Ledare nr 3 2011

Tillit är något mycket viktigt men vad innebär det egentligen? Om jag ger av mig själv i mötet med en annan person – kan jag vara säker på att få något tillbaka? Måste jag få något tillbaka? Eller är det kanske så att min tillit till att allt ordnar sig på något sätt gör att jag kan ge av mig själv utan att kräva något tillbaka?

Härom dagen hörde jag en kvinna i Tankar för dagen i P1. Hon berättade att en ingift släkting sagt till henne när hon ville ge dem avlagda barnkläder: Det enda man har kvar – är det som man har gett.

För mig symboliserar dessa ord essensen i vad det innebär att vara människa. Vi existerar först i mötet med en annan människa. När jag ger något till en annan människa så stannar det även kvar hos mig själv i minnet av att av fri vilja ha gett och den sköna känslan av att det betytt något för den andre. Det behöver inte vara någon sak utan kan lika väl vara ett leende eller någon annan positiv bekräftelse av den andre.

Vad har det då med tillit att göra? Jag tror att många i sin strävan efter status i detta prylsamhälle glömmer att prylar är förgängliga medan det man gör för en annan människa består även om det inte går att mäta värdet.

Aktörerna på finans- och aktiemarknaden gör allt för att behålla marknadens tillit, det vill säga människornas tillit. Annars ökar inte vinsterna. Finanskraschen i USA härom året slog till när aktörernas (människornas) tillit till varandra tog slut. Då gällde det att ta hem vinsterna för dem som var snabbast att sälja. Vem förlorade mest – jo vanligt folk. Just nu är Greklands ekonomi i en enorm tillitskris.

Vårt ekonomiska system bygger på att man utnyttjar människans grundläggande egenskap tillit för vinstmaximering. Tillit bygger dock på samverkan, till skillnad mot konkurrens som är en grundsten i den räntebärande ekonomin. Om tillit är något basalt för mänsklig existens, och man har ett ekonomiskt system som bygger på konkurrens i stället för samverkan, torde det ekonomiska systemet logiskt sett motverka mänsklig existens.

Lyssna på vilken ekonomianalytiker som helst så kan den inte i förväg tala om vad som kommer att hända i ekonomin i framtiden. Däremot är de mycket duktiga på att i efterhand hitta på förklaringar till varför det som hände, hände just nu och varför det hände där det hände.

Är det värdigt oss människor att fortsätta känna tillit till ett system som förstör tilliten mellan människor? – Ett system som ökar klyftorna mellan människor och som tvingar marknadsaktörerna att utarma människans livsvillkor i naturen.

Om vi skulle ha ett ekonomiskt system där pengar endast är ett betalningsmedel, och inte som i det klassiska ekonomiska systemet en produktionsfaktor, skulle vi slippa den tillitsbrist som skapas av den människofientliga konkurrens som finns idag.

Dagens centraliserade ekonomi gör att endast de få som äger mest kan skapa vinster på folkets bekostnad. Vi borde demokratisera ekonomin så att även de som har andra värden i livet än de tävlingsinriktade entreprenörerna blir legitima.

Den som läst så här långt och tycker att jag flummar borde fräscha ut kunskapen om varför låg- och högkonjunkturer uppstår, varför börskrascher uppstår, varför fattigdom uppstår, varför inflation uppstår och varför arbetslöshet uppstår. Varför tror man att inflationen sjunker när man höjer räntan, när det på längre sikt är tvärtom? Varför tror man att arbetslöshet uppstår på grund av tillgång och efterfrågan när det beror på att ränteekonomins aktörer kräver mer tillbaka än de lånar ut.

Tänk på det nästa gång du ger av dig själv i mötet med en medmänniska.

Glöm aldrig att du är människa först och främst. Det enda man har kvar är det man gett.

Med det önskar jag en skön sommar!

 Henrik Lund