Skuldkris är ett ord som används flitigt numera. Länder världen över upplever att deras ekonomi riskerar att kapsejsa. Grekland är på ruinens brant och frågan är om de klarar av att hålla sig kvar i Euroland. Jag kallar det Euroland lite skämtsamt då hela processen kan kännas som en gigantisk park där man kan prova olika ekonomiska och politiska attraktioner. En genomgripande attraktion är EMU som innebär en gemensam valuta kallad Euro.
Jag tillhör dem som påpekade riskerna med euron när våra makthavare ville att Sverige skulle ansluta sig i folkomröstningen 2003. Euron för freden, euron för att vi ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja. Argumenten från ja-sidan tröt inte. EU-byråkrater medgav redan 2002 att euron inte skulle fungera ekonomiskt. Den kommande krisen skulle dock lättare skrämma folk till att acceptera en starkare politisk samordning vilket vi ser nu.
Grekland, Irland, Spanien, Italien, Portugal lider och kön kommer att bli längre och längre till den bankakut som EU:s statsledare tvingats skapa för att inte skuldekonomin ska dra undan fötterna helt för länderna. Att Irland framställdes som ett drömland av ja-sidan kanske det är svårt att tänka sig nu.
Skuldkrisen är dock inte enbart en Eurokris. Vi har ju de senaste åren kunnat följa USA:s ekonomiska härdsmälta med bank- och finanskrasch med efterföljande bostadskrasch.
Idag är USA skuldsatt upp över öronen med bland annat lån från Kina, en gång i tiden USA:s politiska fiende. En intressant fråga är nu hur USA ska förhålla sig till Kina och har Kina å sin sida kanske en politisk strategi som ligger och lurar bakom alla skulder. Ekonomi och politik går ju ofta hand i hand.
Den fria rörligheten inom EU har hela tiden varit något man lyft fram som positivt. Men för vem? Menar man alla papperslösa arbetare som sliter för 20 kronor i timmen i usla arbetsmiljöer bara för att EU har höga murar mot länderna utanför EU. Var det det man menade med det papperslösa samhället?
Den allt hårdare internationella arbetsmarknaden gör att människor gör vad som helst för att klara livhanken. Var det någon som förespådde att trafficking skulle bli storbusiness i Sverige?
Vissa menar att det förs in mellan 400-600 kvinnor och barn varje år till Sverige. 90 % av dom kommer från Östeuropa. Vidare att en miljon barn faller offer för sexhandeln varje år och att 125 barn räknas bli offer för sexhandeln varje timme! Det blir 3 000 barn varje dag.
1970 visade Sveriges television ett barnprogram som hette Ville, Valle och Viktor. Det var på den tiden när det ännu var okej med politiska barnprogram.
De vandrade runt i Sverige och förundrades av avfolkningen i Norrland, förgiftningen av våra vatten och andra problem i samhället. Viktor, som spelades av Hans Wahlgren, var en docka som kunde tala och var gruppens moraliska samvete. Han ställde ofta en enkel men ändå viktig fråga.
– Vem tjänar på allt detta?
Vem tjänar på skuldkriser till exempel? Ja, inte är det folken i alla länder som får bidra med sina pengar antingen som ränta i goda tider eller genom bankakuter då stater betalar bankerna med skattemedel. Vem tjänar på ett ekonomiskt system som förutsätter att miljöresurserna ökar i samma takt som tillväxten. Det är väl allom känt vid detta laget att miljöresurserna är ändliga och endast kan reproduceras i en begränsad mängd. Ska vi klara tillväxtekonomins krav kräver det inom kort att vi har fem jordklot.
Mellan 2 – 3 % av vår befolkning tjänar på skuldekonomin. Resten är förlorare. Jag känner mig tvungen att fråga dig bäste läsare: – tycker du att det är okej? Om inte, kanske du undrar vad man gör åt saken.
Är du nyfiken på lösningar kan du gå in på Vision Balans hemsida och läsa artikelserien Det nödvändiga paradigmskiftet som går att ladda hem och läsa i lugn och ro.
Henrik Lund