Solrosuppropet gick av stapeln den 9 april på annandag påsk. Det var inte på lika många orter som förra årets påskupprop men likväl ett lyckat arrangemang. Årets manifestation följde upp förra årets kritik mot nedmonteringen av sjukförsäkringen men nytt var att även arbetsmarknadspolitiken kom i fokus, vilket är bra. Det ger utrymme för en bättre helhetsbild.
Det blev en bred medial täckning då allt från tidningar, radio och tv följde uppropet. Det är glädjande att medierna förstår den samhälleliga betydelsen av arrangemanget och vad det står för.
Arbetsmarknadspolitiken har en egen utförsäkringsåtgärd parallellt med sjukförsäkringen. Den kallades fas 3 ända tills kritiken blev för stark. Då bytte regeringen namn till Sysselsättningsfasen. Ett enkelt knep för att blanda bort korten för väljarna.
Där hamnar alla som varit i Jobb och utvecklingsgarantin (i folkmun kallad JUG) i 450 dagar. Innan dess har man haft a-kassa i omkring 300 dagar. Det är alltså personer som varit utan anställning mycket länge. Enligt arbetsförmedlingens egen statistik är medeltalet cirka 8 år.
För att undvika att fastna i ett ältande av sakernas tillstånd är det viktigt att förstå grunden till problemen på arbetsmarknaden i stort.
Lönearbetsmarknaden är en del av den svenska ekonomin. Den svenska ekonomin är starkt beroende av den internationella och särskilt den europeiska ekonomin. Anledningen är de avregleringar som skett av bland annat penning- och finansmarknaden. Dessutom frångick den svenska riksdagen möjligheten att reglera kronans värde för att hålla arbetslösheten på en låg nivå redan på 80-talet. Istället införde man inflationsmål som även finns inom EU. Det gör att arbetskraften får ta ”smällarna” i ekonomin i stället för kronans värde.
EU:s olika fördrag som kommit under åren har syftat till att befästa denna ordning på överstatlig nivå. Överskottsmålet för nationerna i EU gör att man håller inne pengar som skulle kunna sysselsätta folk i ekonomin. Dessutom är det övergripande målet för EU:s marknad att det ska vara fri rörlighet av varor, arbetskraft och kapital. Hur fritt det blir kan man fundera över. Redan förre statsministern Göran Persson var tydlig när han i Dagens Politik (9 maj 1996) sa: ”När den finska skogsarbetaren med glädje tar och får ett jobb i en fransk vingård, då fungerar EMU.”
OECD, de rika ländernas samarbetsorganisation, menar att en rörlig arbetskraft stabiliserar eurozonen. Detta mot bakgrund av det ekonomiska kaos som råder i flera euroländer som Grekland, Irland, Spanien och Italien.
OECD menar att folk är för dåliga att flytta till jobben. Själv ser jag det som ett sundhetstecken att folk anser att fri rörlighet även borde innebära rätten att stanna kvar där man valt att bosätta sig. Det sätter samtidigt fingret på frågan om marknaden ska vara till för folket eller om folket ska vara till för marknaden. Och den avgörande frågan: vem styr marknaden? Låt mig göra en jämförelse.
Har du försökt fylla ett badkar med vatten utan att proppen sitter i? Det är så skuldekonomin fungerar. Privat och offentlig sektor sitter på badkarskanten och kämpar för att vattnet ska öka genom att spola i tillväxt eftersom det hela tiden rinner ut till ägarna av vattnet i skuldekonomin. Samtidigt sitter de röda och blå politikerna på kanten och munhuggs om hur det vatten som ändå stannar i badkaret ska fördelas bland folket. De tror att det inte finns en propp att tillgå utan utgår från att ekonomin inte kan styras på annat sätt än genom skuld.
Den som vill att vi ska bli ett nomadfolk som flyttar till jobben inom EU kan sitta på kanten och njuta av synen av alla som flyttar runt tillsammans med framtida klimatflyktingar och matflyktingar. Det ger en ny innebörd åt ordet folkrörelse.
Den som anser att det bästa är en demokratiserad ekonomi anpassad till folkets behov måste börja röra sig i en annan riktning än dagens överkonsumtions och tillväxtekonomiska riktning. Det är ditåt SALO strävar.
Henrik Lund