Arbetslöshet ökar eftersom ökande vinster och räntor ger allt mindre pengar kvar för löner, konsekvensen blir lönesänkningar eller färre jobb. Det skriver Riksstyrelsen för Sveriges Anställningslösas Landsorganisation i ett svar till Madeleine Peyron med flera, NT-debatt 7/6.
I NT 7 juni skriver Arbetsförmedlingens nya chef Madeleine Peyron, Linda Strand, sektionschef AF-Norrköping och Fia Blixt, företagshandläggare AF-Norrköping en debattartikel som snarare hör hemma på annonssidan. Att ambitionerna är höga är bra, men tyvärr ger artikeln en snedvriden bild av verkligheten.
SALO har bjudit in Peyron för samtal, vilket har avböjts. Vi kan informera om saker som inte fungerar. Norrköping har högre arbetslöshet än landet i övrigt. Många arbeten finns inte längre på grund av teknikutveckling och utflyttning av industrier. Samtidigt försöker arbetsgivarna hålla kostnaderna nere genom att effektivisera och minska antalet anställa.
Debattörerna vill visa att AF är effektiv. Platsbankens tolv miljoner besök varje månad är mer ett tecken på hög arbetslöshet än på AF:s effektivitet.
Tillväxt kräver ökad skuldsättning för att finansieras. Arbetslöshet ökar eftersom ökande vinster och räntor ger allt mindre pengar kvar för löner, konsekvensen blir lönesänkningar eller färre jobb. Det är därför AF tvingas subventionera fler och fler anställningar. Samtidigt tror AF att långvarigt anställningslösa som nu är i Fas 3 inte klarar något utan piska. Senaste påhittet är att ge kortare anvisningar med motiveringen att det skulle ge fler jobbchanser när man administrerar runt folk utan att se deras behov.
Det är att lura både sig själva och de sysselsatta. Följden är ökad stress från en redan hög nivå. Det försämrar kreativitet, flexibilitet och psykisk hälsa vilket minskar förutsättningen för anställning. Kortare anvisningar försämrar även för anordnare som vill göra ett kvalitativt arbete för att stödja långtidsanställningslösa. Det är nästan omöjligt att göra när folk hela tiden byts ut.
Vissa handläggare är oförskämda mot anställningslösa vilket ökar den psykiska bördan ytterligare. Det finns handläggare som beskyllt folk för att ljuga. Man struntar i individens behov, vilket är maktmissbruk. Då ST-fackets undersökning förra året pekar på betydande interna problem med repressiva kulturer hos AF är det förståeligt men inte acceptabelt.
Den stress AF skapar, samtidigt som man hindrar folk att skapa något långsiktigt hållbart, ger en inlåsningseffekt som är starkare än den man säger sig vilja bekämpa genom åtgärderna.
Hur kan man förvänta sig att arbetssökande som stressas sönder av systemet ska kunna fungera normalt och vara ”aktivt arbetssökande”? Eller att handläggare som är stressade/rädda ska fokusera arbetssökandes behov i stället för sina egna problem? Hur ska anordnare kunna åstadkomma kvalitet för individen utan kontinuitet? Varför så mycket fokus på begränsning av anvisningsperioden när det räcker med bättre uppföljning och byte av anordnare när individen har behov av det? AF:s uppdrag måste vara att förmedla de få jobb som finns, inte att sätta sig på folk som arbetsgivare ratar.
Riksstyrelsen för Sveriges Anställningslösas Landsorganisation HENRIK LUND, DAN HEDLUND, PER ALMGREN, BARBRO JOHANSSON