Ju fler människor som avhumaniseras och ses som problem som ska åtgärdas,
desto fler kommer samhället behöva låsa in eller deportera. Vår historia är
full av avskyvärda exempel på detta. Under några decennier i mitten på
1900-talet lyckades vi dock vrida detta skeende i en annan riktning vilket
gav folket en känsla av gemenskap. En gemenskap med homogena förtecken.
När vi nu i effektivitetens, tillväxtens och integrationens namn ser allt
fler hamna utanför mainstream, blomstrar rädslan för det främmande igen.
Demokratin upplevs hotad.
Är då repression ett sätt att värna demokratin eller är det kanske så att
det är ett sätt att montera ned demokratin, på samma sätt som nedmonteringen
av samhällets trygghetssystem som pågått de senaste decennierna?
Sedan några decennier har samhället blivit allt hårdare för många att leva
i. Från att under 1960–1980-talen definierats som ett gemensamt samhälle
gick det mot ett individualistiskt samhälle igen. Från ett samhälle där
rättssäkerhet handlade om både formell rättssäkerhet och materiell
rättssäkerhet, till ett samhälle baserat mest på formell rättssäkerhet.
Formell rättssäkerhet handlar om vilka lagar och regler vi skapar medan
materiell rättssäkerhet handlar om en materiell rättvis fördelning av värdet
i samhället, som skulle kunna beskrivas i termer av ”det goda” samhället.
Värdegrunden som samhället vilade på och sågs som ideologisk och
samhällspolitisk kläs idag i mer juridiska ordalag. Inom forskningen kallas
det ibland för juridifiering. Från kommunal nivå till EU–nivå har
regelverken expanderat. Frågan är om det har gjort livet lättare att leva
för människorna?
Fri rörlighet för varor, kapital, personer och tjänster som är de friheter
som EU grundar sig på låter ju fantastiskt vid en första anblick.
Kan man anta att den som inte har några pengar är lika fri som den som har
mycket pengar? Friheten som den fattige har handlar mer om ”friheten” att
bli utnyttjad.
Juridifieringen är tänkt att skydda människor, men bara dem som är
skyddsvärda. De som anses nyttiga för samhället är legitima och skyddsvärda.
Övriga ska kontrolleras och utsätts då för allehanda repression.
Detta har ökat parallellt med marknadiseringen av samhället. Illusionen om
att det effektiva samhället skapas genom marknaden, har ökat klyftorna i
Sverige. Under förespeglingen att det handlar om individens frihet har
juridifieringen lett till att de som inte har förutsättningarna för
legitimitet åläggs ansvaret för sin situation.
Individen som inte har förutsättningar att bli legitim får helt enkelt
skulden för sin situation trots att det är politiska/ekonomiska
samhällsfaktorer som gjort att förutsättningarna inte finns.
Ökade klyftor gör livet hårdare för dem som samhället definierar vara i
”utanförskap”. När samhället inte ger dessa människor förutsättningar för
liv tappar de tilltron till samhället och skapar sina egna normer och
samhällen, ibland på liv och död, eller röstar på extrema politiska partier
i desperation. Vill vi ha ett samhälle där stora grupper lever för att
överleva?
Andra som i samhället inte är skyddsvärda enligt formell
rättssäkerhetspraxis är, sjuka, personer med funktionsvariation, arbetslösa
och asylsökande. De förutsätts ofta ha skapat situationen själva och kostar
pengar som marknaden antas vara mer bekänt av.
Dessa kontrolleras och tvingas runt i myndighetskarusellen i jakten efter
legitimitet. Då de redan stigmatiserats som icke skyddsvärda ges de inte de
rätta verktygen för att komma ur sin situation utan fastnar i en
passiviserande rundgång som bryter ned snarare än bygger upp människan.
Även anställda får känna på formell rättssäkerhetspraxis genom ökad
kontroll, utvärdering och tillsyn genom ”new public management”. När målet
är effektiv kontroll blir personal ”gisslan” i kontrollsystem som tar tid
från det arbete de är anställda att utföra.
Osäkra jobb ökar då arbetsgivare fokuserar resultat framför trygghet.
Personal stressas och blir sjuka. De hamnar allt längre från de grupper som
anses vara skyddsvärda.
När klyftan mellan skyddsvärda och icke skyddsvärda ökar, gör det att de
skyddsvärda av överlevnadsskäl ropar på hårdare tag av Polisen, som ses som
demokratins väktare, när de upplever existensen hotad.
De icke skyddsvärda ropar på Polisen i desperata försök att för ett
ögonblick få känna sig skyddsvärda gentemot andra icke skyddsvärda grupper,
vilket ytterligare splittrar människorna i samhället.
Polisen är den instans som äger legitima möjligheter att utöva våld och
kontroll men den är statens väktare, inte demokratins väktare. I en diktatur
är Polisens roll att bevara diktaturen.
Politiken behöver återta rollen som demokratins väktare, en roll de genom
outsourcing har lagt på marknadskrafterna. Marknadskrafter som dock har en
annan agenda som blivit extra tydlig i allsköns skandaler inom bank- och
finansvärlden och inom privata skol-, sjuk- och omsorgsvärlden. Inte för att
människorna är onda utan för att de äger verktygen att utnyttja sin
situation på andras bekostnad.
Retoriken leder oss att tro att politiken står för demokrati och allas
rättighet men när resultatet blir en nedmontering av välfärdssamhället blir
realiteten en annan.
Regelverken expanderar i trygghetens namn men nedmonteringen leder till att
folk skriker efter mer säkerhet i form av hårdare tag. När det sker i
trygghetens namn blir det motsägelsefullt.
Ju fler som definieras som icke skyddsvärda, desto fler kommer att upplevas
som ett problem som ska åtgärdas eller ett hot som ska avvärjas. Frågan är
var politiken anser att gränsen går, och vad ska man hitta på när man låst
in alla i trygghetens namn?
Sverige har genom historien fängslat folk av alla möjliga skäl. Definitioner
som lösdriveri, sinnesslöa och lata har fått nya namn. Tidigare kunde man
bli inlåst eller deporterad till en annan landsända för tvångsarbete om man
var arbetslös.
Kvinnor som inte definierades som nyttiga för samhället spärrades in på
spinnhus för tvångsarbete. Allt för den heliga arbetslinjens skull.
Detta var för inte alls länge sedan. Är det, det som skapar ett tryggt
samhälle? Är det dit vi vill igen?
Är repression ett sätt att värna demokratin eller är det kanske så att det
är ett sätt att montera ned demokratin, på samma sätt som nedmonteringen av
samhällets trygghetssystem som pågått de senaste decennierna?