Ett år efter påskuppropet samlas vi idag på samma plats. Vi samlas eftersom tusentals människor fortfarande tvingas ut ur sjukförsäkringen. För att människor skam och skuldbeläggs då de står utan arbete eller drabbas av sjukdom.
Vi samlas för att människor i behov av hjälp utsätts för social och ekonomisk utpressning. För att vi delas in i närande och tärande. Och vi samlas i solidaritet med alla de som betalar priset för en girig och kortsiktig politik. Alla de som kommit hit idag och alla de som inte orkat.
SALO stöder solrosuppropet och vi motsätter oss en inhuman politik som leder till fattigdom och utslagning. Vi kräver: stoppa utförsäkringarna-skrota fas 3!
Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare. 30 000 människor är idag ”fas-3are” hos organisationer, kommuner, privata anordnare och arbetsgivare. Följande beskrivning läste jag härom veckan:
”Jag är bara så trött på villkoren som gäller för Fas3. Här jobbar jag som på ett vanligt jobb… en av många på samma arbetsplats. Men där slutar likheterna.
Varje månad får jag skicka in och intyga till försäkringskassan att jag varit på min arbetsplats, och sen får jag hoppas att pengarna, drygt hälften av en låg inkomst, kommer i tid. Den här månaden gör de inte så.
På allt detta så får jag inte ens en normal semester, trots ett års arbete. Jag skall stå till arbetsmarknadens förfogande och måste vara tillgänglig. Någon tjänstepension får jag inte för mitt arbete.”
Så här säger alltså en deltagare i fas 3. Och jag är övertygad att det är många som känner igen sig i beskrivningen.
Fas 3 är nämligen något helt annat än ett stöd och en hjälp åt arbetslösa att hitta ett arbete och en försörjning. Fas 3 liksom andra insatser och åtgärder missbrukas idag för politiska syften. Bortom LAS och kollektivavtal skapas en dyster andrahandsmarknad för arbete. I fas 3 erbjuds du sysselsättning utan vare sig lön, semester eller de övriga rättigheter en anställning ger.
Efter den massiva kritiken mot fas 3 och granskningen som visade att ”fas-3are” tvingas till meningslösa sysselsättningar och ibland helt enkelt bara förvaras bakom lås och bom en 40-timmars vecka har åtgärden breddats. Inom ramen för fas 3 tillåts numer i allt högre grad reguljära arbetsuppgifter hos arbetsgivare. Någon lön betalas inte till fas-3aren men arbetsgivaren ges ett generöst stöd om 5000 kr/månaden för att erbjuda en sysselsättningsplats.
Miljarder i statliga bidrag kombinerat med en närmast obefintlig kontroll av arbetsgivare har skapat en lukrativ näring helt finansierad av dessa bidrag. Inom sysselsättningsindustrin skapas arbeten ingen har behov av. Arbeten som används för att förbättra statistik men sällan leder till utveckling och välmående för den enskilde.
Någonstans på vägen har begreppet sysselsättning och i synnerhet full sådan tömts på sin substans. När regeringen talar om sysselsättning är det uppenbart att man med detta avser allt annat än ett arbete med avtalsenliga rättigheter och lön.
Ungefär 2000 människor får över huvud taget ingen ersättning för det arbete de utför i fas 3. De anses inte kvalificerade för ersättning från försäkringskassan utan tvingas till kommunens försörjningsenheter. De är med andra ord utlämnade till att leva på anhöriga och i många fall lämna hus och hem.
Regeringen har varit öppen med att fas 3 ska ha en avskräckande effekt. Fattigdomen och förnedringen som hotar i denna s.k. sysselsättningsfas ska stressa människor till att ta anställningar med dåliga villkor. Detta sker också och är ett viktigt led i den lönesänkningspolitik regeringen har på sin agenda. Fas 3 är alltså inte enbart en åtgärd som drabbar de som deltar i den. Den är ett hot mot hela den svenska arbetsmarknaden.
Vem vill anställa till avtalsenliga löner när du som arbetsgivare snart kan finna vilken kvalificerad yrkeskategori som helst i fas 3?
Detta gott folk är arbetslinjen…
”SALO konstaterar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken har omvandlats till en aktiveringspolitik där samhällsansvaret för att stärka den arbetslöses möjligheter att få jobb i praktiken har upphört.
Ökad press och kontroll av individen har blivit lösningen på problemet med att stora grupper idag saknar arbete…”
Erbjudanden är något man som sjuk eller arbetslös får ganska ofta. Erbjudanden om praktikplatser, erbjudanden om arbetsträning, erbjudanden om jobbcoacher. Erbjudanden som påstås vara stöd men sällan är utformade efter behoven hos den sjuke eller arbetssökande. De handlar så gott som aldrig om riktiga arbeten och det leder alltid till indragen ersättning om de avböjs. Det rör sig med andra ord inte om erbjudanden utan om rena ultimatum.
På SALO är vi ofantligt trötta. Vi är matta och utledda på att höra hur myndighetsutövandet drabbar sjuka och arbetslösa. Vi är trötta på s.k. rehabiliteringskedjor som gör sjuka sjukare. Vi är trötta på ärenden som skickas mellan myndigheter och handläggningstider som lämnar behövande utan ersättning i månader. Vi är trötta på att människor som ifrågasatt arbetsförmedlingens erbjudanden därigenom mist sin rätt till ersättning.
Vi vet att valfriheten politikerna förespråkar, för många i Sverige idag reducerats till ett val mellan hyra och elräkning. Mellan gummistövlar till barnen och ett besök hos tandläkaren. Ökad fattigdom och utslagning leder inte vårt samhälle framåt. Och när ni hör om att barnfattigdomen breder ut sig ska ni veta att fattiga barn har fattiga föräldrar. Ett land som konsekvent trampar på de som har det sämst är ingen välfärdsstat.
Dagens system fungerar i många avseenden inte alls. Lagar, regler och förordningar ändras, plockas bort och läggs till. Många gånger vet inte ens myndigheternas egna anställda hur regelverket ska följas.
En lyckad rehabilitering efter längre tids sjukdom eller en anställning efter år av arbetslöshet är idag sällsynta företeelser som sker trots systemet. Inte tack vare det.
Myndigheterna har i allt större utsträckning blivit rena kontrollorgan och sjuka och arbetslösa tvingas ofta jobba hårdare än de med en anställning. Intyg, blanketter, ansökningar och omprövningar håller sjuka och arbetslösa sysselsatta om dagarna. Den ständigt närvarande oron för om pengarna ska räcka till plågar om nätterna.
Det är hög tid att våra myndigheter åter finns till för oss människor och inte omvänt.
Det poängteras ofta att sjuka och arbetslösa i första hand är människor och självklart är det så. Men människor är också de som konstruerat dagens djupt orättvisa system som drar isär vårt samhälle. Som tar från de fattiga och ger till de rika.
Varje politiker, tjänsteman och medborgare har ett ansvar. Ett ansvar vi som människor har gentemot varandra oavsett om vi är arbetande eller arbetslösa, friska eller sjuka.
SALO uppmanar alla människor att göra vad de kan för att skapa ett humanare samhälle. Vi önskar att du; arbetande eller arbetslös, handläggare, läkare, sjuk eller frisk väljer att sätta människan främst. Låt inte en exkluderande politik leda till misstro människor emellan. Spela inte med när grupp ställs mot grupp, intresse mot intresse. Trygghet och delaktighet är vad som leder ett samhälle framåt.
Vårt människovärde är något att räkna med.
Vårt människovärde är något vi aldrig har råd att välja bort.
Arbetslinjer är aldrig vägen till ett hållbart samhälle.
Arbetslinjer ger aldrig frihet alldeles oavsett vem som regisserar dem.
Därför säger jag igen:
Stoppa utförsäkringarna – skrota fas 3!
Adrian Engström, SALO Malmö