så att arbetslösheten skall ned till jämviktsnivån där inflationen inte tar fart. Man låter en felaktig föreställning hålla hundratusentals människor i en mycket trängd situation för att ekonomen Milton Friedman en gång i tiden ansåg sig ha funnit ett sådant samband. Dessutom har han ju fått Ekonomipriset till Nobels minne av Riksbankens priskommitté för detta påstådda samband.

Vad Sverige, och i stort sett alla världens länder behöver, är en helt ny syn på samhällsekonomin. Den måste grunda sig på verkligheten, inte på misstolkad statistik och felaktigt konstruerade ekonomiska modeller.

Sociala Media

     

Kontakta oss

Vision Balans
Södra Promenaden 60G
602 39 Norrköping
info@visionbalans.se

Tidningen Vision Balans

Vision Balans kommer i fortsättningen att komma ut i digital form. Här under denna domän www.visionbalans.se

Twittrar

Arkiv

Kategorier