I en Stockholmskommun blev en person anvisad till ett kommunalt projekt som arbetade med rehabilitering och stöd till nyanlända personer. Personen är helt frisk och arbetsmarknadsenheten visste inte var de skulle göra av personen. Personal på projektet uttalade sig kränkande och insinuerade att personen inte var frisk. Detta gjorde naturligtvis till slut att hälsan påverkades negativt. Jag deltog vid ett par möten med chefer och till slut kunde vi sätta tillräcklig press på förvaltningen så att man ”släppte” personen som nu får börja en praktik som vederbörande hittat själv på den öppna arbetsmarknaden. Det tog ett år av förtvivlan. När SALO tog tag i saken tog det några veckor innan cheferna förstod att de inte kan hunsa folk hur som helst.
Det är horribelt att man inte förstår att man måste utgå från individens behov och intresse för att det ska ske en utveckling för den enskilde. En ren parodi på kommunal verksamhet. Det slutade lyckligt för denna person men jag undrar hur många fler det finns som blir trampade på utan orka resa sig. Samhället är inte rättssäkert för dessa personer.