Ledare nr 4 2014

<Publicerad i papperstidningen innan valet>

Valet är i full gång och löftena haglar från alla sidor. Tänk om det vore så enkelt att driva politik. Då skulle alla önskningar kunna tillfredsställas. Från den hemlöses bostadssituation och ofta missbruksproblematik till kapitalistens egodrivna jakt efter bekräftelse genom mer pengar på bankkontot.

Valet denna gång sker i en värld där hatet fått ett starkt fäste. Från svenskarnas parti med sin nazistiska våldspolitik över sverigedemokraternas ”lightvariant” av fascism genom att ”bara” vilja prata om invandringpolitiken och inte människorna (!?), till allianspartierna med en politik som ökar klyftorna.

De sätter grupper mot varandra på ett sätt som i mångt och mycket kan jämföras med tiden innan andra världskriget. Om man till detta ser vad som händer i vår omvärld med väpnade konflikter i Ukraina, Irak, Syrien med flera länder så kan vi se en gemensam nämnare nämligen rädsla och hat.

När en valrörelse handlar mer om att smutskasta sina motståndare än att diskutera vilket samhälle de vill skapa då är det rädslan som styr. Väljarna blir då bara förvirrade av all skrämselpropaganda.

I rädslan för att förlora sina väljare går partierna ut med löften i frågor som inte särskiljer dem från andra partier utan förvirrar ännu mer.

Dagens Sverige lider tyvärr av en historielöshet som är stor i detta avseende. Främlingsfientlighet är inget nytt fenomen. Per Svensson, journalist och författare, beskriver i sin bok Vasakärven och järnröret en bild av hur den högervåg som genomsyrar stora delar av Europa har en historia som går tillbaka till början av 1900-talet.

I Sverige kunde man i slutet av 30-talet uppleva olika aktioner för att hindra judiska läkare att få en fristad med arbetsmöjligheter i vårt land. Dessa läkare var tio till antalet(!). Det talades om ”judeinvasion” vilket i dagens retorik kan översättas med musliminvasion.

När politiker och journalister talar om dessa fenomen sker till slut en normalisering av språket och föreställningarna om fenomenen. När till och med välkända Svt:s program Agenda ställer frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, då har det gått långt.

När rädslan råder är det de svaga som attackeras. Just därför att rädda människor inte vågar angripa den starke. Detta gör man genom att måla upp en illusion om hur de svaga är och varför det är fel på dem. Då tar man till en skamlös retorik som att de passar inte in eller vi måste behålla svenskheten. En svenskhet som aldrig funnits mer än i reklammakarnas bilder för att få oss att konsumera mera.

Ingen på varken höger eller vänsterkanten skulle komma på idén att fundera på vart pengarna tar vägen som ”inte finns” och som invandrarna beskylls för att kosta. Om man gjorde det skulle det snart gå upp för vederbörande att det inte är invandrarna som kostar mest utan banker och finansmarknadens aktorer.

Problemet är att de inte är lika lätta att definiera då det krävs kunskap om alternativa sätt att se på det ekonomiska systemet. Dessa är dessutom starka med makt och legitimitet då vi i detta samhälle hyllar den som är rik på pengar men inte den som är rik på kärlek. Om vi inte låter kärleken till det levande styra pengarna utan tvärtom, skapas grogrunden för rädsla och hat, och separation istället för integration. Vi får alltså det samhälle vi väljer beroende på vilken känsla vi låter dominera.

Frågan du behöver ställa är: Vill vi ha ett samhälle baserat på kärlek till det levande eller hat till det levande? Om du väljer det senare inbegriper det även hat gentemot dig själv eftersom du är levande.

Alltid när vi väljer något, väljer vi bort något annat. Vi kan inte både visa kärlek och hat till allt levande. Vi måste välja och det innebär ett ansvar. Väljer vi hat innebär det ett ansvar för de konsekvenser det medför. Om konsekvenserna innebär kränkningar av levande varelser tvingas vi förr eller senare att ta ansvar för det. Det är inte lätt att leva i kärlek men det är ännu svårare att leva i hat.