Tidigare publicerad i Magasinet Para§raf och Tidskrift för Kriminalvård
Debatten om kriminalvård, brott och straff är i fokus sedan länge. Inom
politiken ropas det efter hårdare straff och fler fängelser. En del vill
sänka straffåldern och sätta barn i fängelse. Retoriken verkar utgå ifrån
att det primära är bestraffning, inte återanpassning. En retorik som var
vanlig på 1700- och 1800-talets början. Det är alltså inget nytt som
presenteras av de mest konservativa bakåtsträvarna i vårt vackra land,
oavsett ideologisk hemvist.
Kung Oskar I (1799-1859) kallades för framtidens man och var en stark röst
för ett liberalare samhälle. Han menade att fångvården skulle syfta till
återanpassning i stället för bestraffning.
Redan på den tiden började insikten komma att människor som straffas har
svårare att anpassa sig till samhällets normer.
Beteendemönstret, att vilja bestraffa, har en lång evolutionär historia som
härrör sig från tiden när människans flock riskerades av antisocialt
beteende. Gruppen kunde helt enkelt riskera att dö ut.
Inom forskningen har man visat hur gruppen/stammen genom historien straffat
individer som brutit mot normerna genom att förvisa dem till utanförskap.
Ett exempel är domen till utanförskap där ingen i gruppen fick tala eller
ens se på den straffade. Till slut går en sådan individ under och dör.
Att bestraffas har alltså inget med återanpassning att göra. Det är mer ett
sätt för dem med makt att bestraffa, att känna tillfredsställelse då hjärnan
aktiverar belöning som gör att det känns bra.
Bestraffaren vill ha bort ett upplevt hot och då aktiveras kroppens
kamp-flyktsystem. Att vilja låsa in fler har alltså mer med makthavaren att
göra.
När kamp-flyktsystemet aktiveras minskar hjärnan det långsiktiga tänkandet
och möjlighet till reflektion och tunnelseende inträder med kortsiktig
överlevnad som mål.
Kanske är det vad som hänt ett politiskt parti som riskerar att hamna under
riksdagsspärren och glömmer bort sin liberala idé. Bestraffning är
historiskt sett inte en liberal idé.
Vill man återanpassa människor som begår brott behöver man förstå grunden
till vad som gör människan socialt anpassad och väl fungerande i ett
samhälle.
Grundläggande är tre tryggheter: Materiell, social och mental trygghet.
Dessa är avgörande för balanserade människor.
Frånvaro av materiell trygghet leder ofta till social otrygghet och är för
de flesta en för stor utmaning och leder till upplevelsen av bestraffning.
Det handlar inte bara om kriminalitet utan människor som är sjuka och
förvägras sjukpenning eller arbetslösa som definieras som lata och tvingas
på allsköns aktiviteter som inte har ett dugg med trygghet att göra.
Få unga har en mental styrka som kompenserar de andra två. Det är dessa som
brukar kallas ”maskrosbarn”.
I motsats till vad många tror är det dock inte enbart socioekonomiskt
utsatta människor som drabbas av denna otrygghet. Den som har materiell
trygghet i överflöd kan mycket väl ställas inför sociala och/eller mentala
utmaningar och hamna utanför lagens råmärken.
Intressant vore om politiska makthavare kunde svara på om de anser att en
15-åring från en välbärgad familj ska behandlas lika som en 15-åring med
föräldrar med socioekonomiska utmaningar?
En annan sak som våra makthavare behöver lära sig mer om är hjärnans
utveckling hos unga människor. Hjärnan utvecklas så att säga bakifrån och
framåt.
Den del av hjärnan som utvecklas sist är pannloben. Det är i pannloben som
planering, förstånd och beslutsfattande sker. Denna del är inte
färdigutvecklad förrän i 25-30 årsåldern.
Att sätta ofärdiga hjärnor i fängelse leder till en utveckling vi inte vill
ha. Hjärnan bygger nämligen sina strukturer och lär baserat på de signaler
hjärnan tar in genom våra sinnen.
Att sätta unga hjärnor i en bestraffningsmiljö gör att hjärnan normaliserar
bestraffning och minskar chansen till återanpassning. På detta sätt skapas
framtida kostnader av gigantiska mått, för ju fler unga vi sätter i
fängelse, desto fler kommer ut som är mycket svårare att återanpassa.
Väljer man att se kriminalitet som ett problem i stället för ett symtom på
ett problem är det så lätt att förledas att tro att bestraffning är det
rätta.
Vi behöver se hela orsakskedjan för att förstå sammanhanget och ta rätta
beslut. Då är det tre avgörande faktorer: Orsak – Problem – Symtom.
– Orsaken är obalans mellan materiell, social och mental trygghet.
– Problemet är utanförskap och ökande klyftor.
– Symtomet är kriminalitet.
Vill vi minska kriminaliteten räcker det alltså inte att bygga fler
fängelser som till slut även de blir överfulla. Istället handlar det om att
minska utanförskapet och ökande klyftor genom förbättrad balans mellan
materiell, social och mental trygghet.
Jag har hört kloka poliser i tv tala om just vikten av att förebygga.
Makthavare verkar inte lyssna på dessa professionella personer som ser den
verklighet som unga befinner sig i.
Makthavare skulle säkert hävda att de arbetar för ökad trygghet genom fler
poliser med mera. Där vill jag hävda att det är säkerhet de vill skapa,
utifrån sina kamp-flyktsystem.
Trygghet och säkerhet är inte alls detsamma som många verkar tro. Den som
vill känna sig säker har låst sin dörr. Den som är trygg låter dörren vara
öppen.
Av Henrik Lund
arbete, livskvalitet, miljö
