Med glädje kunde svenska folket se Loreen få 12:a efter 12:a av europas länder i melodifestivalen i går kväll. Det var länge sedan Sverige hade en så klockren låt med i melodifestivalen. Loreen är väl värd den uppskattning som europa gav henne och jag önskar henne verkligen lycka till i framtiden. Hon är en frisk fläkt som anspelar på det mänskliga djupet och inte det ytliga flärdfulla och i mitt tycke tröttsamma kämpandet för att få bekräftelse i en värld där individen endast är legitim genom att synas, att ha en anställning eller ägande av kapital.
Parallellt med glädjen kan jag inte sluta undra vad som hände med dem som vi kunde se i nyheterna härom kvällen kämpande för yttrandefrihet. Dessa människor som inför utländska journalister med bryskt våld pressades in i en buss för att forslas bort någon stans utan vetskap om de kommer tillbaka. Azerbajdzjan är enligt en tidigare ambassadör, intervjuad i svt, en diktatur.
I diktaturer försvinner folk. Journalister som värnar om det fria ordet mördas.
Jag kan också undra vart alla människor som bodde där festivaldomen idag står har tagit vägen. De tvångsförflyttades men har de fått en ny bostad? Är det en rättighet i Azerbajdzjan eller kanske inte?
Med fantastisk teknik och inga mänskliga rättigheter med mera kunde Azerbajdzjan marknadsföra en bild som inte stämmer med verkligheten. Det är ett fenomen jag känner igen även från Sverige. Vill man inte att ett problem ska synas använder man statistik för att visa en annan bild. En arbetsmarknadspolitisk åtgärd som Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3 fick byta namn till sysselsättningsfasen när kritiken blev för stor.
När ska vi få en demokrati som inte bara handlar om att rösta bort sin makt vart fjärde år? Ett samhälle där även ekonomin demokratiserats?