Varför talar ekonomer om ”icke-ekonomer” undrar Katrine Marçal. Läkare brukar inte tala om icke-läkare, KTH:are sällan om icke-ingenjörer. Vi är som en sekt, säger Christine Lagarde, chef för den europeiska centralbanken, och menar att ekonomer borde lyssna mer på andra. Men jag har hört dem bekänna att de syndat: de har talat med icke-ekonomer!
Jargong kanske, men Paul Samuelsson, med den mest lästa läroboken i nationalekonomi, kallar ändå ekonomi ”drottningen bland samhällsvetenskaper”. Från den höga tronen tar man sig ofta ton så att det skapar rubriker. Den tidigare chefsekonomen i Världsbanken och finansministern i USA Lawrence Summers tyckte man borde exportera sopor till u-länder eftersom de var ”underpolluted” (och fattiga nog att acceptera soporna borde man tillägga). Bo Södersten skilde mellan ”lågproduktiva” och ”högproduktiva” människor. Lönenivån avgjorde: en undersköterska var lågproduktiv eftersom hennes bidrag till BNP var mindre än t ex aktiemäklarens. William Nordhaus hävdar att ett 3-4° varmare klimat är optimalt för bästa BNP-tillväxten. Osv.
Det sista ledde till rabalder när Nordhaus 2018 fick det pris i ekonomi som delas ut i Nobeltider. Eftersom det inte är ett Nobelpris har familjen länge försökt få bort den koppling som de flesta gör. Och som naturligtvis var Riksbankens avsikt när priset instiftades.
Skepsis mot ekonomer beror väl på att de, precis som kapitalisterna, gärna ”follow the money” och sluter upp som experter, rådgivare och försvarare av företag och banker. Andra har för vana att dela ut råd vitt och brett. Assar Lindbeck hade synpunkter på det mesta och de som gällde ekonomin var kanske välbetänkta. Men hans kommission under 90-talskrisen hade över hundra förslag; man tyckte t ex illa om journalistutbildningen och ville ha mer läxläsning i skolan. Marian Radetzki var särskilt provokativ: han ville avskaffa hela sopsorteringen, förlöjligade klimatkrisen och ville sänka de lågavlönades löner eftersom ”hungriga lejon jagar bäst”.
”Drottningens” grundproblem är kanske att ekonomer anser sig vara så rationella. Det paras oftast med en föreställning om människan som en egennyttig ”economic man”. Det är inte så förvånande att ekonomistuderande blir mer egoistiska under sin utbildning. På engelska kan man göra en viktig skillnad mellan ”rational” och ”reasonable”. Det första för att följa en strikt mall; det andra kan översättas med förnuftig, att ta hänsyn till fler aspekter etc. För vem tycker vi är samhällsnyttigast, undersköterskan eller aktiemäklaren?
”Sekten” är stor och bred. Det finns flera hundra ekonomiprofessorer bara i Sverige och ett myller av ekonomiska tankeskolor. Mina gamla och kloka vänner bland ekonomerna vill jag absolut inte förtala (och jag har flera favoriter bland de kända, t ex Herman Daly). Men den klassiska liberala nationalekonomin blev nyliberal och fick ett enormt politiskt genomslag – tänk Thatcher och Reagan och Chicagoskolan med Milton Friedman (och hans kolleger som fått ekonomipriset på löpande band), Chile under Pinochet osv. Allt skulle privatiseras och köpas och säljas (och cheferna ha omåttliga chefslöner). Finanskrisen 2008 blev sedan ett bakslag. Då frågade en äkta drottning, Elisabeth II, ekonomerna på London School of Economics varför ingen förutsett den. Hon fick inget svar.
Kanske blev kåren lite stukad då. Media ägnar ändå ekonomin en absurt stor uppmärksamhet. I varje nyhetssändning tvångsmatas vi om ekonomiska storheter som räntan och inflationen och börsen. Vad som än händer så efterfrågas vad ett mytiskt väsen, ”marknaden”, tycker om saken. Förstår sagesmännen alltid vad de säger? Varför tas allt detta på så stort allvar? Den klokaste av 1900-talets ekonomer, J. M. Keynes, avrundar en berömd essä med att mana till ödmjukhet:
”låt oss inte överskatta de ekonomiska problemens betydelse… De borde vara en fråga för specialister – som tandvård. Om ekonomer kunde förmå att få sig själva betraktade som ödmjuka, kompetenta människor, på samma nivå som tandläkare, det vore storartat!”
Christer Sanne
Samhällsforskare, civilingenjör och fil dr, docent samt författare