Ledare nr 3 2014
Under maj-juni genomförde Saco-förbundet SSR en enkätundersökning bland sina medlemmar på arbetsförmedlingen. anser 90 % av förmedlarna på arbetsförmedlingen att de har för hög arbetsbelastning. 3000 Saco-medlemmar motsvarande 70 % svarade på frågorna.
En förmedlare som Ekoredaktionen på Sveriges Radio talat med anser att arbetsbördan blivit tyngre de senaste åren. Hemlöshet, drogproblematik och psykiska diagnoser har ökat bland de sökande.
Jobbförmedlandet kommer på efterkälken.
Ca 50 % anger att den psykosociala arbetsmiljön har försämrats det senaste året vilket naturligtvis är en följd av ökad arbetsbelastning och dålig kontroll i arbetssituationen.
Generaldirektör Mikael Sjöberg säger till Ekot att han är bekymrad och det borde han vara. Han är chef på en myndighet som har det sämsta förtroendet av alla från medborgarna. Arbets-förmedlingen misslyckas dessutom med det mesta de gör för långtidsarbetslösa då man fokuserar på att disciplinera och kontrollera folk in absurdum i stället för att fokusera på att förmedla arbets-tillfällen. En konsekvens av att regeringen skapar åtgärder baserat på en cynisk människosyn.
Arbetsmarknadsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) skriver 30 juni i DN om att man vill att långtidsarbetslösa ska få Matchningsanställningar. Dessa ”ska bli en nyckel som kan öppna dörren för dem som i dag har svårare att konkurrera om jobben.” Med hjälp av ”matchningsaktörer” som till exempel kan vara rekryteringsföretag ska arbetssökande rustas och matchas.
Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Ylva Johansson välkomnar i Svenska Dagbladet 30 juni förslaget om en ny anställningsform. Hon ser det som att regeringen äntligen erkänner att fas 3 har varit ett miss-lyckande.
– Vi säger att man ska ha riktiga jobb och inte vara sysselsatt för det leder inte till arbete, säger Johansson till SvD.
Att arbetsmarknadspolitik ska sträva efter att hjälpa folk till en anställning borde vara självklart. Ända sedan 1990-talet fram tills idag har olika vänster- och högerregeringar hävdat att de sänkt arbetslösheten. Det har oftast skett i form av olika sysselsättningsåtgärder som sagts vara bra för individens utveckling mot att bli en god arbetstagare.
Socialdemokratins lösning var Aktivitetsgarantin med vuxendagis samt plusjobben som var en anställningsform med de sämsta möjliga villkoren och ersättningarna och försämrade a-kassevillkor.
Beredskapsavtalet, BEA, var ett flitigt använt avtal som slog undan benen på alla branschavtal som skulle ha kunnat ge skäliga villkor. Ett avtal som erbjöds den arbetssökande utan att kunna välja ett branschavtal i stället.
Alliansen som länge kritiserat Socialdemokratins aktivitetsgaranti skapade Jobb- och utvecklingsgarantin med lika dåliga förutsättningar för individen och som grädde på moset sänkte man ersättningen till 65 %. Inga vidare bra förutsättning-ar för att inspirera individer till att bli kreativa och ansvarsfulla personer.
Ylva Johansson hävdar att fas 3 varit ett ”gigantiskt fullskaligt experiment”. Jag hävdar att de senaste 15 åren varit ett fullskaleexperiment med människor. Allt för att vinna poäng på den politiska marknaden inför val. Därför kan jag inte annat än undra vad det egentliga syftet är med att först ta bort externa aktörer och sedan införa matchningsaktörer. Även om det kallas matchningsanställningar måste frågorna ställas: vilka villkor och vilken ersättning kommer individerna att få? Vilken roll ska AF ha? Ska de fortsätta disciplinera och kontrollera arbetssökande eller ska de få ansvaret att se individens behov främst? Ska individen fortfarande få skulden för sin situation eller ska AF tillåtas lita på människor?
Hur som helst måste vi inse att det är valår och då kommer det många förslag som mer liknar tidigare aktiviteter än något nytt och revolutionerande.
Pendeln pendlar från vänster till höger och tillbaka igen men blir det någon utveckling? Får vi ett bättre samhälle? När både arbetssökande och deras handläggare lider kan man undra.
Henrik Lund