ver1.1_130116_PP_L

Den rådande ordningen-miljön och hälsan

En kort och mångsidig introduktion om hur tillväxten inkräktar på miljön och hälsan

Av Robert Klerfors

DEN RÅDANDE ORDNINGEN

Med den rådande ordningen menas att det viktigaste samhällsmålet är ständigt ökande ekonomisk aktivitet, vardagligt kallas det för ekonomisk tillväxt. Detta samhällsmål anses så självklart att ingen behöver reflektera över det, än mindre ifrågasätta det. Men vad är det för fel med att diskutera och reflektera över detta samhällsmål? I ett samhälle där alla tänker lika, tänker ingen med tiden särskilt mycket!

TILLVÄXTENS EFTERVERKNINGAR

Ökningen av den ekonomiska aktiviteten, tillväxten, är så angelägen att miljö- och hälsoskyddsaspekter åsidosätts. Det sker genom att miljö- och hälsoskyddsåtgärder ska vara kostnadseffektiva, i praktiken är det frågan om oredovisade kostnadsnyttoanalyser – dolda avvägningar helt enkelt. Vägledande för dessa avvägningar är vilka skyddsåtgärder, t ex gränsvärden, som uppnås per insatt krona. Ja, det får helt enkelt inte kosta för mycket att vidta skyddsåtgärder, för då avvisas skyddsåtgärderna och skadorna får ha sin gång. Vi vet nu att det förflyter tid från det att användningen av skadliga ämnen börjar tills skador (effekter) visar sig. Notera den moderna historien om insektsmedlet DDT och dess ”resa” från mirakelmedel till dödskallemärkning. Och kom ihåg att för många av de nutida kemikalier som omger oss finns det inga ofarliga doser. Det samma gäller för radioaktiv strålning. Risken ökar linjärt med dosen. Vad det gäller en del metaller så föreligger låga optimumnivåer, de så kallade naturliga bakgrundsvärdena. Därefter ökar risken också linjärt med dosen. Problematiska är de metaller, vilka knappt fanns i vår livsmiljö innan den storskaliga gruvbrytningen startade, t ex kadmium och bly. Vi kan utgå ifrån att för dem finns inga ofarliga doser.

 

LAGEN ELLER RÄTTARE SAGT FÖRORDNINGEN

Ärade läsare, jag vet att detta kan låta både häpnadsväckande och bedrövande. För det är det, men det är inget mysterium. Våra myndigheter är nämligen genom lagstiftning instruerade att ta hänsyn till ekonomiska intressen när de meddelar föreskrifter och allmänna råd så att inte några större merkostnader drabbar de ekonomiska intressena. Sedan 1970 har detta livsfientliga senkapitalistiska bländverk funnits med i Svensk författningssamling (SFS). Först i form av Begränsningskungörelsen (SFS 1970:641), sedan via Begränsningsförordningen och Verksförordningen till dagens Förordning om konsekvensutredning vid regelgivning (SFS 2007:1244).

 

MYNDIGHETER OCH MEDIA

Våra myndigheter sitter i praktiken i knäna på dem de ska hålla stången och kan därför inte på ett fullgott sätt värna miljön och hälsan. Följden blir att myndigheterna tonar ner problemen, ja till och med bagatelliserar dem. Den yrvakna och fragmenterade nyhets-rapporteringen om förekomsten av gifter i vår livsmiljö, t ex Bisfenol A i kassakvitton, PFOS i dricksvatten och Ftalater i barnleksaker illustrerar denna bakvända tingens ordning. Ingen ska vara förvånad över att vi har en förgiftad livsmiljö, när så kallad näringsfrihet är viktigare än våra barnbarns väl och ve. Vid en första anblick förefaller det som Statens Naturvårdsverk (SNV) ska verka för naturen när syftet underförstått i stället är att ge naturen värk. Vore det inte uppriktigare att stava SNV med ä i stället för e? Statens Naturvårdsvärk!

 

DEMOKRATI?

I ett samhälle som gör anspråk på att vara upplyst och demokratiskt ska den ovan beskrivna tingens ordning vara allmänt känd. Det är det minsta vi kan begära. För hur ska allmänheten annars förstå hur saker och ting hänger ihop? Att göra denna tingens ordning allmänt känd är också ett sätt att belysa den rådande ordningen.

 

INDIVIDENS BEGRÄNSADE MÖJLIGHETER OCH IDÉLÖSHET

Vad jag framhäver kastar också skuggor över individualismens möjligheter. För vem Fabian kan inbilla sig att man har hela ansvaret för sin egen hälsa när tillväxten kräver miljö- och hälsorelaterade subventioner i form av ”gratis” gift- och riskspridning? Och är det verkligen realistiskt att utgå ifrån att vi som privatpersoner ska lösa huvuddelen av miljöproblemen med minskad bilanvändning och ökad sopsortering etcetera? Något som etablissemanget har försökt att dilla i oss sedan början på 1990-talet. Nej, samhällsmålet tillväxt förutsätter en kraftig nedtoning av strukturella miljö- och hälsorisker. Den typ av kritik jag framför här brukar etablissemanget avfärda med något i stil med; ”- Av lätt insedda skäl får den sortens frågor orimliga konsekvenser.” Således, en omskrivning för att det finns inga alternativ.

 

ALTERNATIV TILL RISKKAPITALISMEN

Det jag framhåller är en inbyggd systemrisk i den nuvarande kapitalismen, som möjliggör ojämna utbyten på miljö- och hälsoområdet. Detta oskick ska benämnas riskkapitalism. Mitt förslag är grundsynen gemensam acceptabel risk. Gemensam acceptabel risk är när alla har enats om vilka risker vi ska ta, t ex vilka skador och besvär kemikalier, tungmetaller och kärnkraft ska tillåtas åsamka oss och kommande släkten. Det är fullt möjligt att åstadkomma en sådan ordning. Allmänheten uppmuntras att gemensamt utforma en acceptabel risknivå, vilken politiken vidarebefordrar till våra naturvetare för fastställande av gränsvärden och liknande.

 

Kontakta oss

Vision Balans
info@visionbalans.se

Arkiv
Kategorier