Det är arbetslösheten som är vårt samhälles största problem. Med mer än två år till nästa val är samtliga riksdagspartier överens om att det är jobben, jobben och åter jobben som ska stå i centrum kommande valrörelse. Men varför är då arbetslösheten ett så gigantiskt problem i Sverige 2012?
Kanske är det för att de styrande sysselsättningsextremisterna skapar arbetslinjer och tvångsåtgärder vars fokus ligger på att stigmatisera anställningslösa.
Kanske är det för att de som står utan lönearbete får allt svårare att försörja sina barn och betala sina räkningar.
Kanske är det för att arbetslösa inte bara berövats sin arbetstid utan också sin fritid.
Hur många avlönade arbeten innehåller lika mycket stress, ansvar och krav som den anställningslöses värv?
Politikerna ger oss ofta målande beskrivningar av hur det känns att mista jobbet. Nog kan det vara bedrövligt, men knappast borde det vara ett mer svåröverstigligt hinder än andra motgångar eller existentiella dilemman vi människor har att förhålla oss till?
Vore det inte för den usla ersättningen, det sociala stigmat och det ovärdiga bemötandet från våra myndigheter skulle de allra flesta nog kunna hantera arbetslösheten hur bra som helst. Den skulle kunna ge tid för reflektion och ge en paus från ekorrhjulet. Den skulle rent av kunna bli ett välkommet vägskäl i livet. Nya möjligheter. Kanske kunde man som arbetslös rent av hitta en ny försörjning.
Publicerad i Sydsvenska Dagbladet
Ordet 2012-05-14