I sin artikel på SVT Debatt lyfter Barbro Westerholm(FP) något mycket relevant i debatten om pensionsålder och arbetslinje. Har vårt moderna samhälle inga möjligheter att inkludera medborgare på annat sätt än genom lönearbete? Är det verkligen endast på arbetsplatsen vi tillåts ge uttryck för vilka vi är? Övertron på sambanden mellan lönearbete och personlig identitet liksom lönearbetets terapeutiska egenskaper förhindrar att vi skapar nya forum för social gemenskap. Många är ett med sitt värv men att ta för givet att alla eller ens en majoritet av de arbetande skulle vara det är hånfullt. Inte främst gentemot de som saknar anställning utan gentemot de som inget hellre vill än bli kvitt sitt utslitande och fördummande lönearbete. I vilken verklighet finns dagens rådande syn på arbete förankrad och vad innefattar egentligen begreppen arbete och sysselsättning som används från höger till vänster?
Regeringen är i blåsväder och statsministerns förslag till chockhöjning av pensionsåldern har onekligen ökat intresset för vad som egentligen döljer sig bakom arbetslinjens ridåer. För att förstå detta krävs att vi i första hand dissekerar begreppet arbete och i synnerhet avlönat sådant. Lyssnar man till retoriken som omgärdar den heliga arbetslinjen får man som utomstående känslan av att Sveriges ekonomi och arbetsmarknad befinner sig i ett efterkrigsliknande tillstånd. Produktionshjulen måste smörjas och får vi bara fart på den svenska industrin hägrar välstånd och materiellt överflöd. Åtminstone för de som har ett lönearbete. Förespråkarna för arbetslinjen talar om arbetets nytta på ett sätt som leder tankarna till gamla journalfilmer där svetten lackar och framtidsoptimismen spirar. Vad har egentligen dagens lönearbetande gemensamt med de välbyggda arbetare som smyckar väggarna i arbetarrörelsens salar?
Aldrig förr har vi i Sverige haft fler överflödiga arbeten än idag. Många av dessa konstruerade utifrån påhittade behov och statligt subventionerade eftersom politisk konsensus tycks råda kring det faktum att endast lönearbetet kan ge människan en identitet och tillvaro.
Tiden då arbete var synonymt med nytta är med andra ord sedan länge förbi. Att man då pensionen nalkas, likt Berit Rollén i Wennerholms artikel, frågar sig ”Vem är jag nu då… och vad ska jag göra” är väl ganska naturligt. Dock förefaller det en aning beklagligt att det ges utrymme till denna frågeställning och reflektion först efter det att arbetslivet är avslutat. Utan att förringa våra mänskliga behov av social samvaro och delaktighet frågar jag mig: Är ytterligare tio år av fikaraster och automatkaffe allt vårt samhälle har att erbjuda Berit Rollén?