Uppdaterad 2021-04-25
Alldeles för många människor i detta land verkar ha som sitt huvudkriterium över hur de bedömer sina medmänniskor ifall man har ett lönearbete eller inte.
I ett medmänskligt samhälle borde man naturligtvis istället i första hand bedöma sina medmänniskor efter kriterier som hur väl eller illa man behandlar varandra och hur gott eller dåligt ”hjärta” man har.
Vi har idag tillräckliga resurser för att alla i Sverige skulle kunna ha ett värdigt ekonomiskt underlag att söka sin egen lycka.
Vad vi saknar är solidaritet och empati för de människor som kanske inte har haft turen med sig att lyckas lika väl här i livet som just den ”ärevördiga” förvärvsarbetande majoriteten.
Men borde inte också sjuka, långtidsarbetslösa och andra som inte lönearbetar få sitt rättmätiga erkännande som värdefulla i vårt samhälle?
Människor som kanske arbetar ideellt, stödjer föräldrar, barn, grannar eller ”bara” genom att ge en hjälpande hand åt sina medmänniskor i vardagen därigenom i det lilla eller stora förgyller deras liv – utan att få ett öre för det!
De flesta människor vill på ett eller annat sätt arbeta för en skälig lön, men de som inte lyckas få ett lönearbete och de få procenten som vill spendera sitt liv på ett annat (och för dem mer innehållsrikt vis) borde få en chans att finnas till i detta samhälle utan att jämt och ständigt behöva oroa sig för sin ekonomi.
Att svenska politiker har lyckats grundlura allmänheten att tro att det är individens fel att den är utan lönearbete, istället för att skuldbelägga sig själva och den låglöne- och inflationsdämpande politik man för (med krav på 4-8 % arbetslöshet som grund) är bedrövligt.
Genom utökade försämringar inom välfärdssystemet kan man med stor framgång utöva ekonomiskt förtryck och utpressning gentemot lågavlönade och arbetslösa som i den ”fria” arbetskraftskonkurrensens namn känner sig tvungna att ta vilket skitjobb som helst bara för att överleva.
Är det verkligen så här Vi vill ha det?