Fas 3 – en fasa eller möjlighet?
Under lång tid har Fas 3 debatterats i alla möjliga media och till och med riksdagen har haft debatter. Det är bra. På rikskansliet arrangerar vi träffar där människor kan komma och diskutera förhållandena hos anordnare.
Jag har mött många olika åsikter om Fas 3 från anvisade. De flesta tycker det är bra att komma hemifrån och få ett socialt liv samtidigt som man naturligtvis är missnöjd med de villkor som regeringen satt upp.
Regeringsföreträdare hävdar med bestämdhet att Fas 3 är bra och ger möjlighet till meriter och kontakter man inte skulle ha fått annars.
Samtidigt får vi ofta rapporter om människor som hos både privata och offentliga anordnare utnyttjas som arbetskraft till uppgifter som egentligen borde utföras av anställda.
Många arbetsuppgifter har sparats bort under senare år. Dessa är inte längre ordinarie uppgifter och då kan man formellt sett ta in personer på Fas 3. Att detta tränger undan riktiga anställningar struntar myndigheterna och regeringen i.
Det är intressant att regeringen och andra företrädare menar att Fas 3 ska hjälpa folk att komma tillbaka till den ordinarie arbetsmarknaden när folk redan befinner sig på den ordinarie arbetsmarknaden. Fast med en Fas 3-anvisning. Offentliga anordnare har personer som kallas cityvärdar som gör det som tidigare anställda på gatukontoret gjort. Även inom omsorgen fyller man ut med Fas 3.
Privata vinstdrivande anordnare använder Fas 3 för att man inte har råd att anställa. Borde det då inte finnas krav på att alla som arbetar får del av vinsten eller företaget i stället för att bara utnyttja folk?
I stället för att se orsaken till arbetslösheten i det räntebärande ekonomiska systemet görs människor till orsaken genom att man talar om ett matchningsproblem. Det är individerna det är fel på enligt detta synsätt trots att det finns massor med välutbildade bland dessa.
Om nu individerna ska klä skott för arbetslösheten så ge folk resurser att skapa sina egna, nya, arbetstillfällen! Kanske kan Fas 3 bli en inkubator till nya jobb utifrån ett socialt perspektiv om nu dessa inte anses passa in på den ”ordinarie” arbetsmarknaden. Med höjd ersättning som kompensation för ökade omkostnader som resor, mat, barnomsorg, kläder med mera minskar den ekonomiska stressen. Med ett förhållningssätt från regering och dess myndigheter som är stöttande i stället för överkontrollerande kan anställningslösa få lugn och trygghet och fokusera på att vara kreativa i stället för att bli överstressade.
Man borde bredda synen på vad anordnarbidraget kan gå till. Om individen anser sig behöva utbildning kan bidraget användas till det. Om andra vill gå ihop i en förening eller kooperativ och starta affärsverksamhet kan pengarna gå till det. Ska Fas 3 vara utifrån individens behov som arbetsmarknadsminister Hillevi Engström uttryckt måste man börja ta hänsyn till att individer har olika behov.
Arbetsförmedlingen gick nyligen ut med att personer i Fas 3 endast får vara kvar två år hos en och samma anordnare. I vår egen verksamhet är det personer i Fas 3 som utvecklat Vision Balans. Eftersom tidskriften ännu inte kan bära sina egna kostnader tvingas personer bort vilket riskerar att skjuta ett projekt med potential i sank. Vår redaktionsgrupp anser att Fas 3 så som vi bedriver det ger en framtidstro och hopp om anställning. SALO vill ge folk framtidstro och hopp medan regeringen gör tvärtom.
Henrik Lund