Uppdaterad 2021-04-25
Av Per Almgren, civ.ing.
Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet borde ta initiativet till att införa en ekonomisk politik som verkligen kan lösa de problem som vi har, både i Sverige och 
i de flesta andra länder. Tyvärr är de flesta ekonomer och politiker ännu inte medvetna om var det grundläggande problemet finns.
I dagens ekonomi tvingas medborgarna oavbrutet öka sin skuldsättning för att både företagen och den offentliga sektorn skall kunna gå med vinst respektive överskott. Detta är inte hållbart i längden. Inte ens på kort sikt.
Så snart någon inte använder alla sina inkomster till direkta inköp av dem för inköp, uppstår en brist på pengar i samhället.
Lånas överskottet ut mot ränta måste låntagarna använda en del av sina inkomster till räntebetalningar och då minska ned på sina inköp av varor och tjänster under lånets återbetalningstid. Det minskar då inkomsterna andra människor och företag. Motsvarande gäller för utdelningar på aktier och obligationer.
Räntor och vinster som läggs till kapitalet medför ökad inflation när det
växande penningkapitalet skall förräntas, tvärt emot vad ekonomer och läroböcker i nationalekonomi påstår. Det räcker med en A4-sida för att matematiskt bevisa detta. Gymnasiekunskaper i matematik räcker.
Detta innebär att företag i princip skall drivas utan vinstsyfte. De skall tillhandahålla vad människor behöver till självkostnadspris.
Vill inga privatföretagare göra det finns det kooperativa alternativet. Aktiebolagslagen behöver förändras, liksom de flestas människors föreställningar om varför man skall driva företag.
Vi behöver en ekonomi som snabbt kan lösa problemet med arbetslöshet och utanförskap och samtidigt ger oss verktyg för att nå balans med vad naturen kan ge på lång sikt. Det är ur miljösynpunkt inte möjligt att ha en ekonomi som ständigt växer, vi använder redan i dag naturresurser som om vi hade 3,7 jordklot till vårt förfogande.
Det innebär att de ekonomiskt sämst ställda skall få det bättre och de som har långt mer än de behöver får ge de största bidragen till en utjämning.
Genom att förändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst, även för barn, stor nog att leva av, kan vi nå många goda resultat.
En stor arbetstidsförkortning blir möjlig, försörjningsstöd kan nästan upphöra, skuldsättning för studier försvinner, likaså behovet av A-kassa.
En ekonomisk grundtrygghet för alla skulle frigöra en mängd mänskliga resurser där vi i dag har stora brister.
I dag tar administration, rapportering och kontroller för mycket tid från det som verkligen behöver göras. Vi kan ägna mer tid åt att utveckla oss själva och våra barn, leva mer miljövänligt och resurssnålt, engagera oss i viktiga samhälls- och kulturfrågor.
Vi tar bort moms, arbetsgivaravgift, inkomstskatt, fastighetsskatt m.m. och därmed sammanhängande administration. I stället inför vi, med några få undantag, en automatisk daglig minskning av antalet kronor och ören som finns på alla konton och sedlar.
Det belopp som försvinner är proportionellt till hur mycket pengar som finns på kontot vid en viss tid på dygnet. En miljon kr på kontot ger en minskning med 4 000 kr per dygn, 1 000 kr på kontot ger en minskning med 4 kr per dygn.
Vi behöver inte hålla reda på vem som har hur mycket pengar, alla ”drabbas” i proportion till vad de har på sina konton och i form av sedlar.
Under en kort tid varje dygn, nattetid, görs ett betalningsstopp för att hindra att pengar förs mellan konton vid en viss tidpunkt för att undvika den dagliga minskningen.
Detta system är tekniskt enkelt att genomföra och kommer att innebära att den offentliga sektorn kan förses med nyskapade pengar i samma takt som de i samhället i övrigt cirkulerande antalet kronor minskar. Befintliga sedlar och mynt kan användas under en övergångstid på c:a 3 år, men då med en motsvarande ”växelkursminskning” i förhållande till de nya sedlarna.
De efterhand nyskapade pengarna används för att betala ut basinkomsten och till löner och inköp för den offentliga sektor som fortfarande kommer att behövas.
Inköp av utländska pengar via officiella kanaler kan, i begränsad omfattning, ske med pengar som står på basinkomstkontot men naturligtvis även med medel på kontot som tar emot ersättning för inväxling av utländsk valuta.
Export och import, med hänsynstagande till turism, hålls nästan automatiskt i balans.
Marken kommunaliseras för att hindra spekulation och miljöskadlig verksamhet. Den hyrs ut till brukarna, då förenat med villkor för användningen. Kommunerna erhåller en extra inkomstkälla. De som bedriver jord- och skogsbruk och deras barn kommer att få viss företrädesrätt vid förnyelse av kontrakten.
Det blir i praktiken nästan omöjligt att föra ut pengar till skatteparadis, men vinstdelen av exportinkomster kan lämnas kvar utomlands.
Vi behöver inte ha någon tillväxt eller växande privat (eller offentlig) skuldsättning för att samhällsekonomin skall fungera.
Ränta på pengar kommer sannolikt att försvinna, det blir fördelaktigare att låna ut pengarna än att de kronor man samlat ihop gradvis minskar i antal. Fordringsbeloppet på lånekontraktet minskar ju bara med gjorda återbetalningar. Mot detta står risken att låntagaren inte kan eller vill betala tillbaka hela lånebeloppet.
Minskningstakten på konton och sedlar blir som tidigare beskrivits c:a 0,4 % per dygn för att klara behövlig offentlig finansiering, inräknat utbetalningen av allmän basinkomst.
Den allmänna prisnivån bör minska 30 – 40 %. Arbetsgivaravgifter, moms och en del administrationskostnader hos företagen försvinner ju. Prisnivån blir därefter stabil, kanske något sjunkande på grund av förbättrade metoder att producera. Eftersom även inkomstskatten försvinner skulle en basinkomst i storleksordningen 8 000 till 10 000 kr per månad vara tillräcklig. Ur konkurrenssynpunkt så får ett land som går före med införandet av detta sätt att sköta samhällsekonomin få en stor fördel så länge som inte andra länder snabbt följer efter.
Det här beskrivna systemet skulle, genom den jämnare inkomstfördelningen, göra det mer attraktivt att bo kvar i de områden som nu är avfolkningsbygder och minska pressen på att göra stora investeringar i storstadsområdena. Det är c:a 98 % av befolkningen som skulle ha ekonomisk fördel av detta, c:a 1 % skulle få en försämring.
Det möjliggör stora inkomster för de som vill arbeta mycket men begränsar samtidigt möjligheten att skapa stora förmögenheter, såvida man inte är beredd att låna ut sina pengar till de som vill starta eller utvidga företag eller bygga hus. De som nu sysslar med att hitta den största avkastningen får i stället leta efter de minsta risknivåerna.
Minusräntor och kontoavgifter blir vardagsmat, men till gagn för nästan alla människor, jämfört med i dag.
Marginalskatten försvinner, att börja arbeta lönar sig direkt, till skillnad från dagens kommunala försörjningsstöd och bidragsregler där bidrag och stödbelopp minskar när arbetsinkomsterna ökar.
Det har erfarenhetsmässigt visat sig att vård- och andra samhällskostnader minskar i samhällen som är mer jämlika i ekonomiskt avseende.
”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill. Frihet!” - Ernst Wigforss, f.d. finansminister (S) under åren 1925 – 1926, 1932 – 1936 och 1936 – 1949.