I går kväll, på självaste FN-dagen fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig så glad och hoppfull. Det var en medlem som ringde. – Jag bara måste ringa, sa hon. Jag hörde i tonfallet att det var något positivt. Hon hade fått svar från länsrätten i ett ärende rörande sjukpenning. – Dom gick på min linje, förklarade hon. Försäkringskassan hade inte rätt att neka henne sjukpenning.
Vi reflekterade sedan om hur många som numera får rätt gentemot försäkringskassan ,fk. Det rör sig om runt 30 %. Man kan ju undra om det inte är så att fk bedriver sin verksamhet fel när man har så stor felprocent i sina beslut. Det är väl ändå inte så att de accepterat denna nivå och ser Länsrätten som en del av fk:s överprövningsorganisation?
Hur som helst är jag imponerad över alla sjuka som orkar överklaga trots sina krämpor av olika slag. Det skulle inte behövas i ett rättssamhälle. Med tanke på dem vi haft kontakt med på olika sätt är jag övertygad om att det finns ett stort mörkertal av människor som förlorat sin medborgerliga rätt på grund av att de inte orkar kämpa för den. Ska det vara så i ett demokratiskt samhälle?
Jag hörde faktiskt om ett exempel som kan vara värt att undersöka. Arbetsförmedlingen i en kommun, tro det eller ej, gjorde så att de skickade vidare en överklagan de fått, direkt till Länsrätten, när de vidhöll sitt nekande av den sökandes begäran. Det gjorde att den sökande inte behövde ägna en massa timmar åt att göra detta arbete själv. Det går åt mycket arbete för att kämpa för sin värdighet i dagens samhälle. Den medlem som ringde mig i går berättade att det hittills gått åt omkring 30 skrivelser.
Hoppas denna historia kan peppa fler att stå upp för sin värdighet. Och är det så att det känns svårt så hör av er till SALO. Tillsammans blir vi starkare.