Uppdaterad 2021-04-25
Enligt Global Wealth Report från storbanken Credit Suisse, sägs att en (1) procent av världens befolkning nu äger cirka halva jordens resurser. Den klassiska nationalekonomin utgår från att skuldekonomin är en nödvändighet i ett fritt samhälle. Dess konsekvenser är kända. Ändå vågar få kritisera den. Att inte våga lyfta problemet är det samma som att stå bredvid en människa som kränks, utan att göra något. Vill vi ha en hållbar ekonomi kan vi inte längre strunta i orsaken till de ekonomiska strukturerna för annars kommer konsekvenserna i form av polarisering och ökat våld att kvarstå med gigantiska kostnader och mänskligt lidande som följd.
Alla pengar ”föds” genom krediter. När 100 procent av pengarna är krediter finns inte pengar till att betala räntorna. Det tvingar offentliga och privata aktörer att öka sina skulder eller minska kostnaderna. Idag kan vi se både och. Investeringar som minskar arbetslösheten ökar krediterna i samhället. När krediterna ökar tvingas aktörerna rationalisera. En ond cirkel på grund av skuldekonomin.
I ett samhälle där lönearbetsmarknaden krymper i relation till befolkningsmängden fungerar inte längre lönearbetet som en optimal penningfördelare. Hittills har man försökt med allsköns subventioner och andra fördelningsmekanismer för att klara alla som är anställningslösa. Problemet är att den kontroll och disciplineringsapparat som följer på idén att folk är lata, trots att de i verkligheten är passiviserade av disciplineringsapparaten, inte skapar utveckling hos människorna. Den frihet att skapa som människan behöver byts mot repression och inlåsningseffekter genom systemet. Hälsan påverkas på både individ och samhällsnivå vilket ökar kostnaderna i samhället helt i onödan.
Ackumulationen av pengar förstör möjligheterna till en cirkulär ekonomi i dagens system. Vad som behövs är ett system där penningackumulation inte går ut över övriga medborgare i form av ökad skuldsättning och arbetslöshet.
Värdet av valutan har ingen koppling till någon värderad materiell enhet, (pappersmyntfot eller fiatpengar). Tidigare har både så kallad koppar, silver och guldmyntfot använts. Vikten på metallen utgjorde ett visst värde i kronor. Ofta var mynten gjorda i denna metall.
En fördel med att ha pengarna kopplade till en metall är att det finns ett reellt värde i pengarna. Problem uppstår dock när det behövs mer pengar än vad tillgången på metall tillåter. Bland annat USA har kunnat fortsätta trycka pengar för att slippa behöva ta ansvaret för de begränsningar av ackumulationen som behövs för att klara mål för hälsa, sociala problem och miljö. Det har även inneburit att USA kunnat fortsätta producera vapen och föra krig över jordklotet. Ackumulationen motverkar i sig möjligheterna att nå målen då pengarna inte är knutna till ett reellt värde längre.
Tänk om vi istället för att knyta pengarna till en för liten mängd metall knöt valutan till varje människa i exempelvis Sverige. Låt säga att vi beräknar en människas behov av materiellt värde i form av mat med mera, under en månad. Vi skulle då få en ”Humanmyntfot”.
Istället för att definieras som en kostnad vare sig anställd eller anställningslös skulle människan ha ett materiellt värde på marknaden. Ju fler människor vi får i samhället desto större skulle penningmängden bli och förutsättningarna för marknaden att blomstra öka. I stället för att se invandrare och flyktingar som ett hot blir de istället en ekonomisk tillgång direkt.
Förutsättningen för detta är att vi kompletterar lönearbetsvärdemodellen med en humanvärdesmodell. För att göra detta krävs att människor får en summa pengar varje månad som är tillräcklig utifrån en generell mall som bestäms politiskt. Dessa pengar är tänkta att investeras i marknaden genom konsumtion från människorna. Det definierar människor som värdefulla istället för kostnader.
Det kommer fortfarande finnas behov av lönearbete men dels kan det utgå från vad som är hållbart, dels kan det minska lönekostnaderna för arbetsgivarna. Det kommer inte finnas behov av innehållslösa jobb längre bara för att skapa anställningar för att fördela pengarna. Människor skulle fortsätta konsumera men med incitament för mer hållbar konsumtion. När den månatliga utbetalningen sker kan samma summa minskas från arbetsgivarens lönekostnad. Jag går inte in på alla teknikaliteter.
Vi skulle få fria och hälsosammare människor vilket leder till glada arbetsgivare samt glada producenter av hållbara produkter. Kostnaderna för mentalt och socialt relaterad ohälsa skulle minska tack vare minskad polarisering och skuldbeläggande av anställningslösa. Istället för att definiera människor som närande eller tärande blir alla värdefulla för alla.
Den som läst så här långt kanske tänker: Vilken bra idé! Dock har de flesta som inte redan har släppt texten för att kolla in senaste dödssiffrorna i alla olyckor i världen eller vad Tv-tablån har för actionfilm förmodligen under läsandet sökt i sitt inre efter alla argument man kan komma på som visar att detta är omöjligt. Genomsnittsmänniskan söker hellre argument mot än för nya idéer. Anledningen är att den tankestruktur vi skapat ända sedan barnsben utgör grunden för världsbilden och det som strider mot den egna världsbilden kämpar vi emot. Det svåraste för oss människor är nämligen att ge upp tankemodeller som vi investerat känslomässig valuta i. Vi blir då vilsna och reagerar omedvetet negativt men kallar oss realister. Allt för att slippa erkänna för sig själv och andra att man begränsat sig själv och sin tankestruktur.
När vi lyckas släppa rädslan för att förändra våra idéer om världen infinner sig en nyfikenhet om vad det finns för nya lösningar på problemen när de gamla lösningarna inte fungerar. Lycka till!
Henrik Lund/151201