Om vi ska fortsätta rovdriften på jordens resurser, hur kan vi då mena att vi skapar ett långsiktigt hållbart samhälle?
Retoriskt har visserligen kritiken mot konsumtionssamhället och ekonomisk tillväxt blivit lite mer politiskt korrekt. Till och med stats-minister Reinfeldt uttryckte på moderaternas stämma i höstas hur viktigt det är att lyssna på den ”rätt omfattande kritiken mot konsumtionssamhället”. Inom EU hade man 7000 aktiviteter under en kampanjvecka i november 2011med budskapet att minska avfallet och halvera konsumtionen.
Det finns flera viktiga perspektiv att se problemet ur. De psykologiska/sociala perspektiven samt företags/ nationalekonomiska perspektiven tänkte jag kort ta upp här.
Individen lever i en ständig dynamik med sin omgivning. För att känna sig nöjd är det viktigt att bli positivt bekräftad av omgivningen. Om omgivningen är dysfunktionell är det naturligt att det tar tid innan de få som upptäcker det får med sig övriga på en förändring.
Förstår man inte detta fenomen är det lätt att ge upp och säga som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Liv, jag förstår dig inte!”. Bekräftelse är fundamentalt i människans liv. Om vi inte blir bekräftade av föräldrar, vänner, arbetsgivare, myndigheter, politiker så riskerar vi att utveckla sjuka förhållningssätt gentemot varandra. Blir man inte älskad kan det hända att man nöjer sig med att bli hatad, som doktor Glas gjorde. Men hur roligt är det på en skala?
Människan är samlare sedan urminnes tider. Kopplar man detta till bekräftelsebehovet så har vi orsaken till varför människan överkonsumerar av psykologiska/sociala skäl.
Tillväxtekonomin utgår från att det ska komma mer pengar ur systemet än vad som finns i systemet. Det kräver ständig expansion för att fungera. Tillväxtekonomin bygger på skuldsättning för att öka penningmängden. Det gör att bankerna skapar luftpengar som blir bubblor som blir kriser.
För att klara sig i den omänskliga konkurrensen på marknaden har företagen hela tiden en drivkraft att bli större för att överleva. Det tvingar företagen att sätta sig i ännu större skuld för att expandera. De blir gisslan i tillväxtekonomin. Expansionen leder till överkonsumtion vilken många hävdar att vi måste sluta upp med.
Tillväxtekonomi bygger på kapitalackumulation vilket innebär att ägare av kapital hela tiden drivs av förräntningsbehov, alltså att tjäna pengar på sina pengar. Kriser blir ett ”stålbad” för medborgarna men även för ägarna av kapital.
Ekonomiska kriser i tillväxtekonomin leder till att antalet kapitalägare blir färre och rikare. När den privata sektorn och även den offentliga sektorn ska gå med vinst/överskott tas detta från medborgarna som förlorar lönearbeten och hamnar i skuld på grund av oförmåga att betala sina lån eller så ökar den generella skuldsättningen då vissa panikartat försöker behålla den välstånds-nivå man haft tidigare.
På EU-nivå ser vi hur stater går samman och gör en så kallad ”bailout” som innebär att man ger banker pengar för att de inte ska gå i konkurs. Pengarna är skattemedel, det vill säga medel som borde användas för att skapa ett samhälle i balans med skola, sjukvård och omsorg.
Om vi menar något med kritiken mot konsumtionssamhället måste vi kritisera tillväxt-ekonomins grundidé, nämligen att pengar förräntas med hjälp av kapital. I en realekonomi utan räntor kan man bli rik på arbete men inte på ägande av pengar. Ju fler som förstår nödvändigheten av det kan bekräftelsebehovet styras över till hållbara förhållningssätt.
Henrik Lund