Vi har inte ens kommit halvvägs genom mandatperioden men redan tycks det som att det händer en del i det svenska partipolitiska landskapet. Det knakar i alliansbyggets fogar och småborgarnas kamp för överlevnad börjar redan synas. Kristdemokraterna tvingades återigen visa upp en av sina mörkare sidor när tvångssterilisering av transsexuella hamnade på dagordningen. Centerpartisterna har den senaste veckan hunnit med att kritisera massbilismen samt att förespråka erkännandet av en palestinsk stat. Ganska intressanta utspel förvisso men vad har partiet för trovärdighet i dessa frågor med en partiledare som enligt de flesta bedömare befinner sig till höger om moderata ungdomsförbundet? I opposition till sittande regering har vi fått två starka framtidspartier i V och MP som tillsammans mycket väl skulle kunna samla 25-30% av väljarna i valet 2014. Krisen i vårt tidigare statsbärande parti bara fördjupas och hur är det egentligen med sjukdomsinsikten? Våra socialdemokrater gör nog klokt i att så snart som möjligt lämna över taktpinnen till Sjöstedt, Romson och Fridolin om man vill vara ett regeringsparti i framtiden. Slaget om väljarna verkar ha börjat ovanligt tidigt och det ser ut att bli ett intressant år.