Det kommer ett TV-program i kväll kl 20.00 (2014-09-10) som tar upp problemen med arbetslösheten och inflationen. Jobb-bluffen som visar på att vare sig moderaterna eller socialdemokraterna egentligen vill minska arbetslösheten ner mot noll-strecket. Jag har läst presentationen och har följande synpunkter:
Jag har läst presentationen av kvällens TV-program Uppdrag granskning om Inflation och arbetslöshet.
NAIRU (Non-Acceleration Inflation Rate-of-Unemployment), som Milton Friedman presenterade och har blivit allmänt accepterat är en felaktig tolkning av statistik. En åkomma som ett antal ekonomiska teorier byggt på. Före NAURU fanns en annan formel som var allmänt accepterad, något enklare. Den benämndes Phillipskurvan, som på ekonomerna Paul Samuelsson och Robert Solow formulerade 1960. Den gick ut på att när arbetslösheten var låg så medförde det automatiskt att inflationen skulle bli hög och tvärtom. Den fick knäcken på 1970-talet när stagflationen (stagnation och samtidig inflation) dök upp.
Med ganska enkel matematik (gymnasienivå) kan man visa att det samband som finns mellan inflation och arbetslösheten egentligen är ett linjärt samband mellan inflation och hur snabbt arbetslösheten ökar eller minskar. Detta räknade jag fram redan omkring 1967 sedan jag året dessförinnan kommit i kontakt med idén om att pengar inte skulle vara räntebärande.
När det mer allmänt gäller inflationen så står det helt fel i läroböckerna i nationalekonomi. Där förfäktas fortfarande att en ökning av räntan hejdar inflationen och en minskning av räntan ökar på inflationen. I själva verket är det precis tvärt om. Också detta är ganska lätt att visa med enkel matematik, fortfarande på gymnasienivå. Ekonomerna har gjort en felaktig modell genom att skära ut en liten bit av verkligheten och genom bortseende från vad som händer i resten av samhället hamnat helt fel i sin teoribyggnad.
Det man gjort är att titta på hur de personer som står inför valsituationen mellan att sätta in pengar på banken och få ränta på dem eller att köpa något som de vill ha. Om då räntan är hög så anser man att de kommer att föredra att sätta in pengarna på banken, är den låg så kommer de att köpa något och därmed öka efterfrågan på varor och tjänster, vilket skulle ge möjlighet för företagen att höja sina priser. Sedan drar man slutsatsen att en ökning av räntenivån kommer att sänka inflationen och en minskning att öka den.
Det man bortser ifrån är situationen för alla företag och privatpersoner som har lån. Om räntan höjs ökar deras kostnader och då blir de mer eller mindre tvungna att öka på priserna på de varor eller tjänster de säljer och / eller avskeda personal för att minska sina lönekostnader. Detta sker naturligtvis med en viss eftersläpning. Sänks räntan så sker motsatsen, de får lägre kostnader på sina lån och kan då sänka priserna eller öka antalet anställda.
Den grupp som redan har en skuldbörda är givetvis mycket större än den lilla grupp som under en begränsad tidrymd funderar på vad de skall göra med sina pengar. Därför kommer också det som beskrivs i närmast föregående stycke att dominera utvecklingen av inflationen. D.v.s. räntehöjningar ökar inflationen, räntesänkningar minskar den.
Därför är det rätt intressant att se hur ekonomerna nu står alltmer förbryllade när räntesänkningarna, som nu bringat ner räntenivån till nära noll, inte ger den förväntade inflationsökningen upp till 2 %. Tvärtom har ju inflationen minskat vilket den också skall göra enligt den modell jag själv tagit fram.
Redan i januari 2006 skickade jag över material till Riksbanksledningen som med hjälp av deras egen och SCB:s statistik under en 15-årsperiod klart visade att inflationen går upp efter räntehöjningar och att arbetslösheten ökar och motsatsen sker efter räntesänkningar. För ett år sedan skickade jag över material till Riksbankens styrelse som bland annat visade att en ränta över noll procent alltid verkar inflationsdrivande, kraftigare ju högre räntenivån är. Det resulterade i en mailväxling med Stefan Ingves som till slut tystnade när han inte kunde bemöta mina argument. Dessförinnan hade han skrivit att några medarbetare skulle se på mitt material men jag har inte fått några meddelanden från någon sådan.
När det gäller politikerna så har de ju beslutat om ett överskottsmål för både staten och den offentliga sektorn, samtidigt som alla, inklusive vänsterpartiet, godtar att företagen skall gå med vinst. Samtidigt oroar sig riksbanken och finansinspektion sig över att skuldsättningen i samhället ökar. Eftersom privatpersoner får sina intäkter från antingen den offentliga sektorn eller från företagen och företagen och den offentliga sektorn får sina intäkter från privatpersoner så måste ju en stor grupp privatpersoner år från år öka sin totala skuldsättning. Annars går det matematiskt inte ihop.
De extra pengar som varje år behöver komma in i systemet tillförs till över 95 % av bankerna. Det sker genom själva utlåningen. Banken lägger upp ett tomt skuldkonto för låntagaren och från detta tomma konto för man över ett belopp till låntagarens tillgångskonto. Beloppet på tillgångskontot kan användas för inköp. När låntagaren efterhand amorterar sin skuld försvinner samma mängd pengar ur systemet. Det kvarstående problemet är att man dessutom måste betala en ränta som bara till en del används till bankens inköp av varor och tjänster respektive lönekostnader. Resten betalas ut som vinst eller läggs till bankens eget kapital. Bara en del av vinsterna används till inköp av varor och tjänster, resten lånas ut igen (”investeras”) eller står bara kvar på konton någonstans.
Summan av kardemumman är att privatpersoner som grupp måste öka sin skuldsättning eller godta att alltfler inom gruppen blir arbetslösa när företag och den offentliga sektorn upprätthåller sina vinst- respektive överskottsmål. Därför är det helt befängt av politikerna att ondgöra sig över växande skuldsättning och samtidigt säga sig arbeta för minskande arbetslöshet. Den överväldigande delen har förmodligen inte tänkt igenom sammanhangen, i likhet med sina rådgivande ekonomer.
Vi kan av naturresursskäl och rena tidsskäl inte ha en långsiktigt hållbar ekonomi som ständigt växer, vi måste anpassa de ekonomiska spelreglerna efter vad naturen och människan tål. Det går att göra, t.o.m. med tekniskt sett mycket enkla åtgärder, men det fordrar att man tänker lite utanför den nuvarande boxen.
Per Almgren