Debatt
Är det som vi inbillar oss att det i dag finns ett slags politikens ”dimbankar”, en förvirring om vem som säger vad på den politiska arenan? Vi tror inte det. För de av oss med minnet i behåll vet vi att det som Alliansen säger i dag var det som Socialdemokraterna och ibland deras allianspartier sade för några år sedan. Exemplen är många när det gäller skatter, arbetsmarknads- och finanspolitik med mera. Listan kan göras lång – fråga bara våra valda företrädare i regering och riksdag vad som nu är ”sär”- respektive ”allmänintresse”.
Faktorerna bakom den förvirring jag tror råder har flera rötter. En rot är socialdemokratins försök att ”bredda väljarbasen”. Denna nyorientering går bland annat tillbaka på att vi på 1980-talet hade några perioder av borgerlig majoritet. En annan rot är det som den ”Nya Moderaterna” lärde sig av ”New Labour” i Storbritannien. Deras senares så kallade ”Tredje väg” formulerades först av den ledande sociologen Anthony Giddens. Tony Blair läste, lyssnade och drog igång en kampanj för en nyorientering efter åratal av konservativt styre i Storbritannien. Labour intog en ny position i den säkra ”mitten” där konservativa ståndpunkter inlemmades och succén var ett faktum.
Bild: Wikimedia Commons Foto: Andrew Skudder
I Sverige regerade socialdemokratin åter till synes säkert under 1990-talet. Detta medan Moderaterna höll fast vid sin fokusering på skattesänkningar under Bo Lundgren. Men det fanns yngre krafter som var medvetna om att denna fokusering aldrig skulle ha chans att vinna en majoritet i riksdagen. Därför blev moderaterna ”Nya”. Välfärdsstat, folkhem, socialpolitik med mera blev något som man nu ställde sig bakom. De Nya Moderaterna erkände att Socialdemokraterna spelat en viktig roll när det gäller att säkra folkflertalets trygghet och välfärd. Detta är nog de två viktigaste orsakerna bakom det tillstånd av dimbankar och förvirring som jag antar att det råder i dag.
Som en bot på detta inte helt perfekta tillstånd skulle vi föreslå en ny agenda:
Ska staten, oavsett vilken regering som delegerar uppgifter till den, även i fortsättningen ha den stora makt som den varje dag utövar över oss, folket som all makt – enligt Grundlagen – utgår från? Är det kanske dags att vi, medborgarna, får ökade befogenheter att kontrollera den instans som dagligen alltmer kontrollerar oss på allt fler av livets områden?
Hur ska då detta gå till? Så vitt vi kan se, bara genom en öppen dialog där alla är välkomna att delta. I bästa fall, om nu medborgarna väljer detta, skapas då ett tryck gentemot de som vi valt som våra företrädare, och politisk och ekonomisk maktkoncentration motverkas.
Detta låter kanske som naiva önskedrömmar. Men vad säger du käre medborgare?
Göran Dahl