Debattartikel införd i magasinet Para§raf 2019-06-20.
Populism ur ett stenåldersperspektiv
Populism är ett begrepp som kommit att användas allt mer under senare år. Ofta som ett skällsord använt av politiker som vill misskreditera sina motståndare.
Inom akademien anser man att ordet är problematiskt då det tar bort fokus från sakfrågor genom att använda det som ett förhållningssätt. Detta förhållningssätt utgår från en antagonistisk världsbild baserat på ett vi-och-dom, folket mot eliten, det egna folket mot andra folk, arbetare mot kapital.
Ett särdrag inom populismen är att populister anser att de är de enda som representerar folket, ett konstruerat ”vi” som alltid står i opposition och som representerar de enda med ”sunt förnuft”. Men vilka drivkrafter ligger bakom populismen?
Ser man populism som ett förhållningssätt kan man hitta detta mer eller mindre inom alla politiska partier då politik handlar om att skapa konflikt mellan den egna ideologin och de andras ideologier.
På högersidan handlar det om folket mot den politiska eliten. På vänsterflanken beskrivs i stället arbetarna mot den monetära eliten (kapitalet).
Man ser det dock tydligast hos partier som Sverigedemokraterna då de byggt hela sin retorik på att de representerar ”folket” mot den politiska ”eliten”.
Går vi utomlands är USA:s president Donald Trump är ett intressant exempel. Han har lyckats med bedriften att få många att tro att han är en av folket fast han är en del av eliten. Även inom kommunistpartier ser man detta förhållningssätt då de fokuserar konflikten mellan arbetare och kapital. I Sverige för de ju en tynande tillvaro men tål att nämnas.
Vad har då populism med stenåldern att göra? Jo, trots alla olika idéer om vad som är verklighet utifrån alla ideologier så har alla människor det gemensamma med varandra att man reagerar på omvärlden genom psykologiska och neurologiska system i kroppen. Integrerade system där tankar, känslor och fysiologi är ett.
Dra dig till minnes ett tillfälle då du som en blixt från klar himmel kom på att du glömt göra något som bara var tvunget att göras i tid. Tiden mellan tanken då insikten kom, till känslan av att ha missat detta viktiga, till att kroppen reagerar med att till exempel magen spänns är bara någon mikrosekund.
Ett annat exempel är om du föreställer dig att du tar en citronklyfta i munnen. Direkt kommer en kroppslig reaktion kopplad till föreställningen av det sura i munnen.
Detta system som alla bär med sig, har ända sedan födseln lärt sig hur man bör reagera i olika situationer. Hjärnan lär sig ständigt vilka beteenden och reaktioner som är accepterade i den egna gruppen beroende på känslan av välbehag eller obehag i kroppen.
Beroende på gruppens kultur där normer och beteendemönster är normaliserade kommer vi omedvetet att anpassa oss för att känna tillhörighet. Ju större klyftor vi skapar i samhället, desto större blir risken för en stenålderskultur där motståndaren hellre ”klubbas ned” än ges möjlighet till samtal.
I gruppkulturer där förenklade normsystem råder kan vi se hur beteendemönster växer fram som anammar ett antagonistiskt förhållningssätt, både internt och gentemot omvärlden. Det leder till maktstrukturer baserade på rädslan för obehag om man bryter mot normen. Ett destruktivt mönster som normaliserar och legitimerar skuldbeläggande och i värsta fall våld mot den som inte anpassar sig. Det gäller allt från Jantelagen till kriminella kulturers beteendemönster.
Modern forskning har visat att stora inkomstskillnader ökar de faktorer som skapar ohälsa i samhället. Wilkinsson & Pickett (2009) visar till exempel att hälsorelaterade och sociala indikatorer som livslängd, barnadödlighet, psykiskt välbefinnande, fetma, skolprestationer, användning av illegala droger, mordfrekvens med mera påverkas negativt ju större den ekonomiska ojämlikheten är.
Intressant är att det inte enbart är i de mest utsatta områdena som dessa indikatorer påverkas negativt. Det gäller även i mer välbeställda områden. Ju större klyftor, desto större blir misstron och tillitsbristen mellan grupper.
Med detta följer en mer radikaliserad världsbild som ställer krav på en allt hårdare politik. Det leder till exempel till ett irrationellt beteende genom att springa och jaga folk man inte tycker om med järnrör i högsta hugg. Det kan också visa sig genom att företrädare för en stor företagskoncern står i nyheterna på tv och undrar, ”Vad fan får jag för pengarna?”.
Populismen krockar med vetenskapen. Kjell Goldmann (prof. Emeritus i statskunskap) skrev i Utrikespolitiska institutets nättidning (2017-03-12):
”I politiken används begrepp för att få oss att gilla och ogilla, i forskning för att problematisera. Typiskt för det politiska språket är att bedömningsproblem och målkonflikter sopas under mattan.”.
Politikens dilemma är alltså att man alltid söker konflikt i stället för förståelse och kunskap. Det blir ideologiernas kamp mot vetenskapen. Ju fler missnöjda väljare, desto större misstro mot vetenskapen. Här frodas till exempel förnekare av klimat- och miljöproblem, förnekare av förintelsen med mera.
När populister debatterar gör man det ofta utifrån sina privata erfarenheter och särskilt de negativa erfarenheterna som tenderar till att generaliseras. Den privata verkligheten generaliseras till en allmängiltig verklighet som bara eldar på motsättningar mellan olika grupper.
Politiska partier och särskilt de utpräglade populistiska partierna hamnar här i ett dilemma. Ska man fokusera på den antagonistiska retoriken, inte sällan med utgångspunkt att ”vi” är offer och ”dom” är förövare, eller på att se till att livslängd, barnadödlighet, psykiskt välbefinnande, fetma, skolprestationer, användning av illegala droger, mordfrekvens med mera hamnar på acceptabla nivåer?
Det är i detta läge som stenålderskroppens kamp-/flyktsystem ofta tar över. Vi-och-domretoriken tar överhanden då hjärnan och nervsystemet signalerar hot mot den egna gruppens existens om man inte fokuserar kamp.
Då glöms de viktiga sakfrågorna bort och väljarna tröttnar till slut på den tomma retoriken och det är nu det blir riktigt farligt.
När väljarna tappar tilliten till den politiska eliten och samhällssystemet gynnar det nämligen populisterna. Anledningen är att det kroppsliga omedvetna kamp-/flyktsystemet hos väljarna fastnar i ett kroniskt stresstillstånd.
Man förstår inte vad politikerna menar. Man kan inte påverka sin situation och finner ingen mening vilket ökar stressen i kamp-/flyktsystemet. Vid förhöjd stressnivå i kroppen kopplas hjärnans funktioner för långsiktigt tänkande och empati bort till förmån för de funktioner som stärks för att kortsiktigt kunna vinna en kamp eller kunna fly.
Då talar man till exempel mer om säkerhet istället för trygghet. Det viktiga är att skilja mellan att se vilka villkor människor behöver för att uppnå materiell, social och mental trygghet och den retorik som ropar efter mer säkerhet genom ökad polarisering och hårdare tag. Dessa två begrepp blandas ofta ihop i debatten.
Trygghet skapas genom fokus på människans bästa medan säkerhet skapas genom fokus på rädslan. När samhället blir mer polariserat och fler upplever sig förfördelade tar rädslan och ilskan överhanden. Då är det enkla lösningar som vinner. Om dessutom fler och fler partier anammar den populistiska världsbilden för att vinna tillbaka väljare kommer detta uppfattas som att populisterna ”har rätt”.
Populism kommer alltid finnas men den får fotfäste endast om man skapar ett ojämlikt samhällssystem. Det är alltså inte populismen som är problemet utan det ojämlika samhällssystemet. Där människor känner materiell, social och mental trygghet får inte populismen näring.
Politikerna behöver alltså ifrågasätta sina ideologier, världsbilder och samhällsmodeller som gjort att de skapat ett ojämlikt samhälle. Albert Einstein sa en gång att ”man inte kan använda samma system som skapat problemen för att lösa problemen”. Frågan är om vi vill ha en politik styrd av omedvetna stenåldersprocesser eller en vetenskapsbaserad lösningsfokuserad politik.
För att nå det senare krävs det att politiker slutar med sin ”grottmänniskoretorik” utifrån det autonoma nervsystemets kamp-/flyktsystem. I stället behöver man tänka utanför den ideologiska boxen och se hur vi kan skapa balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Inte bara för sina egna väljargrupper utan för alla i samhället.
Av Henrik Lund