Skuldekonomin ser inte alla som en tillgång

Jag gläds alltid åt när unga människor engagerar sig i politiken. Teresa Carvalho (S) och Christoffer Bernsköld (S) är två goda exempel. Med utgångspunkt i frihet, jämlikhet och solidaritet tar de i NT 15/3 sig an arbetsmarknads- och pensionsfrågor. Grundtanken är att alla människor ses som en tillgång vilket jag helhjärtat ställer mig bakom. I skuldekonomin, även kallad tillväxtekonomi, ses dock människan som en kostnad, inte en tillgång.

Skuldekonomin skapar arbetslöshet och ökad skuldsättning då både offentlig och privat sektor tvingas spara för att klara budgeten. Skuldekonomi är lika med konsumtionsekonomi. Det innebär att konsumtionen måste öka för att behålla välfärd, arbetstillfällen med mera. Om moder jord hade klarat överuttaget av naturkapital som sker så skulle konsumtionsekonomin inte vara ett problem. Skuldekonomin är ur detta perspektiv känslokall och miljöfarlig vilket borde oroa de båda debattörerna. I stället propagerar de för ökad tillväxt och att pensionssystemet ska fortsätta ta hänsyn till marknadens utveckling vilket eventuellt dämpar symtomen på kort sikt. Skuldekonomin skapar förlorare vare sig vi vill eller inte. Fördelningen är bra att debattera men skuldekonomin dräneras hela tiden på pengar oavsett hur vi fördelar pengarna. Det ligger i dess natur.

Hur auktoriteter handskas med nya idéer som engagerade medborgare för fram gör mig beklämd. Vi bemöts ofta mästrande då vi för fram alternativ till skuldekonomin. I stället för att göra seriösa analyser viftar man bort det som ovidkommande. Senaste fallet är Per Almgrens motion om lokal valuta och basinkomst. Det borde väl vara intressant att skapa ett jämlikt ekonomiskt system i balans som skapar fria människor och är solidariskt både socialt och ekologiskt. Det handlar bara om att frigöra sig från rädslan för det okända.

Publicerad i Norrköpings tidningar 21 mars 2013

Lämna en kommentar