Återigen framkommer bevis på hur kvinnor förminskats i historien. Vetenskapsradion Historia sände häromdagen ett program som beskriver arbetskraftsinvandringen i Sverige under efterkrigstiden.
Ekonomhistorikern Joacim Waara visar i en ny avhandling nya rön om villkoren för invandrare. Intressant är att det i dessa samförståndstider inte fanns något samförstånd mellan arbetsgivare och LO. SAF ville öka invandringen för att öka konkurrensen på arbetsmarknaden för att hålla lönerna nere medan facken ville hålla nere invandringen för att hålla lönerna uppe, en slags ekonomisk främlingsfientlighet.
Genusvetaren Emma Strollo har som förste forskare kartlagt tyska kvinnors historia i Sverige. Över femtio tusen tyska kvinnor som oftast definierades som medföljande till sina män kom in på arbetsmarknaden som hembiträden i familjer som hade råd att anställa personal i sina hem. I vanlig ordning har kvinnorna osynliggjorts i statistiken. Deras arbete ansågs inte tillräckligt viktigt. Något som kvinnor och fattiga människor alltid råkat ut för. Historien tillhörde männen i de högre stånden och som var välbergade.
Typiskt är också att många av de tyska hembiträdena tvingades utstå sexuella övergrepp av sina manliga arbetsgivare utan att något gjordes. Det verkade vara mer eller mindre allmänt accepterat och kvinnorna var så långt ner i samhällshierarkin så de hade inget att sätta emot när samhället struntade i dem.
Det är viktigt att få en mer nyanserad bild av efterkrigstidens svenska samhälle. Allt var inte rosenrött ens i sossarnas Sverige. Läs gärna Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Där får man en god inblick i mindre bemedlade kvinnors liv under efterkrigstiden. Visst fanns socialkontoret men det var kränkande redan då att gå dit och begära stöd.
Dåtidens arbetslinje i Den svenska modellen, trots att Sverige upplevde en ekonomisk explosion med omkring 4 procent BNP-ökning per år, var alltså inte så human som den ofta framställs. Visst var det männen som regerade men det är viktigt att förstå att arbetslinjen inte är ett ”gubbproblem” utan en ingrediens i skuldekonomin som hela tiden kräver att mer pengar kommer ur ekonomin än vad som finns i den. Det leder till att människor utnyttjas eftersom arbetslinjen kräver motprestation för att få del av penningkakan. Detta oavsett om är kvinna eller man. Arbetsgivare som gärna vill ge anställda goda villkor har ofta inte råd på grund av skuldekonomins incitament.
Det talas så tjusigt om att skuldekonomin och andra konstruktioner som EMU kommer att lösa problemen med allt från fattigdom till krig. Det är naivt av både höger och vänster. Tvärtom så leder dessa till både fattigdom och krig till slut då människorena konkurrerar om de ändliga naturresurserna.