Hösten har tagit tag i den naturliga processen som Moder jord oförtröttligt bereder oss varje år. Så här efter sommarens ledighet och lek fastnar vi lätt i höstens allvar. Då kan det vara nyttigt med lite höstfilosoferande.
Kanske träffade du någon i somras som du inte sett på länge. – Hej, hur har du det nu för tiden? Det är nog en av de vanligaste frågorna vi ställer varandra. Frågan rymmer många dimensioner. – Vad har du gjort sedan sist (vilket kan vara många år)? – Vad gör du just nu? (det vill säga vad jobbar du med nu? vilket förutsätter att du har anställning). – Vad har du för planer inför framtiden? – Är du gift/skild? – Har du barn? – Är du frisk/sjuk? – Är du lycklig/olycklig? eller – Var bor du? – Är du rik/fattig? Oftast svarar man nog artigt att det är bra, därför att det är normen – att det är bra. Träffar man på en kamrat från svunna tider känns det ibland som att tiden stått stilla.
Vi föds som människor och dör som människor. Däremellan fråntas vi ofta det mänskliga. Som barn är vi potentiella arbetstagare och går i skolan för att vi som vuxna ska bli duktiga arbetare. Vissa avancerar till chefer och VD:ar. Vi blir brickor i ett ekonomiskt spel. Är det kanske det som gör att vi glömmer vårt naturliga ursprung och ”tvingar” oss att springa i ekorrhjulet för att konkurrera om de ändliga resurserna – för makten och ägandets skull? Ansvaret för våra barnbarns framtid och Jordens framtid får komma i andra hand. Den brittiske fysikern Stephen Hawking menade att ”det handlar inte om tillväxt, det handlar om balans”. Samtidigt har vi en livsstil som är i obalans. Obalans med naturen och oss själva, därför att vi är en del av naturen.
Indianhövdingen Cheif Oren Lyons (Doppings styrkedroppar, 2004) menar att ”naturlagarna kommer slutligen att balansera allt”. Girighet belönas mer än den andliga kontakten med naturen. Själv tror jag att balans inte är detsamma som harmoni för oss. När vi drivit överkonsumtionen över den yttersta gränsen kommer balansen i naturen göra att mänskligheten inte kommer överleva. Vad är vår surt förvärvade välfärd värd då?
Oren Lyons frågade en gång en samling VD:ar varför de inte hejdade sig i sin tillväxtiver. En VD svarade att han skulle få sparken om han gjorde det. Oren Lyons frågade om han hade barn. Han svarade att han hade både barn och barnbarn. Oren Lyons frågade då: ”När tänker du upphöra att vara direktör, och bli morför i stället?”. Han fick inget svar. Och medan svaret är obesvarat går tiden.
Allt är frågor som berör livsprocessen som pågår medan tiden går. Men, vem kan egentligen svara på om det är tiden som går? Eller är det bara visarna på klockan som snurrar utan att tiden går. Ja – tid, vad är det egentligen? Finns tiden i universum såsom vi bestämt oss för att uppfatta den? Det mesta vi gör är relaterat till tid. Tidigare var tiden relaterad till naturen. Nu är den relaterad till klockan och allt vi tvingar oss att hinna med medan visarna går. Hur många män i den äldre generationen har inte upptäckt på ålderns höst, hur mycket de förlorat medan de la all sin tid på lönearbetet. En del till och med, med uppgift att effektivisera och rationalisera bort andra anställda som då hamnat utanför lönearbetsmarknaden. Allt för tillväxtens skull.
Kanske bör vi fundera över vad vi gör med vår tid, eller kanske vårt ”varande”. Jag tror vi behöver förändra samhällsstrukturerna som definierar oss alla som ”görande” till att se oss som ”varande”. Vi är människor genom hela livet. Vi är inte det vi gör. Och medan tiden står stilla, åldras våra kroppar.
Henrik Lund