TCO har med hjälp av Statistiska Centralbyrån frågat chefer på 2600 arbetsställen om deras inställning till sjukskrivna och långtidsarbetslösa. Resultatet presenteras i en kommande rapport.
”Nästan sex av tio chefer (56 procent för år 2007 och 54 procent för år 2009) uppger att de är ganska eller mycket negativt inställda till att nyanställa personer som är sjukskrivna från ett annat arbete. Hälften av cheferna (44 procent för år 2007 och 48 procent för år 2009) uppger också att de är ganska eller mycket negativt inställda till att nyanställa långtidsarbetslösa.”
Som alltid när det gäller den här typen av undersökningar visar den bara det som alla drabbade har vetat om sedan många år. Frågan är nu om samhällets styrande, fackförbund med flera ska fortsätta skuldbelägga individerna och/eller grupperna som står utan anställning. När ska man förstå att det inte är konstruktivt att administrera runt folk i olika åtgärder som inte tar hänsyn till människan.
När den gamla arbetsmarknaden sviker så duger det inte att skapa åtgärder som syftar till att folk ska tvingas tävla om lönearbete som inte finns i verkligheten. I stället bör man erbjuda människor att starta verksamhet inom ideella sektorn och erkänna denna sektors betydelse för samhällets utveckling. Det kan leda till nya verksamheter inom den sociala sektorn.
Att tvinga folk att arbeta inom den gamla arbetsmarknaden till usla ersättningar strider dessutom mot Svensk lagstiftning. SFS 1994:1219, art. 14, som handlar om diskriminering, stadgar att ingen får diskrimineras på grund av ”ställning i övrigt”. Det innebär att den som tvingas arbeta för en lägre ersättning än sina arbetskamrater är diskriminerad. Detta är en konsekvens av den envisa cynism som präglar arbetsmarknadspolitiken och det offentliga samtalet, där man lägger skulden för marknadens otillräcklighet på individen.
Accepterar vi denna strukturella diskriminering står det klart att vi inte längre lever i ett demokratiskt samhälle där alla ska ha lika villkor på arbetsmarknaden. Det torde förhoppningsvis leda till ett uppvaknande hos alla som säger sig företräda ett solidariskt samhälle. Om inte arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken klarar att behålla lika villkor måste vi ifrågasätta de grundläggande ekonomiska villkoren som styr marknadskrafterna. Den som inte gör något för att förändra detta är skyldig till att diskrimineringen fortsätter.