Arbetslinjen är ett intressant begrepp. Med retoriska inslag som Det ska löna sig att arbeta, samt jobbskatteavdrag för anställda lönar det sig för en stor del att tänka ”vi och dom”. Så länge man tillhör ”vi” så är allt lugnt men ve och fasa om man skulle bli en ”dom”.
”Vi” är alla som har anställning och en dräglig ekonomisk tillvaro som av rädsla för att förlora legitimitet, hellre definierar en grupp som ”dom” som man kan beskylla för allt från lathet till att vara utanför samhället.
När människor definierar vissa som ”dom” är det inte längre vi människor tillsammans som skapar samhället. I stället skapar man en myt om att det bara är ”vi” som är viktiga för samhällets utveckling.
”Vi” är värda allt guld i världen medan ”dom” gott kan ”skylla sig själva som försatt sig i sin situation”.
Historiskt sett har detta alltid varit en ingrediens i ett samhälle på väg ner i kris. Det kanske tydligaste exemplet i modern tid är 30-talskrisen med efterföljande världskrig. Forna Jugoslavien är ett annat exempel. Ledare har i kristider en förkärlek till att definiera och skuldbelägga grupper som är minoriteter med svag röst i samhället. ”Dom” kan vara allt från religiösa grupper till andra grupper som inte är så resursstarka och initierade att man kan ta utrymme i samhället och skapa sin egen legitimitet.
Det finns stora likheter i tankemodellerna även om det inte gått så långt som deportering och avrättningar i Sverige. Det räcker gott att försämra de ekonomiska förutsättningarna för vissa grupper och beskära deras möjlighet till kontroll och påverkan på sin livssituation för att människor ska förlora sin känsla av delaktighet i samhället. Att sedan tvinga människor till aktiviteter som de upplever meningslösa blir lök på laxen och då riskerar apatin att infinna sig. Det är då som risken är att människor blir självdestruktiva eller våldsamma på annat sätt med risk för andras hälsa. Detta menar ledarna ofta beror på att personerna är sjuka och måste stoppas till varje pris. Det blir en situation där de som bara vill känna sig som vanliga människor definieras som paria.
På grund av ekonomiska och sociala orsaker menar ledarna att de som inte är med gruppen ”vi” inte bara tillhör ”dom” utan även är emot gruppen ”vi”. Är någon förvånad att förskrivningen av psyko-farmaka ökar?
Arbetslinjen blev med smart retorik anställningslinjen där den som är anställningslös tillhör ”dom”. När den politiska retoriken omsattes i lagar och förordningar skulle denna modell omsättas i myndigheternas system. Då blev anställningslinjen istället byråkratilinjen. Med olika tvångsåtgärder ska den anställningslöse ”rehabiliteras” till arbetsmarknaden. En arbetsmarknad som verkar mest intresserad av att minska personalkostnaderna.
För att kunna få in anställningslösa på arbetsmarknaden igen vill man åtgärda kostnadsproblematiken. Då blir byråkratilinjen lönesänkarlinjen. Genom sänkta ersättningar ska det bli lägre kostnader för arbetsgivare och de anställningslösa ska ”motiveras” att söka fler av de tjänster som inte finns (!). Hur meningsfullt är det på en skala?
Sedan 1980-talet har allt från globalisering, avregleringar, fri rörlighet, privatiseringar, försämrade ersättningar, aktivitetsgaranti, jobb och utvecklingsgaranti, plusjobb, anställningsstöd med mera använts som medel för att få bukt med obalansen i ekonomin och på arbetsmarknaden utan att lyckas. Skillnaderna mellan vänsterblock och högerblock har varit små vilket gör att jag inte tror något av blocken klarar av att lösa obalansen i människornas liv på grund av fel fokus.
En Livslinje som fokuserar på balans mellan ekonomiska, sociala och ekologiska faktorer är bättre. Livsvillkoren blir lättare att förstå och frihet för folk att göra meningsfulla saker gör att alla kan känna större balans i sina liv. Det är enkelt att åstadkomma genom en ekonomi baserad på jämn fördelning av pengar frikopplad från produktions-apparaten. Låter man folk själva skapa sin mening i livet kan vi få ett samhälle baserat på omsorg om varandra i stället för att vi ska konkurrera ut varandra och skapa grupper av förlorare som vi kallar ”dom”.
Henrik Lund