För vem?!
Denna uppfordrande frågeställning fick jag och mina kollegor på en kurs då jag arbetade som rehabiliteringssamordnare på Försäkringskassan i slutet av 1990-talet.
För vem, är den som arbetar inom myndigheter? Jag tror det inte är klart och tydligt för alla längre, och var inte ens då.
En situation med för höga krav från regering och ledning, för många ärenden och ”kunder” som kräver att man ska lösa deras situation trots ett regelverk och rutiner som tar ifrån handläggaren verktygen att kunna påverka kundens situation, gör att handläggaren drar sig för att ta ansvar.
Paradoxalt nog, just när jag skriver detta kommer ett mail från Försäkringskassan, om att ohälsotalet minskade med 3,3 dagar under 2010. Hurra utropar säkert finansministern men vad säger det egentligen om hälsan i landet? Det säger bara att staten har tagit ansvar för färre av dem som behöver stöd. Folk blir inte friskare av att man minskar ohälsotalet!
Kommunernas försörjningsstödskontor är nog inte lika glada. Det blir nämligen de som får ta smällen i många fall.
Vi har idag en försäkringskassa som klassar gravt sjuka människor som arbetsföra. Bara för att man i slutet på 1990-talet började prata om friskfaktorer i stället för sjukfaktorer.
Jag arbetar bland annat med att hjälpa enskilda personer som hamnat mellan stolarna på olika sätt. Det kan handla om allt från psykologiska och sociala frågor till rent ekonomiska frågor.
Om jag skulle sammanfatta det jag gör i arbetet som är riktat mot kommunikationen mellan myndigheter och enskilda människor så är det en sak som dominerar – att få myndighetens tjänstemän att förstå att det är människor de hanterar.
Förutom handläggares undermedvetna förskjutning av ansvaret till individen på grund av stress snävar Försäkringskassan in definitionerna på sjukdom, arbetsförmåga och annat vilket medför att individen får en enorm bevisbörda för att komma i åtnjutande av ersättning. På grund av att det är sjuka människor som tvingas axla detta ansvar så orkar många inte detta. De accepterar att leva under förhållanden som är mycket svåra medan Försäkringskassan skickar ut pressmeddelande om att ohälsotalet minskar.
Genom att tala om (o)hälsa istället för sjukdom gör man det svårare för den medicinska expertisen som diagnostiserar sjuka människor att vinna gehör för sina utlåtanden. Hälsa är inget medicinskt begrepp och därför behöver inte handläggaren beakta det som en sanning.
Arbetsoförmågebegreppet är ett annat problem. I socialvårdskommitténs betänkande från 1944 delade man upp begreppet i två delar. (1) om man på grund av sjukdom rent faktiskt inte kan utföra arbetsmomenten i sitt förvärvsarbete helt eller delvis. (2) om det för att bota sjukdomen är lämpligt att personen avhåller sig från förvärvsarbete.
Arbetslinjen, som den har utvecklats, fokuserar idag den första definitionen. Att avhålla sig från förvärvsarbete för att bota eller lindra sjukdom är inte legitimt i dagens samhälle. Åtminstone inte med rimlig ersättning.
Henrik Lund