Snart är det val. Som vanligt kryddar partierna sin valfläsksoppa med enkla budskap som mer pengar i fickan eller hårdare tag mot fusk.
Man kan väl bara hoppas på att de någon gång skulle börja diskutera samhällsfrågor på djupet. Till exempel: ska samhället vara till för människorna eller ska människorna vara till för samhället? Eller varför inte: ska pengarna vara till för alla människor eller ska de vara till för dem som äger mest pengar?
Ord som ”utanförskap” och ”arbetslinjen” hoppar som grodor ur varje politikermun. Allt för att verka seriös. Hur kan människor som kanske haft anställning i 30 år och lever ett normalt liv befinna sig i utanförskap bara för att de blivit anställningslösa? Varför ska människor behöva känna sig utanför bara för att de blivit sjuka och hamnat hos Försäkringskassan?
Borde det inte vara så att alla har rätt till livskvalitet?
Alla borde ha rätt till ett arbete. Frågan är vilket arbete då arbetsmarknaden hela tiden krymper och lönearbetena blir färre, samtidigt som arbetskraften innehåller personer som är i de åldrar som arbetsgivarna ratar idag.
Alliansen, och även socialdemokratiska regeringar, har lagt ansvaret för att lösa arbetslösheten i knäet på individen. Hur konstruktivt är det?
Vi borde i stället diskutera vad Arbete är? I dagens system definieras det ”lönearbete”. Arbete är ändå så mycket mer. Se till exempel på allt informellt och ideellt arbete som utförs men som inte värderas i pengar bara för att det inte finns på lönearbetsmarknaden. Vad är det för livskvalitet att bli definierad som utanför bara för att vi har en krympande lönearbetsmarknad? Inte ens alliansen har klarat av att minska det de kallar utanförskapet. Arbetsmarknadsdepartementet skriver själva i en sammanställning att utanförskapet i stället har ökat med drygt 6000 personer sedan 2006.
Lönearbetsmarknaden hänger ihop med den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken är beroende av den globala ekonomin. Det som värderas och prioriteras i dagens ekonomiska system är vinst (tillväxt). Antingen vinst på arbete eller vinst (ränta) på kapital. Resultatet i ett system som detta när man fokuserar arbetslinjen blir dubbelmoral. Arbetslinjen blir då till för dem som tjänar pengar på sitt kapital, inte dem som är anställningslösa. Det talas om solidaritet men man menar att den som är ”utanför” ska vara solidarisk med den som är ”innanför”.
Vi lever alltså i ett system som skapat och skapar en massa problem därför att det inte är konstruerat för att värdera och legitimera alla människor. Det finns forskning som visar att endast 3 % av befolkningen de facto tjänar ekonomiskt på detta system. Då kommer Albert Einsteins ord för mig:
”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”
I stället för ett system som enbart värderar människan utifrån dennes ställning på lönearbetsmarknaden eller ägande av kapital borde vi ha ett system som värderar människan bara för att hon är människa. Då inbegriper man alla mänskliga aktiviteter inklusive vila som är en underskattad aktivitet för att uppnå hälsa och kreativitet för att utveckla samhället i en hållbar riktning.
Min uppmaning till alla som vill ha förändring – förena er med SALO och gå ut till politikerna och ställ de besvärliga frågorna!
Varför ska vi behålla ett system som sätter folk i ”karantän” och legitimerar utarmning av anställda för vinsternas och tillväxtens skull?
Henrik Lund