Individens frihet eller marknadsanarkism? Arbetslinje eller byråkratlinje?
Mycket av dagens politik bedrivs under parollen individens frihet gentemot staten. Samtidigt har Arbetslinjen skapats som en garant för det ”rättfärdiga” samhället där alla har rätt till det goda livet om man bara har ett lönearbete.
Värdet av det ”egna” arbetet och den ”egna” omsorgen betonas och värdet av arbetet stärks genom att sänka inkomstskatten för den som har anställning.
Intressant är att skattemedelsutgifter i form av skattesänkningar för anställda räknas som legitima medan utgifter för försäkringar som a-kassa eller ersättning i form av aktivitetsstöd räknas som bidrag och därmed är det inte legitimt.
Synar man denna svart-vita retorik upptäcker man snart en gråzon där olika typer av bidrag för att anställa människor finns. Det är lönebidrag, särskilt anställningsstöd, nystartsjobb, nyfriskjobb, instegsjobb, trygghetsanställning, utvecklingsanställning och kanske fler.
Om man har en anställning med bidrag undrar jag om man är lika legitim som en anställd utan bidrag eftersom den politiska retoriken fokuserar på arbetslinje kontra bidragslinje. Om legitimiteten är lika torde retoriken om bidragslinje falla under kategorin ”förenklad partiretorik för att väljarna ska fortsätta vara lyckligt omedvetna om verkligheten”.
Hur ser då friheten ut för befolkningen? Heltidsanställda stressar för att få livspusslet att gå ihop. Deltidsanställda är stressade över att ekonomin inte går ihop. Anställningslösa är stressade över att arbetsmarknaden ratar dem bara för att de kanske inte är helt friska eller för att man inte är 25 år med universitetsutbildning och 10 års arbetslivserfarenhet. Dessutom är anställningslösa ofta stressade över att inte uppleva att de har kontroll över sina liv på grund av myndigheters hantering av dem.
Vi har märkt att man från arbetsförmedlingen börjat fokusera på att personer som är hos en sysselsättningsanordnare ska vara på plats 40 timmar i veckan. Det kan tyckas rättvist vid en första anblick eftersom byråkrater ofta tänker utifrån att alla ska ha samma situation. Man bortser från att gruppen sysselsatta inte är en homogen grupp med exakt samma förutsättningar.
Bland alla i sysselsättningsfasen (fas3) är det många som egentligen delvis eller helt borde vara i försäkringskassans system på grund av sviktande arbetsförmåga. Ju tuffare bedömningar försäkringskassan gör desto fler hamnar hos arbetsförmedlingen. Förutom att många förlorar ekonomiskt ska de nu avkrävas total närvaro av anordnare. Människor som ibland inte kommer ur sängen på grund av värk eller dylika problem.
Den åtgärdsmarknad som skapats genom arbetsmarknadspolitiken de senaste 20 åren har bidragit till att individens frihet beskurits mer och mer av en politisk och ekonomisk marknad som är vettskrämd för att inte vara finansmarknaden till lags. En marknad där bankerna leker monopol med människors pengar och tvingar regeringar att skjuta till pengar när det är tomt i kassan. Det om något borde väl inräknas i bidragslinjen. En linje som dessutom drivs i tillväxtens anda.
Alla marknadsaktörer tvingas idag att leva i en marknadsanarki vare sig de vill eller inte. En situation där man tittar mer på vad konkurrenterna gör än på vad som skapar kvalitet. Det är ett ”ratrace” som skapar ekonomiska kriser av gigantiska mått och en omänsklig arbetsmarknad samt en inhuman åtgärdsbransch.
Myndigheterna tvingas i rättvisans namn att behandla alla lika illa vilket knappast skapar förutsättning för utveckling av människors förutsättningar i livet och på arbetsmarknaden.
Den som anser att inkomsten är målet för individen kommer att fortsätta hävda att arbetslinjen står mot bidragslinjen. Den som ser inkomsten som ett medel för att uppnå trygghet och utveckling förstår att individens frihet inte kommer ur anarki och tvångsåtgärder. Det finns hur mycket arbetslivs-, och beteendevetenskaplig forskning som helst som visar detta.
Henrik Lund