Det som präglar EU nuförtiden är kris och åter kris. Ekonomisk oro, social oro, politisk 
oro gör att rädslan breder ut sig. Rädsla är en känsla som kan vara farlig i sådana här sammanhang. Den riskerar att folk inte tänker efter före. Angela Merkel gick ut och rekommenderade greklands befolkning att välja politiker som kunde fullfölja det krispaket som EU:s politiker anser behövs. Var det ett välvilligt tips eller ett hot kan man undra.
Greklands folkomröstning blev ett rädslans val, ett val under hot. Men vad är ett val under hot värt när man vet att det innebär att hotet fortfarande finns? Är Grekland räddat, eller räddare än tidigare? Hur ska man tolka det faktum att tusentals offentliganställda kommer att förlora sina anställningar på grund av besparingar som man anser krävs? Det ska sägas att många EMU-länder sitter på pottan. Spanien är ett annat exempel.
Den som inte förstått att EMU är ett politiskt projekt bör fördjupa sig i systemet. Det är ett projekt som ska sätta tvångströja på 99% av EU-medborgarna för att 1 % ska kunna fortsätta öka sina tillgångar. EMU är ett skuldekonomiskt projekt som undergräver balansen i ekonomin.
Hur skapar man då en ekonomi för 100 % istället för 1 %? Börja med att läsa tidigare inlägget Sätt i proppen till skuldekonomin där jag förklarar tillväxtekonomins funktion och konsekvenser. Det grundläggande villkoret i tillväxtekonomin är att det ska komma mer pengar ur penningmängden än vad som finns i systemet. Detta fenomen beror på bankernas sätt att skapa pengar ur luften med datorernas hjälp samt att kapitaltäckningskravet endast är 8 – 10 %. Bankerna kan alltså låna ut 90 % av sitt kapial. Jag ger ett enkelt exempel:
Person 1 köper en bil för 100 000 kronor genom att låna pengar på bank (1). Banken ökar summan på person 1:s lönekonto med 100 000 och skapar samtidigt ett skuldkonto med minus 100 000 kronor på. Pengarna överförs till säljarens bank (2). Person 1 har en skuld på 100 000 kronor och en bil.
Säljarens bank (2) lånar ut 90 000 kronor till person 2 som också vill köpa en bil. Person 2 betalar in pengarna på säljare 2:s bank (3). Person 2 har en skuld på 90 000 samt en bil.
Bank 3 lånar i sin tur ut 81 000 kronor till person 3 när denne ska köpa bil. Bank 4 lånar ut 72 900 till person 4 osv.
Bankernas frihet att skapa pengar med 10 % kapitaltäckningskrav gör i detta förenklade exempel, att det efter 15 omgångar har skapats 794 109 kronor ur tomma intet. Bruttonationalprodukten, BNP, har ökat med hjälp av luftsiffror.
Det kanske låter lite men om vi betänker att Sveriges penningmängd 1981 var 307,3 miljarder kronor i jämförelse med 2260,6 miljarder kronor år 2011 (Källa: Riksbanken) så kan vi kanske få en hint om tillväxtekonomins funktion. För att bredda bilden kan nämnas att 1871 var penningmängden i banksystemet 255 
miljoner (Källa: SCB).
Tillväxten i en ekonomi som den vi har ökar allt snabbare ju större penningmängden är. När vi utnyttjar naturresurserna i samma takt är det inte konstigt att moder jord protesterar.
För att lösa krisen måste vi på kort sikt införa ett kapitaltäcknngskrav på 100 % för all bankverksamhet. Samtidigt måste bankernas frihet att skapa pengar (siffror i datorer) ur tomma intet omöjliggöras. Den enda bank som kan tillåtas att påverka penningmängden måste vara de nationella riksbankerna. Penningmängden måste beräknas i relation till naturresurserna såsom i en realekonomi.
På längre sikt kan vi inte behålla det finansiella systemet som det är idag. Det är inte enbart banker som tjänar pengar på pengar i skuldekonomin. Aktiemarknad och dylikt måste helt enkelt förklaras dysfunktionellt i en realekonomi. Dessa åtgärder innebär en övergång till en räntefri ekonomi. De som tjänar på systemet kommer naturligtvis inte att bli så glada men vill vi ha en ekonomi för 100 % och inte 1 % så är det nödvändigt.
I den klassiska tillväxtekonomin anses pengar vara en produktionsfaktor i nivå med arbete. Det är ett tankefel då pengar inte kan åstadkomma något förutan mänskligt arbete. Genom en räntefri ekonomi återfår pengarna sin ursprungliga funktion som betalningsmedel för varor och tjänster.
Genom en räntefri ekonomi skapas bättre balans mellan mänskliga aktiviteter och miljön, alltså en real ekonomi. Förutom detta måste en bättre balans mella människorna åstadkommas. Annars blir det inte en ekonomi för 100 %.
Den klassiska tillväxtekonomin gör människan legitim endast när hon har anställning eller äger kapital. Trygghet i tillväxtekonomin kallas försörjningsstöd och tvingar människor att sätta sig i en ännu värre ekonomisk situation. En demokratiserad ekonomi utgår från att alla måste få en trygghet att leva oberoende vilken situation hen befinner sig i. För att uppnå detta måste en basinkomst införas som fördelar pengar på ett mer rättvist och utjämnande sätt än i tillväxteknomin. 
En modell som kombinerar räntefri valuta med basinkomst är det så kallade Solidarsystemet. Modellen kan ge en god balans mellan den politiska/ekonomiska makten och miljön. Den kan ge en god balans mellan individ och den politiska/ekonomiska makten.
Solidarsystemet skulle kombinera liberalernas idé om individens frihet med vänsterblockets idé om en kollektiv modell. Kvalitet blir viktigare än kvantitet. Individen blir lika viktig som kollektivet. Människorna skulle få en bättre möjlighet att använda sin potential på ett meningsfullt sätt för sig själv och andra. Att bli rik på ränteinkomster blir inte möjligt. Vill man bli rik är det bara att arbeta hårt men det står ju i paritet med arbetslinjen.
Om ett antal personer vill flytta från stan kan de göra det genom att basinkomsten skulle följa dem dit de flyttar. De skulle automatiskt ha en ekonomisk plattform för en lokal marknad. Idén om den levande landsbygden skulle kunna bli realitet. Vill vi ha ett samhälle med balans mellan arbete, livskvalitet och miljö är dessa åtgärder nödvändiga. Skuldekonomin är inte ett naturfenomen utan något som skapats av människor. Det som skapats av människor kan förändras av människor.
Andra som bloggar i ämnet: Kildén & Åsman, Danne Nordling, Den hälsosamme ekonomisten, Jonas blogg, Annarkia, Jinge,