På Svenskt Näringslivs hemsida har man lagt upp en film appropå Avtalsrörelsen 2011/2012. Där propageras för att exportindustrin måste vara ledande när det gäller att sätta lönenivån i svensk ekonomi. Annars menar man att det leder till försämrad samhällsekonomi, ökad inflation och ökad arbetslöshet. Med en symbolik med bilar som kör parallellt för att ekonomin inte ska krascha anser jag att man nedvärderar vanligt folks sunda förnuft. Samtidigt visar man sin egen okunskap i samhällsekonomi. Om bilarna är på väg mot en bergvägg spelar det ingen roll om alla kraschar samtidigt eller om någon hinner före.
Ett exempel på det är när Riksbanken för att kyla av ekonomin höjer styrräntan. De enda som eventuellt kyls av är de som inte är skuldtyngda men lutar åt att ta lån. Alla som har skulder redan i till exempel bostäder och företagsproduktion kommer att få ökade räntekostnader. Det tvingar företagen att höja priserna vilket går ut över konsumenterna. Medborgarna som har bostadslån får ökade räntekostnader och dessutom dyrare priser för varor och tjänster. Dessa kräver naturligtvis högre inkomster för att klara av de fördyrade kostnaderna som ränteökningarna innebär. Inflationen skjuter fart.
När Riksbanken sänker styrräntan eller reporäntan som den också kallas, gör man det för att elda på ekonomin så att skuldapparaten, det vill säga banksektorn, kan ge billiga lån. Bankerna lockar kunder med hur lätt det är att ta lån. Många, dessutom unga människor, hamnar i en skuldfälla på grund av till exempel sms-lån. När Riksbanken tycker det har gått för långt höjer de styrräntan vilket gör lånen dyrare att betala tillbaka. Är det konstigt att antalet skuldsaneringar ökar då?
Från våren 2009 till mitten på 2010 hade vi ett lågt ränteläge. Sedan höjdes styrräntan fram till november 2011 för att åter sänkas något. Som lägst under denna period låg styräntan på 0,25% och som högst på 2%. 2012-04-25 låg räntan på 1,5% alltså fortfarande betydligt högre än 2009 enligt Riksbanken. Denna ständiga kräftgång i ränteläget skapar inflationsincitament som lönerörelsen inte tillsnärmelsevis kan jämföras med. Ränteekonomin innebär en strukturell dysfunktion i en marknadsekonomi som utan denna skulle fungera så som det är tänkt, nämligen att vara en marknad där varor, tjänster och pengar byter ägare. Problemet som uppstår i och med ränteekonomin är att det implicit utgår från att det ska komma mer pengar ur systemet än vad som finns i systemet. Detta tvingar arbetslöshetssiffrorna upp och den generella skuldsättningen ökar.
När Svenskt Näringsliv anser att lönebildningen riskerar att öka inflationen är det en myt. Inflationen drivs på av räntenivåer samt psykologiska faktorer. Vare sig det gäller aktörer inom aktie, penning, eller bankmarknaden finns det inget värre än när tilltron till detta dysfunktionella system sjunker. Det var vad som hände i USA med till exempel Lehman brothers.
Är det verkligen en dysfunktionell samhällsekonomi vi vill ha? måste vi fråga oss. Vi bor i ett korthus som vi vet kommer att falla ihop när som helst men inte när. Det skapar en stress i ekonomin. Aktörerna i ekonomin har ingen kontroll. Likaså har de som lever i konsekvenserna av ekonomin såsom arbetslösa och sjuka ingen kontroll. Det ekonomerna kan göra är att i efterhand göra avancerade beskrivningar av hur det kunde hända trots att ingen kunde förutse det som hände.