I Arbetsförmedlingens årliga återrapportering av sin verksamhet till regeringen kom deras rapport den 14 juni.
I titeln står ”Stärkt förtroende för Arbetsförmedlingen”. Läser man rapporten så framgår med en tydlighet som inte går att missförstå att Arbetsförmedlingen har det absolut sämsta förtroendet av alla jämförda myndigheter från svenska folket.
SKI:s anseendeindex som redovisas i rapporten anger att Arbetsförmedlingens förtroende ligger på 48,0 där nivån för godkänt är satt till 60,0 enligt SKI.
Att i titeln hävda att man fått stärkt förtroende när siffrorna visar så usla resultat kan i bästa fall vara ett utslag av att man vill så mycket men inte klarar det. I värsta fall innebär det att arbetsförmedlingen och dess generaldirektör vill vilseleda
regeringen, riksdagen och svenska folket då inte alla kanske har tid att läsa rapporten och då i stället utgår från den goda dager som arbetsförmedlingen framställs i när man läser titeln. Oavsett vilket så är det allvarligt när myndigheter ger inkonsekventa signaler om sin verksamhets förtroende. Samtidigt går det inte att undvika reflektionen att det kan vara symtomatiskt att just en myndighet som beter sig på det viset får ett lågt förtroende från folket. Det blir lekstugevarning.
I rapporten finns även en undersökning från TNS/Sifo som bekräftar SKI:s index. Även här ligger Arbetsförmedlingen i botten på – 21punkter, 43 punkter under genomsnittet som ligger på + 22. Skillnaden mellan genomsnittet och den högst rankade Riksbanken ligger på 26 punkter. Arbetsförmedlingen har alltså ett större avstånd till genomsnittet än vad den högst rankade har.
Uppenbart har Arbetsförmedlingen en förtroendekris och enligt en rapport som ST-facket från november förra året, är det även en intern kris. Jag skrev om detta i mitt inlägg ”Arbetsförmedlingen – en tyst myndighet”.
Är det inte dags snart att börja diskutera Arbetsförmedlingens roll ur ett helhetsperspektiv snart? Vi har massarbetslöshet av gigantiska mått och Arbetsförmedlingen är naturligtvis inte skyldig till den eftersom arbetslöshet är en variabel i skuldekonomin som skapar tuffare och tuffare förutsättningar för både privat och offentlig verksamhet. Den intressanta frågan är inte hur arbetsförmedlingen ska administrera runt folk i åtgärder utan hur vi ska ge befolkningen en trygg ekonomi genom en ”livslinje” i stället för en arbetslinje som inte längre fungerar. Den som idag har lönearbete är inte heller trygg då snabba ekonomiska förändringar kan slå hela branscher i sank.