Ofta kan vi i media se hur otacksamt det verkar att vara politiker. Den bild som ofta förmedlas ger intryck av att de skulle vara mer jämförbara med terrorister än folkvalda med mandat att påverka.
Samtidigt som det ofta talas om politikerförakt verkar det finnas ett medborgarförakt. Är detta förenligt med demokrati måste vi fråga oss och vad är i så fall demokrati? Stora frågor som vi dock måste ställa oss om vi vill ha utveckling till stånd.
I akademiska kretsar kallas det politiska perspektivet för ”konfliktperspektivet”. Det handlar då om konkurrens i marknadsföringen av ”sin” samhällssyn. Politik riskerar då att bli mer av en marknad än uppdrag från folket. Att vinna val blir viktigare än att skapa ett hållbart samhälle för alla.
Samtidigt verkar plånboksfrågor vara viktiga för att vinna val. Inte förvånande då marknadens grundsyn är kvantitativ oavsett om den är politisk eller ekonomisk. Den som lovar mest till majoritetens plånböcker vinner.
Det handlar naturligtvis även om ideologiernas grundidéer och människosyn. Vilken grundsyn präglar då politiken? Idag präglas politiken mest av att hålla konsumtionen igång för att öka tillväxten. Människosynen blir då att folket är arbetskraft och konsumenter i stället för människor. Tillväxtekonomin och politiken har ”tillit” som en gemensam grundförutsättning. Om marknadstänkandet inte ser folk som människor i första hand, hur blir förutsättningarna för tillit? Peter Sylwan skriver i sin bok Tillit: ”Tillit skapas genom våra handlingar inte genom en massa prat om hur viktigt det är att lita på systemet.”.
Mycket snack och lite verkstad är alltså inget som gagnar tilliten till systemet. När politiker agerar mer som folkets chefer än folkvalda eller säger en sak och gör en annan är det visserligen verkstad men fel rolldefinition och dubbla budskap vilket riskerar tilliten till individen ”politikern”.
Tillit kräver värdegemenskap mellan människorna och tvärt om. Har alla människor lika värde eller ska människovärdet utgå från värdet som arbetskraft och mängden kapital? Om värde-gemenskapen utgår från idén att det inte behövs en värdegemenskap – har man då värdegemenskap eller kaos? Om man säger att alla har samma värde men bedriver en politik som splittrar folket genom att de starka väljargrupperna får mer pengar i plånboken, torde det vara mer kaos än värdegemenskap. Tillitsbristen ökar vilket tvingar individer att bli cyniska för att överleva i samhället. Frånvaron av individens djupa behov av menings-fullhet, delaktighet och att påverka skapar en tomhet som vi dövar genom ökad konsumtion av pengar, prylar och mänskliga relationer. Det minskar jordens resurser i för hög takt. När ska vi vakna och upptäcka att vi behöver bryta de gamla tankemönstren?
Ska vi som en gång i tiden Facit i Åtvidaberg strunta i att lära oss om hur man överlever hållbart och likt envisa idioter hålla fast vid ett system som inte ser verkligheten som den är.
Utgår man från att människor endast drivs av penningbegär – varför ger man då inte extra pengar till folk i arbetsmarknadsprogram när de utför arbete? Logiken borde vara att de utför ett bättre arbete då.
Utgår man som nationalekonomen Marian Radetzki från att ”hungriga lejon jagar bäst” – vad blir då resultatet när vissa får hutlöst betalt för att arbeta? Logiken säger då att de som får hutlöst betalt inte gör sitt bästa.
När fokus i politiken och på marknaden är att överutnyttja människor och jord, vad har vi för värdegemenskap då? Är den förenlig med ett hållbart samhälle med balans mellan arbete, livskvalitet och miljö?
Jag anser att vi har långt kvar innan allt fint prat om hållbarhet är realiserat. Vi måste dock förstå att vi inte kan använda samma modell som skapat problemen för att lösa problemen.