Ekonomer har alltid varit duktiga på att visa hur ekonomin fungerar – åtminstone i efterhand när det gått åt skogen redan. Anledningen är att deras teorier aldrig beskrivit verkligheten utan en teoretisk fantasivärld. Under decennier har vi matats med bud om att det är nödvändigt att genomgå stålbad i form av arbetslöshet och lägre inkomster för att ekonomin ska klara sig och bankerna inte ska gå omkull.
Under många år har jag och många, men allt för få, försökt nå ut med budskapet att skuldekonomin inte kommer att hålla långsiktigt. I måndags var det därför glädjande att se att Vetenskapens värld i svt tog upp ämnet på ett genomgripande och pedagogiskt sätt.
Samtidigt som det var rörande att se ekonomer som erkände att de ekonomiska teorier som styrt världens länder under lång tid var felaktiga, var det sorgligt att se hur naiva människor kan vara som tror på en elit som hävdar att det enda sättet att lösa kriser är att vanligt folk ska betala genom arbetslöshet eller ökade skulder. Det belyser också hur sjukt ett samhälle kan bli bara för att vi har en tendens till att vara rädda för att ifrågasätta auktoriteter.
Teorierna har utgått från att pengarna har cirkulerat mellan företag, hushåll och staten i en ständig ström. Finanssektorns roll har man dock bortsett från. Man har bara hävdat att alla som ägt och hanterat kapital är lägger grunden för att skapa verksamhet och arbetstillfällen. Nu har det börjat gå upp för även etablerade ekonomer att banker skapar pengar för att upprätthålla skuldekonomins grundprincip, nämligen det man i dagligt tal benämner tillväxt. Idén om att finanssektorn kan skapa tillväxt utan att det påverkar övriga samhället är en myt vilket sakta börjar gå upp för en och annan. När verkligheten i form av kraschade ekonomier runt om i världen hamnar i knät på ekonomer som i efterhand är så bra på att förklara varför det gick som det gick står handfallna och menar att ingen hade förutsett detta. Tacka sjutton för det (!) de ville ju inte se helheten.
Jag hoppas dock inte att den som tittar på programmet tror att det är hela sanningen som visas. Det finns nämligen en sak som man fortfarande blundar för i allt prat om att öka konsumtionen för att skapa arbetstillfällen som är lika allvarlig som att bortse från bankers skapande av pengar ur tomma intet. I den kapitalistiska marknadsekonomiska teorin kallas denna faktor naturresurser. Det är miljön jag menar, livsvillkoren för allt levande på jorden. Människor och särskilt ekonomer och politiker har en tendens till att utgå från att naturen är till för människan och vår konsumtion. Det är den farligaste föreställningen vi kan ha. Den som inte förstår att se människan som en del av naturen ser naturen som människans ägodel. Det gör att man sätter människan över naturlagarna vilket är en ännu större myt än den om att finanssystemet inte inverkar på övriga samhället.
För att klara att skapa ett samhälle i balans måste vi byta fokus från ekonomisk tillväxt till ett hållbart samhälle med en dramatiskt lägre konsumtionsnivå än vad som är fallet idag. Många som fortfarande utgår från idén om att människan äger naturen kommer naturligtvis hävda att de minsann har rätt att konsumera helt utan tanke på vad det innebär på lång sikt. Många av de begrepp som används för att beskriva dagens ekonomiska system måste bytas ut för att passa en modell med balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.