”- Ett jobb är väl bättre än inget jobb?”
Frågan ställdes av Morgonstudions programledare i svt (210922), till författaren Anders Teglund som skrivit en bok om sitt liv som ”gigarbetare”, trenden som växt, där anställningsvillkoren försämras, allt för en flexibilitet som gör att arbetsgivare slipper ta ansvar.
Programledaren satte omedvetet fingret på frågan som ingen vågar ta i sin mun, nämligen;
– Är alla lönearbeten värda att utföras bara för att de finns?
Hur mycket ska människor behöva ge upp för att ha ett lönearbete? Ska samhället backa tillbaka till den gamla tidens daglönejobbare bara för att ”Ett jobb är väl bättre än inget jobb?”
I långtidsarbetslöshetens kölvatten har allt fler människor endast gigjobb att förlita sig på. Inte enbart människor med kort utbildning, långtidsarbetslösa eller deltidssjukskrivna lever i den osäkra gigekonomin. Många konsulter och frilansande yrkesgrupper lever i denna gigvärld utan trygghet.
Redan under industrialismens vagga uppstod dagjobbarna som utförde otroligt tunga och smutsiga arbeten. De stod och väntade vid arbetsgivarens grindar tidigt på morgonen för att vara så tillgängliga som möjligt och öka chanserna till jobb. Idag väntar man hela dagen vid mobiltelefonen.
Är det då så enkelt att gigekonomin beror på arbetsgivarnas ovilja att ta ansvar? Svaret på frågan är nej. Vi har byggt upp strukturer som tvingar arbetsgivarna att ta till detta ”grepp”.
Ränteekonomin är en struktur där pengar skapas genom krediter med medföljande ränta. Ju mer krediter, desto större ränteskuld, en skuld det inte finns pengar att betala för om man ser det totala räntetrycket. Ränteskulden finns nämligen inte från början utan skapas i samma stund som ett lån skapas. Det skapas alltså mer skuld än det ges ut pengar i lån vilket leder till ett undertryck i samhällsekonomin.
Detta undertryck leder till att arbetsgivare tvingas spara, effektivisera och rationalisera för att få så små kostnader som möjligt och eftersom lönekostnaderna är en stor del av arbetsgivares kostnader gör det att man vill slippa ta ett långsiktigt ansvar för anställda. Även ett starkt incitament för att digitalisera och automatisera produktion.
Den gamla konflikten mellan vänster och höger, mellan solidaritet och egoism, mellan offentligt och privat ägande, behöver omformuleras. Det är dags att inse att varken vänsterns och högerns ekonomiska modeller inte har hälsa och långsiktig hållbarhet som mål. Hade de haft det skulle Anders Teglund inte ha behövt skriva sin bok.
Man kan inte fortsätta använda samma gamla ekonomiska strukturer men förvänta sig ett annat resultat, bara för man i retoriken säger att resultatet ska bli ett annat. Strukturer som leder till det Anders Teglund berättar om, en situation som han beskriver som ”sorglig”, en situation där strukturerna ”krossar” människan. Så frågan återstår – Är alla lönearbeten värda att utföras bara för att de finns?
Henrik Lund
Ordförande
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation