Riksdagen har blivit en tummelplats för de försmådda. SD har äntligen kommit ut ur garderoben och talar klarspråk. Deras huvudsakliga mål är att begränsa invandringen säger de. De lovar att rösta ned varje budgetproposition som inte står bakom deras krav när det gäller invandringen.
Samtidigt angriper SD:s Björn Söder, 2:e vice talman, grupper som redan sedan länge bor i landet. Samer judar och araber diskuteras ur perspektiv som för tanken till 1930-talets Tyskland. Söder hävdar att folkens och staternas gränser bör överensstämma. Det är en sak att säga det när SD inte kan påverka gränserna men vad händer om de skulle få majoritet? Är det då dags för samerna, judarna och araberna att visas på dörren? Är det vad svenska folket vill? Lärde vi oss inget under den period då rasbiologin styrde den svenska vetenskapen?
Anna Kinberg Batra och övriga alliansledare agerar som om alliansen är ett parti och hävdar envetet att det är Löfvens ansvar att budgeten inte gick igenom. Det verkar mer vara ett taktikspel som gav SD medvind. Stefan Löfven gick ut och sa att det ska bli nyval när de förlorade budgetomröstningen. S lägger skulden på Alliansen för att inte vilja samarbeta.
I riksdagsarbetet har protester mot Björn Söder framförts. Rossana Dinamarca (V) sa ”Du är inte min talman” när Söder påpekade att hon inte börjat sitt anförande med ”Herr Talman”. Jan Lindholm (MP) fortsatte med att säga ”herr talman” på nordsamiska. Sedan sa Karin Rågsjö (V) Schalom herr talman. Också Pernilla Stålhammar (MP) protesterade genom att tilltala talamannen på romani.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En del tycker protesterna är bra och viktiga medan andra tycker de är pubertala och larviga. Till Ekot uttalade Söder: – Men det är beklagligt, man skulle kunna förvänta sig lite mer av riksdagsledamöterna hur man uppträder, vett och etikett.
När man analyserar saken så tror jag man behöver backa bandet och se vad som orsakat denna sänkning av praxismoralen oberoende av partipolitik. Allianspartierna har under många år cementerat en blockpolitik som tidigare inte var lika tydlig som nu. De har krävt av S, MP, V att innan val visa vilken politik man ska föra. Trots att vi har ett partisystem som utgår från att partierna ska gå till val separat och sedan bilda regering utifrån det underlag som väljarna ger. Genom blockpolitiserande får väljarna mindre valmöjligheter.
När sedan Stefan Löfvén blev statsminister släppte allianspartierna fram honom då de tappat i valet. När man därefter skulle rösta på ett budgetförslag så sänkte man regeringen med hjälp av SD. Det verkade mer som en taktik för att få Löfvén att verka regeringsoduglig.
SD gick sedan ut och sa att de kommer rösta ned varje budget som inte följer deras politik. Istället för att rösta för regeringens budget eller lägga ned rösterna bröt alltså alliansen och SD den praxis som funnits i många år.
När Björn Söder hävdar att praxis kränks när han inte blir kallad talman blir det motsägelsefullt då hans eget parti kränkte praxis genom att rösta bort regeringens budget. Man kan undra vilket som är värst.
Söders och SD:s resonemang om svenskhet i stället för medborgarskap blir patetiskt och otäckt, den för tankarna till 30-talet. Deras taktik är att härska genom söndring. De kommer inte ge sig förrän de fått igenom sina idéer. Idag är det ett relativt snällt och harmlöst parti men vänta tills de har fått makten. Då sitter alla som de inte tycker har samma åsikt som dem löst. Vilken straffskala vill de införa för dessa brott mot sin ”praxis” måntro?
När taktik fokuseras framför visionen om vilket samhälle man vill ha, då blir det kaos.
Välj Kärleken framför Rädsla!
God Jul och Gott Nytt År!
Henrik Lund